Vilken dag! Ösregn, sen järnväg och bilköer. Tja, en normal dag för en tradarchaffis.
Hade sovmorgon i dag. Började inte förrän sju. men vad spelade det för roll. När jag kom till kontoret fick jag veta att järnvägen inte skulle komma förrän vid tio. Normal tid sex. Så vad göra annat än vänta? Massor tyckte min chef.
Först skulle jag koppla en trailer och backa till kaj. Ok.
Backar under en dolly. Springer ut i ösregnet för att koppla, blir naturligtvis dyngsur. Precis när jag är klar kommer vår fordonschef och säger: - Den kan du inte ta, den ska på verkstan. Ta den där i stället.
Jaha...bara att börja om då. Fortfarande dyngsur. Det hjälpte inte ens att jag hade regnjackan på mig. Vattnet rann in i halsen och alla andra öppningar, så jag hade lika gärna kunnat haft badbyxor på mig.
Nåja, efter mycket om och men fick jag in åbäket till kaj. Sa jag att jag var dyngsur? Jaså, jaha.

Nu, tänkte jag, ska jag få mig en kopp varmt kaffe.
Trodde jag.
- Du, Jalle, skjutsar du in Ronnie och hämta en bil på Volvo. Och sen kan ni ju sätta ett flak på den.
SUCK!!!
När vi var färdiga med detta, fortfarande i hällregn, var det dags att åka in till bangården. Kom dit lagom när tåget rullar in. Perfekt! Jo tjena. Där stog varenda lastbil i hela Sundsvall och väntade. Tog en timme innan jag fått både flak och trailer på plats, och kunde rulla yillbaks mot Timrå och Schenkerterminalen.
Tog väl ett par timmar sen att lossa stycke och lasta upp med gods till Örnsköldsvik (ursäkta svordomen).
Kom iväg uppöver vid 13-tiden och kände att det hela var under kontroll. Skulle ju bara lossa i härnösand och sen möta den andra bilen, som vid det här laget borde varit en bit på väg. Icke!
När jag var klar med lossningen ringer killen jag ska byta med. - Hej, jag lämnar Bjästa nu. Vi syns i Ullånger.
Grrr!!!
En timmes körning för mig. *mutter mutter*
En ljuspunkt var i alla fall att nu började jag torka till någorlunda. Jippie!
resan norrut flöt på ganska fint. Bytte i Ullånger och tuffade söderut igen. Då öppnade sig himlen. Jag hade ingen aning, men tydligen finns det ett helt världshav där uppe, och nu drog nån ur proppen. Körde torkarna på högsta, men det var som att försöka vifta bort flugor från en komocka. Helt hopplöst. Tog ner farten till ca 50 knyck, och jag kände mig som Noah på Arken när skyfallet med stort S kom.
Så häll det på i alla fall ett par mil innan man kunde ösa på igen. "Ösa" på...hö hö hö
Sen gick det ganska bra, ända tills jag närmade mig Sundsvall. Trodde att det hänt en olycka eller  nåt men nej, det var bara kö.



Vid det här laget hade det i alla fall nästen slutat regn.
Till slut kom jag i alla fall fram till bangården och skulle precis hoppa ur och koppla ifrån trailern. DÅ!!!
 

Gissa vad jag blev? Japp....dyngsur!