Hej kära vänner.
Ni får ursäkta att jag har varit frånvarande ett par dagar, men det har helt enkelt inte funnits tid till bloggen. Tyvärr.
Men i dag är jag ledig och då ska ni få ett riktigt smaskigt inlägg. :-D
Det har nämligen blivit en del att berätta under dessa 2 dagar, och allt, i alla fall nästan allt, har med den här veckans praktikant att göra.
SUCK!

I tisdags hade vi en ganska lugn dag med en tur till Härnösand på schemat. Det var tre lossningar och ett par lastningar. Inget avancerat och allt inom stadsgränsen.
Nä, det var inte arbetet i sig som höll på ge mig ett nervsammanbrott. Det var Joel, min praktikant.
Vi började morgonen med att åka på Birsta och lossa på Birstaverken. Han hade absolut ingen aning om vad det var och frågade minst 3 ggr på vägen dit. Varför? Han fick ju se då vi kom fram.
När vi kom dit så öppnade jag sidan och släppte på spännbanden. Redan här anade jag oråd och borde ha skjutsat hem honom. han skulle hjälpa mig med spännbanden och det höll på att sluta med att han fick alltihop över sig. Man kan inte dra i godset samtidigt som man släpper på banden. Hur som helst så slutade det lyckligt även om han såg lite skärrad ut.
Då fick jag kasta mig över honom och dra undan honom igen. Han stog bara och tittade på traktorn som kom rakt emot honom då han skulle lossa bilen. Vad fan tänkte han på?
Hur som helst så åkte vi ett par timmar senare upp till Härnösand med bil och släp.
Första stället att lossa på var Simonsen Material i Härnösand. Det är lite lurigt där på vintern. Dels så ska man högerbacka in till kajen, vilket innebär att man har väldigt dålig sikt eftersom man själv sitter på vänster sida, och dels så lutar det bakåt då man backar till. Det blir lätt så att man får problem att ta sig därifrån med vagn på vintern.
Eftersom jag nu känner väl till det, så stannade jag en bit ut och gick ur för att sanda där drivhjulen till slut skulle komma att stå.
Praktikanten kunde över huvud taget inte få in varför i sin trånga lilla skalle.
-Ja men det är för att vi ska kunna ta oss härifrån utan problem sedan.
-Men, vi står ju där ute
-Jo, men vi kommer ju att ha hjulen här när vi lossar.
-Hur vet du det? Har du mätt?
-Nej, men jag har kört de här bilarna i 5 år och har en ganska så god uppfattning om hur lång bilen är.
-Men varför skulle det bli halt här och inte där uppe?
-För att där uppe ska vi inte uppåt utan nedåt.
-Vad är skillnaden?
Då gav jag upp, hoppade in i hytten och höll tummarna att han inte stod ivägen då jag backade till.

Efter det så skulle vi lossa på nya fängelsebygget i Härnösand. Det kommer att bli ett sånt där "Säkerhetsfängelse" och dom är ganska noga med säkerheten redan nu under bygget. Kanske på grund av att dom bygger det nya runt det gammla som det ju sitter fångar i redan.



Vi kom naturligtvis dit mitt i lunchen och fick således sitta och vänta 20 minuter. Joel undrade då om vi inte fick nån lunch själva då?
-Jo, men vi får ta det sen då vi lossat klart här.
-Men vi brukar äta kl 11 på skolan.
-Ja men nu är inte det här skolan utan arbetslivet och då får man anpassa sig efter situationen.
Stackarn höll nog på att göra i byxorna då jag spännde ögonen i honom med det svaret.
Till slut så kom arbetsledaren och skulle lotsa oss in i fängelset dit vi skulle lossa.
Vid inpassagen i muren stod det folk från Kriminalvården och hade legkontroll. Tror ni att Joel hade leg? Nej då. Varför skulle han ha det?
Det slutade i alla fall med att jag fick lova att han skulle sitta kvar i hytten och inte under några omständigheter kliva ur.
När vi kommit in och jag hoppade ur, kom arbetsledaren fram till mig och frågade om dom verkligen tillåtit att han fick följa med in?
Jag berättade villkoren och då sa han att i vanliga fall får passageraren vänta utanför.
Hi hi hi...då hade han väl verkligen kissat på sig ;-)

Därefter skulle vi ner på stan och lossa granitplattor vid ett bygge. På väg ut frågar Joel återigen om lunch.
-Ser det ut som om jag är nån jävla matautomat. kläckte jag ur mig.
Då blev han tyst.
-Kände mig lite dum då och sa att vi skulle bara lossa graniten så skulle vi äta sen.
Det gick ganska fort att lossa och sen svängde jag in på Mcdonalds då det är enda stället där man får plats med lastbilen.
Själv tog jag bara en kaffe och en cheese men då såg han väldigt olycklig ut.
-Vad är det? frågade jag
-Måste jag också ta det?
-Du får väl äta precis vad du vill.
Vad är det med honom? Och som jag fattat Mattias så är praktikanten han har med sig likadan. Vad är det med ungdomarna?
Efter lunchen så skulle vi bara lasta på Alrico och sen vända hemåt. Den andra lastningen var avbokad. Alrico är en stor grossistfirma för leksaker. När jag berättade det för Joel, visste han inte hur fort han skulle hoppa ur och följa med in.
Han pillrade på allt där inne och såg ut som min fyraårige son där inne. "Kolla här, titta" osv.
Men snälla! Killen är ju 16 år för tusan!
Efter det blev det i alla fall en lugn avslutning på dagen utan fler nervkittlande kommentarer.

Gårdagen då?
Usch! Jag försöker glömma men det går inte.
Jag fick en tur till Polarbröds bageri i Omne på min lott. Absolut ingen dum körning om vädret är bra. Vägen dit är nämligen lite ogästvänlig vid tex snöfall.
32 ton mjöl, jäst och bagerisalt skulle dit. En trailer stod redan färdiglastad, så det var bara att fylla upp bilen med det som var över.
Vi drog iväg norrut och allt kändes ganska bra, ända tills vi kom ovanför Härnösand där dom håller på med bygget av Ådalsbanan.
-Vad håller dom på med här? frågade Joel.
-Det är bygget av Ådalsbanan. Dom håller på med en av tunnlarna.
-Vad är det?
Vid det här läget var jag benägen att vänd och köra tillbaks honom till skolan.
Vad lär dom sig i skolan egentligen? Ser dagens ungdomar aldrig på annat än fåniga serier på TV, eller läser dom inga tidningar?
Förklarde för honom att dom bygger en järnväg längs med Norrlandskusten helt enkelt. Det hade han aldrig hört talas om.
Men snälla!
Efter en massa dumma frågor och en jäkla massa förklaringar från min sida, kom vi så äntligen fram till Omne och fick vänte en liten stund då en annan bil höll på att lossa då vi kom. det tog väl en kvart ungefär. Precis när jag släppte på parkeringsbromsen och skulle köra runt huset för att backa till, sa det PANG och KABRAK och bilen ställde sig på skärmarna. 
Fan!
Jag kikade i backspegeln och ser då hur en luftbälg hade ramlat ut på backen. Typiskt. Bälgarna är nämligen det som håller upp bilen likt fjädrar och stötdämpare på en personbil. När en sån går sönder så sätter sig bilen eftersom luften då strömmar fritt ut och därmed inte räcker till att fylla de andra bälgarna.
Jag ringde på en gång till vår egen servicechef, och han skulle ringa och fixa hjälp då han hade ätit färdigt. Vi skulle lossa det vi kunde med truck så länge så att bilen blev lätt i alla fall.
Två timmar senare hade vi lossat alla 45 pallarna och hunnit med en fika också. Jag ringde igen och frågade när hjälpen skulle komma.
-Tror du inte att du kan komma under och plugga slangen själv?
-Ehhh...jag kommer inte in under eftersom bilen står på fjäderstockarna och vilar på skärmarna. Markfrigången på en Scania är inte speciellt stor då.
Bälgen på Scania sitter lite tokigt till mellan drivaxeln och boggieaxeln.
-Nej det förstås, men om du tar domkraften och hissar det som går först då.
- Jag tänker då fan inte krypa under en upphissad bil utan pallbockar. Speciellt inte i nedförslut.
-Nähä, ja men då får jag väl ringa nån som kan komma och hjälpa dig då.
-Har du inte gjort det?
-Nä jag ville se om det gick att ordna ändå. Vi måste ju tänka på kostnaderna.
Herregud!
Om han hade ringt ut nån på en gång så hade vi ju kunnat varit därifrån då. Vad tänkte han med?
Vid det här laget hade klockan blivit halv två och praktikantstackaren var i upplösningstillstånd. Han hade återigen tjatat  om sin förbannade lunch. Som att jag skulle kunnat fixa det mitt ute i jävla skogen?
Nu var han toknervös för att han inte skulle komma hem i tid.
-Välkommen till det verkliga livet, muttrade jag bara till svar.
Så frågade han när hjälpen skulle komma.
-Hur ska jag veta det.
-När är vi hemma?
-Hur ska jag veta det.
Jag tror nog killen var livrädd för att vi inte skulle komma hem. Vad tror han egentligen? Att jag skulle lämna en 16 åring helt ensam mitt ute i skogen?



Kom igen nu. Men hade jag bara nämnt nåt åt det hållet så hade han nog börjat grina och jag hade fått skura hytten sen.
Jävla skitunge! Jag kan inte på något vis se honom i det här yrket, och det kommer jag att skriva i min utvärdering.
Då ringde servicechefen upp och sa att en bärgare var på väg från Härnösand. Toppen!
-När är bärgaren här? kom frågan som en blixt från passagerarsätet.
Jag orkade inte ens svara.
Vid tre kom så bärgaren, lyfte upp bilen och pluggade slangen. Om bilen är tom så räcker det med en bälg för att hålla den uppe. Enda kruxet är att den blir lite tippkänslig åt det håll bälgen saknas.
Det visade sig att hela bladfjädern hade gått av tillsammans med bälgen. Hoppsan!
Mycket sena och åtminstone jag ganska slut, kom vi tillbaka till Timrå och jag kunde slippa den där målbrottsgnälliga rösten i öronen.
Såna dagar vill man inte uppleva allt för ofta