God morgon alla glad...och mindre glada.
I dag har jag ont, förbannat ont. Axlarna värker så att det bränner och låren gör sig påminda de med.
Men det är väl kanske inte så konstigt med tanke på vad jag pysslade med i går. Det är inte det lättaste kan jag lova, att bära en lealös kropp uppför en slänt, i dryga halvmetern djupsnö.
Tack för alla fina komentarer från er alla.
Visst jag kanske är en hjälte enligt er, men om man börjar tänka efter, så gjorde jag bara mitt jobb.
För många år sedan, kallades yrkeschauförer som jag, för "rattens riddare". De som alltid fanns där ute på vägarna och hjälpte människor i nöd.
Den beskrivningen har i månt och mycket försvunnit som ett dagligt begrepp.
Men inte nu längre!
Jag har en bestämd uppfattning om att vägen är min arbetsplats, och på min arbetsplats, där tar man hand om varandra. Ingen ska behöva vara nödställd på mitt jobb. Ingen ska behöva vara rädd att be om hjälp på mitt kontor.
Det är dags för en attitydsförändring i trafiken.
Trafikanter på vår våra vägar måste börja ta hand om varandra bättre, och aldrig vara rädd för att stanna och fråga den enkla lilla frågan:
"Kan jag hjälpa till med något"
Det är dags att sluta vara självupptagna och bara tänka på oss själva. Ställ istället upp för en medtrafikant och kän er stolt över det. Tänk på att nästa gång kan det vara du själv som står där och behöver hjälp. Det sista man vill se då, är lyktorna på en bil som susar förbi i 100 knutar.
Så alla ni där ute, kom ihåg att alla lastbilschaufförer där ute har nödvändiga kunskaper i första hjälpen och hjälp på väg. De har den utbildningen med kontinuerliga repetitioner vart femte år. De är den största hjälpen ni kan tänka er om något händer.
Så gnäll inte på att ni måste ligga bakom en lastbil några kilometer. Säg inte: "Varför måste dom köra här". Se dom istället som er bästa vän ute på våra vägar.
Jag bestämde mig för flera år sedan att vara en rattens riddare, och därför tvekar jag aldrig att stanna då jag kan hjälpa till.

 Rattens Riddare!