Ja, för det är väl bara dom som kan tänkas önska mer av den här vita skiten som faller från skyn?
Knappast.
Skulle vara en massa ungar då som av nån anledning älskar att bli blöta och kalla. Men så finns det ju också en anledning till att man inte är myndig förrän vid 18 års ålder. Få har man förhoppningsvis kommit på bättre tankar.



Idag var det dags för det stora elddopet för Milles.
Allt som normalt har gått på järnväg frön Norrland till Västkusten, skulle nu rulla längs med landsvägen.
Ett gäng helt oprövade kort skulle nu ratta vår 25,25 or. Inga bekymmer egentligen, om det inte hade varit för detta sabla lappmögel.
Kan tänka mig att det finns ett antal herrar i ledande positioner som kommer att sova på helspänn i natt.

Jag hade en ond aning inför denna dag.
Inte för det där med att gå från spår till väg, utan mer för min egen del.
Jag kommer ju sällan i kontakt med järnvägen numera.
Nä det var nåt annat.
Och minsann så blev det också en skitdag.
Började med att min bil inte var lossad då jag kom i morse. Paketburar och stycke stod kvar, så det var bara att backa in vagnen, koppla isär och backa in bilen.
Men va fan!
Ingen av de bryggor jag backat mot fungerade. De bara åkte upp och ner som en jojo. Bara att koppla ihop skiten igen och ta 2 andra bryggor. Måttligt less kan jag lova.
Efter många om och men kom fick jag så reda på vad dagen hade att erbjuda i övrigt. Det blev inte direkt bättre.
Först skulle jag lossa 8 paket virke på Samhall här i Timrå. Nu är tyvärr inte dom den snabbaste instansen i dessa trakter. 45 minuter tog det!
Efter det skulle jag lasta upp och köra ut till TESAB, Töva traktor och Sonoco där jag även skulle lasta.
Därefter var det bara att härja tillbaka till Timrå, byta vagn, lossa den nya på Bevego och sen stressa iväg till Matfors för ytterligare ett lass på Sonoco. Därefter åter till Nacksta för att hämta två virkespaket till Umeå.
Hann knappt andas under dessa 6 timmars hetskörning. Lunch var bara att glömma för att hinna ut till Matfors för lass nr 2 innan de stängde.

När jag väl var tillbaka på jobbet kvart över fyra och lämnade ifrån mig bilen till nattchauffören, så satte jag mig ner för att äntligen få en kopp kaffe åtminstone.
Trodde jag.
Var bara att hälla ut skiten och kasta sig in i hetluften igen.
Två bilar skulle flakas om. En som skulle vidare ner till Myre för att gå mot Göteborg, och så var det Örebrobilen som skulle bytas ut för service.
Tio över fem var jag lagomt mör efter en kaffe och lunchlös dag i ett vansinnigt tempo med en massa vitt skit farandes kring öronen.

Tur att man inte har anlag för psykisk sjukdom. Då skulle det nog gå åt helvete en sån här dag.