Känner ni nån lastbilschaffis som behöver jobb?
Skicka han/hon till Milles Åkeri vet ja. Där får alla jobb just nu.
Vi ska nämligen lägga om hela vår verksamhet som idag går på järnväg, till landsväg.
Visst låter väl det som ett sunt miljötänk?
NOT!
Men nu är det ju inte Milles fel att det blir så.
Jag ska förklara hur det funkar.

I dag har Milles en verksamhet som bygger på att vi skickar ca 60-70 % av allt gods vi transporterar, på järnväg mellan Göteborg-Sundsvall och Göteborg-Umeå.
Alla våra enheter är anpassade för att kunna lyftas över från lastbil till järnvägsvagnar och sen åka på räls mellan orterna.
Ett helt suveränt sätt att hålla nere både kostnader, slitage och framför allt miljöpåverkan.


Så här kan det se ut då ett växelflak flyttas mellan lastbil och järnvägsvagn

Den 10 december ser det ut som att denna möjlighet försvinner för oss.
Då lägger nämligen Cargo Net, som sköter om själva järnvägstransporten, ner sin verksamhet. Höjda spåravgifter har gett dålig lönsamhet och när det nu flaggas för ännu högre sådana avgifter, ja då klappar dom igen.
Jag förstår dom.
Det går ju inte att bedriva en verksamhet som går med förlust på grund av omständigheter som man inte kan göra ett skit åt.

Green Cargo, som är ett statligt ägt företag, har erbjudit sig att ta över hela verksamheten från Cargo Net. Ett beundransvärt sätt att agera kan tyckas, om det inte vore för en sak.
Dom höjer priserna så att det inte ens är ett alternativ längre.
Hela den här processen känns rutten tycker jag.
Regeringen talar sig varma om hur bra järnvägen är för miljön och om att så mycket gods som möjligt ska gå den vägen.
Samtidigt höjer dom avgifterna så mycket att det inte lönar sig att använda detta miljövänliga alternativ.

För oss på Milles innebär det att allt det som vi idag skickar på järnväg (rekordet för oss i Sundsvall ligger på ca 440 ton på en dag).
Vi klara av det eftersom vi haft den möjligheten med i beräkningarna då vi byggt upp vår fordonsflotta, men det är inget vi vill göra.
Förutom de enorma ökningarna av utsläpp det innebär, så är det heller inget som faller inom ramen för vår miljöpolicy. Men vad ska vi göra?
Börjar man tänka på hur illa det verkligen är så svindlar det nästan.
En lastbil vill ha mellan 4 och 5 liter diesel/mil. Mellan Sundsvall och Göteborg är det ca 75 mil. Det blir ungefär 340 liter diesel enkel tur. Så om vi skickar 5 extra bilar från Sundsvall så är det 1700 liter. Sen går det ju lika många bilar från andra hållet, då har vi 3400 liter. Ta detta gånger 220 arbetsdagar så har ni 748 000 liter diesel på ett år.
Tänk er då att vi lägger över minst lika mycket på väg mellan Umeå-Göteborg också så har ni ytterligare drygt 1 miljon liter diesel på ett år.
Alltså runt 1748 m3 diesel!Det är OROOOLIGT mycket diesel det.
Och all denna diesel skulle generera över 4 ton CO2 i utsläpp.

Nu lyder min fråga.
Hur kan detta gå ihop med modern miljöpolitik?

21 november och inte en snöflinga ute.
Knappt det är minusgrader så att det kan bli några ens.
Eller...inte i luften åtminstone. Marken verkar vara riktigt kall åtminstone om man ser till rådande väglag ute.
Egentligen är det väl inte så illa på dagarna då solen skiner och trafiken håller värmen på vägbanan, men i de skuggiga partierna är det inte helt tillförlitligt.
Där kommer tjuvhalkan som ett brev på posten och man får vara alert för att inte bli överraskad.
Tyvärr är inte alla med på noterna och drattar på ändan eller hamnar på sidan om vägen.

Jag har inget emot att snön lyser med sin fråånvaro, men det kunde gott få slå om nu och bli en sådär 10 minus och ett par decimeter vitt på backen. Då vet man i alla fall vad man kan förvänta sig och det är lättare att köra därefter.
Idag såg jag flera som hade det lite kämpigt. Framför allt nu på kvällen då jag åkte hem från styrelsemötet. Det hade då krupit ner under nollan och vägarna var helt täckt med frosthalka. Den är lömsk den rackaren.
Oftast går det ju bra om man anpassar farten och har bra däck, men det finns tillfällen då den är fruktansvärd, framför allt om man har 20 hjul på bilen som tillsammans skapar en förvånansfärt stor yta mot den hala asfalten. Borde ju inte vara några bekymmer kanske ni tycker, men kruxet är att det sitter bara vinterdäck på 4 av dom.
På lastbilar får man nämligen inte ha dubbdäck.
Nu skulle det iofs inte göra nån skillnad, då dessa dubb med all säkerhet skulle vara borta efter bara en arbetsdag på grund av den extrema belastningen.
Ok att vi inte har dubbdäck.
Sen är det så att det är i regel bara på drivaxeln som det sitter däck med vintermönster. Det gör liksom ingen större skillnad på de övriga hjulen. Ok att det ska vara bra med mönster, men greppet blir inte annorlunda direkt bara för att det sitter vinterdäck där.
Det sitter i regel bara rulldäck från boggien och bakåt.
Det gör att oavsett hur duktig chaufför det än sitter bakom ratten, så är han maktlös då det bär iväg.
Vikten och hjulytan ger samma effekt som vintermönster på hjulen.
Men det finns en sak som ställer den logiken på ända.
Friktionen.
Samtidigt som friktionen är det som skapar greppet mot den hala vägen, så är den ochså den störst boven vid halkolyckor med lastbilar.
Friktionen gör att däcken blir varma.
På is blir det därför samma effekt som skridskor har på en hockeyrink. Den smälter isen och "smörjer" vägen under hjulen.
Är det snö och kallt så är det ingen fara för då greppar hjulen, men is och frosthalka kan förstöra dagen för en totalt.

Jag skulle aldrig ha sagt nåt.
När man för en gångs skull får uppleva äkta glädje hos någon nära, så rycks det bort på ett ögonblick.
Varför måste det vara på det viset?

Ja jag pratar förstås om min älskade morfar.
Han var ju så glad och pigg i söndags då vi var där.
Det var en fröjd att se honom så rask och alert.
Men det gick liksom över.
I går kväll råkade morfar ramla hemma av en eller annan anledning. Efter det ville inte ena benet bära honom riktigt och han hade ont. Men han tjurade på och inte förränn i dag på förmiddagen fick hemtjänsten iväg honom till sjukhuset.
Där undersökte dom honom och det var inte så bra.
Han har en fraktur i höften och lades in direkt.

Nu ligger han där med höften fixerad och kan inget annat göra än att vänta ut det.

Tycker så synd om stackars morfar. Nu när han kände sig bättre för första gången på länge, så råkar han ut för det här.
Hur rättvist är det egentligen?

Lika synd är det om lilla mormor som nu får ligga helt ensam där hemma. Ingen att prata med annat än då nån tittar förbi eller då hemtjänsten kommer.
Usch!

Nä det är fan inte lätt att bli gammal inte.

...men det bästa som hände idag var inte att tända ljus på pappas grav, fira svärfar eller bli gratulerad själv.
Nä, det var att se glädjens låga tändas i ögonen på två människor som har ont, besvärligt och kanske inte allt för lång tid kvar hos oss.
Jag pratar om min mormor och morfar.
Dom har så länge jag kan minnas varit den centrala nerven i vår familj, där alla har kommit och gått som vi velat och alltid varit lika varmt välkomna.
Idag är det tyvärr inte riktigt så.
De har båda två tacklat av betydligt de senaste åren och framför allt morfar då, även om det är mormor som är sängliggande med sitt enda ben. Det andra förlorade hon i en hajattack för några år sedan.


Eller inte!

Nä det var inte alls så dramatiskt även om det var minst lika tragiskt.
Det berodde helt enkelt på komplikationer av åldrandet och ett fruktansvärt motstånd till allt vad läkare heter.
Så de senaste 3 åren har hon varit sängbunden och kommer endast upp nån gång då och då i sin rullstol.
Annars är nog hon vid ganska god hälsa för sin ålder och domderar lite som hon vill där hemma.

Morfar däremot är fortfarande på benen, men har det jobbigt.
För några år sedan kollapsade han mitt på byn och fick återupplivas av ambulanspersonal efter det att en hjältinna hållit igång honom de minuter det tog tills proffsen var framme.
Det var efter det han började bli sämre och även om han kanske inte har några större problem med de vitala delarna av kroppen, så är han långt ifrån den som promenerar själv till affären längre.
Han har stora problem med sin stackars rygg som bara blivit krokigare och krokigare de senaste åren. Även en del andra krämpor gör att han nu mestadels håller sig inomhus och har fullt upp med att fixa det lilla han kan utan hjälp.
Man ser hur jobbigt de båda har då man är där på besök, men det finns en sak som får dom att bli flera år yngre.
Barnbarnen och barnbarnsbarnen.
Varje gång vi har med oss barnen, allihop eller bar en eller två, så lyser dom upp och blir så mycket gladare.

Ta idag till exempel.

Efter att vi varit hos Helenas föräldrar för fars dagsfirande, så åkte vi förbi mormor och morfar med morfars sedvanliga lotter. Han älskar att skrapa lotter och det finns ju liksom inte så mycket man kan köpa till nån som uppnått hans ålder.
Så fort vi kom in där så var morfar uppe på benen i ett huj och kom oss till mötes i hallen. Emil är ju hos mamma så Evelina vikarierade med att ge honom lottkuvertet och gratulera honom på fars dag.
Sen var vi där en stund medan mormor och morfar åt sin middag och tjejerna fick varsin klubba att mumsa på.
Ebba hade fullt upp med att prata med mormor om ditten och datten och mormor njöt i fulla drag. Morfar log mest hela tiden han med och sen kom det som nog förlängde deras liv med minst ett par år.
När vi klätt på oss och skulle gå, så gick Ebba in och gav dem båda varsin stor kram.
Mormor fnissade högt och morfar blev jätteglad. Han kramade henne ordentligt och såg i just det ögonblicket riktigt kraftfull ut.

Jag älskar verkligen min mormor och morfar och det kommer att vara ett stort tomrum i mitt liv den dag de inte finns hos oss längre.
Men förhoppningsvis dröjer det och jag får njuta av att se det jag såg idag fler gånger.

**********************************************************

Brorsan ringde då jag satt på muggen förut.
Den stackaren blev ju pappa för första gången för drygt en månad sedan, men får tyvärr tillbringa sin första fars dag på distans.
Han jobbar nämligen nere i Stockholm men har resten av familjen här i Timrå.
Tråkigt men han får se det som att om ett år så blir det desto bättre. :-D

Ja nu är familjen samlad igen.
Åtminstone på samma ort då Emil är hos mamma den här veckan, men vi fick hem småtjejerna i dag och då känns det i alla fall som att vi har alla inom räckhåll.
Ebba och Evelina har varit hos pappa i två veckor nu och idag fick vi äntligen lägga i växeln för att åka och hämta hem dom.
Under sommarhalvåret så möts vi på macken i Junsele då det ligger ungefär mitt emellan Timrå och Norsjö.
Men på vintern så är den vägen inte riktigt lika trygg, framför allt inte från Norsjö och ner med alla renar och skit som inte kan hålla sig borta från vägen. Då möts vi istället i Hörnefors som ett bättre alternativ då E4an är tusan så mycket tryggare vintertid.

Vid 12-tiden snubblade så tjejerna in på macken i Hörnefors och genast spred sig ett lugn i kroppen.
För även om det kan vara ganska skönt med lite ledigt från allt stoj och stim ibland, så saknar man barnen som bara den då de inte är hos en. Alla tre!
Emil är bara hos mamma en vecka, men ändå saknar man honom och tycker tiden går sakta.

Det är ju så då man väl blivit förälder så går man in för det med hjärta och själ. Allt annat än barnen kommer liksom i andra hand.
Tyvärr är det ju inte alla som har den inställningen.
Allt för många tycker fortfarande att deras eget liv med fest, fylla och kompisar är viktigare och gör allt för att lägga över barnen på nån annan för sitt ehet höga nöjes skull.
Eller vad sägs om det här.
En kille här i stan, kan åka med sin dotter i bil i över 10 mil, för att lämna lilltjejen till en farmor hon sällan träffar, och som har ytterligare 10 mil hem. Allt det bara för att kunna gå ut med kompisarna på kvällen och bli packad.
Oj vilket föräldraskap.
En annan gång kanske det inte ens är farmor utan bara en kompis eller nån flyktig bekantskap. Försvaret från hans sida är: "Hon sover ju ändå"

Nu är detta inte nån jag känner själv, men en nära bekant till en av mina närmaste.

Tyvärr är detta inte ovanligt utan händer allt för många barn i vårt samhälle. Jag vet inte varför, men vissa har inte den föräldrainstinkt som krävs för att ha barn, så jag förstår inte varför dom skaffar ungar över huvud taget?
Det snackas ju om att införa licens på att få inneha vissa hundraser, men det vete tusan om det inte skulle införas licens på att få inneha barn först ;-)


***********************************************************

Nu är det 46 dagar kvar till BF och magen har börjat öka på rejält :-D
Älsklingen kanske inte uppskattar det lika mycket som jag, men det är härligt att se hur min lilla kille växer på sig tills det är dags.

Hoppas ju iofs att han dröjer 4-5 dagar längre än BF.
Dels så känner jag att det är bättre att ha födelsedag tidigt på året än sent, och dels så får jag då 20 pappadagar istället för 10 som det är nu.
Väljer helst det senare alternativet ;-)

Nä nu är det dags att kasta ungarna i säng. Dom har åkt långt idag och somnar säkert gott nu :-)

Hej så länge.

Facebook, Familjeliv, Twitter och många, många fler.



Ja listan kan göras lång över alla de så kallade "sociala medier" som finns idag och som fler och fler bygger hela sin vardag runt.
Det spelar ingen roll om det är nageltrång eller dödsfall i familjen så lägger folk ute det på nätet långt innan de närmaste vet om det. Ok...nageltrång kanske inte är nåt man ringer runt till släkten om, men ni fattar vad jag menar.

Jag kan köpa att det är inne att tala om vad man gör på Facebook eller kläcker ur sig nåt man hört på Twitter, men sen då?
Det finns massvis med människor där ute som verkar tro att sociala medier är någon sorts allsmäktig storhet som har alla svar om livet.

Först och främst tänker jag här på en sida som heter Familjeliv, FL.
Där kan de som har eller de som planera barn och familj skriva av sig och prata med likasinnade om ditten och datten.
Men det finns dom som tar det steget längre och lägger hela sitt liv och hälsa i händerna på alla andra amatörer som flummar där.
Jag ska ta några helt otroliga exempel:

En mamma startade en tråd för ett tag sedan.
Hon hade kommit på sina egna barn, 8 och 14 år gamla, när de hade sex. Med varandra.
Ok.
Nu kan det ju inte jag påstå att det är ett helt sunt beteende för barn och då framför allt syskon, men det var i alla fall gjort.
Det är inte innehållet i tråden i sig jag reagerar på, utan det faktum att mamman i fråga går ut på FL och frågar vad hon ska ta sig till och vad hon ska göra med barnen. Ska hon bestraffa dom, ta dom till psykolog, ignorera det, bara ta det med den äldre(flickan) eller nåt annat.
Denna lilla tråd skapade ett mindre världskrig över nätet där mamman fick lika många svar som det finns människor på denna planet. Men det vete fan om hon fick nåt svar som var bra?
För vad är egentligen det rätta?
Knappast nåt som gemene man, eller kvinna, är rätt person att svara på genom en hemsida på internet. Snarare ett fall för fullblodsproffs inom vård eller skola.
Nä istället satte en kvinna framtiden för sina barn i händerna på ex antal helt okända amatörer.
Jag fattar det inte.

På FL är det en ganska stor majoritet av medlemmarna som är gravida kvinnor, och jag blir mer och mer frågande om hur det egentligen är ställt med primärvården i vårt avlånga land.
Åtminstone så verkar det vara helt otroligt ont om barnmorskor.
För hur ska man annars förklara att det vimlar av blivande mammor som måste fråga i ett socialt media om hur det är ställt med deras foster?
De har inte känt fosterrörelser, fått ont, haft vattenavgång...eller inte, börjat blöda med mera.
Men tar de kontakt med sjukvården för att få svar eller kolla upp det?
Nä då.
Dom skriver ut det på internet först och hoppas att Saida eller nån ska komma med rätt svar från 150 mils avstånd.
Själv skulle jag ju  kasta in käringa i bilen och blåsa in på sjukhuset om hon började blöda efter 30 veckors graviditet.
Inte tusan skulle hon få chansen att babbla med en massa andra fruntimmer om det på nätet först i alla fall!

Men jag verkar ju vara en väldigt gammalmodig stofil som känner så, då det moderna verkar vara att avvakta minst ett par dygn, tills man fått tillräckligt mycket medlidande från okända, innan man åker in och får det konstaterat att man åkte ca 40 timmar för sent.

Jag förstår inte hur det kan vara på det här sättet. Att internet har mer att säga till om då det gäller hälsa och välmående, än de som är bäst på det och som verkligen vet vad de pratar om.
Inte som sett ett par avsnitt av Dr Phil och därmed anser sig vara fullärda.



Nåt fel är det i alla fall och ibland undrar jag om inte det här kommer att leda till en smärre katastrof innan det är färdigt.

En annan sak som fascinerar mig på de här sidorna, är då folk lägger ut om att deras respektive gjort ett eller annat utanför det normala, och därmed kan anses vara otrogna.
Oftast får de svaret att självklart måste det vara så då han helt plötsligt, efter 5 år utan, vill ta en fylla med grabbarna för att fira nåt som i en kvinnas öron låter helt banalt. Som tex SM-guld för favoritlaget eller liknande.

För övrigt så anser jag att just otrohet är minst lika vanligt hos kvinnor som hos män.

Tack och hej - leverpastej!

Blev lite ledsen idag.

Eller egentligen ganska mycket ledsen.

Det är nämligen som så, att min mamma håller på att ta körkort vid den förnämliga åldern av 52 år.
Inte alls illa tycker jag, då min mamma är en sån som aldrig tyckt sig behöva något körkort, och fortfarande inte tycker det.
Men hennes arbetsgivare, Posten, tycker annorlunda.
Dom kom i början av året på att det vore ju jättebra om alla anställda hade körkort. Då skulle ju alla kunna utföra samtliga arbetsuppgifter som finns på firman.
Inte alls någon dum idé egentligen, om det inte vore för en, eller egentligen två, saker.

1. Dom satte som KRAV att alla anställda ska ha körkort. Även de som redan är anställda och saknad det. Inget körkort inom en viss tid = uppsägning

2. Trots dessa krav på vad jag uppfattar som vidareutbildning, så tänker inte Posten stå för kostnaden. De anställda måste själva stå för hela kalaset trots hotet om uppsägning hängande över huvudet.

Dessa två punkter tycker jag är rena rama utpressningen.

Min mamma, som jobbat som brevbärare i över 30 år, skulle med andra ord få sluta sitt yrke på grund av en teknikalitet.
Hon har aldrig själv ansett sig behöva ett körkort och kommer säkert inte ens att skaffa sig en egen bil då hon fått det. Hon tog ju mopedkort för några år sedan då dom övergick från cykel till moped på Posten och tycker väl att hon kan skaffa en moppe om hon en dag skulle få jobbigt att gå och åka buss.

Nu har hon tvingats kasta ut en massa pengar på nåt hon inte vill ha, då hon lika gärna kunnat låta bli. Posten kommer även fortsättningsvis att ha mopeder som ska köras av nån som inte har nåt emot att springa upp och ner i trappor med flera kilo post i armarna.
De flesta på mammas arbetsplats skyr just dessa delar av jobbet som pesten, men mamma och nån till gör det så gärna.
Så varför bråkar Posten med dom?

Sen det här med att dom får betala allt själva.
Posten bidrar med 5000 kr (fnys) då körkortet är klart.
5000 kronor täcker knappt de fasta kostnaderna för ett körkort idag och är inte ens i närheten av vad som behövs för att få det överstökat.
Jag begriper inte hur fruktansvärt ovilliga Posten är att hjälpa sina anställda att klara det hela då de ändå är de som ställt detta krav. Om de nu inte anser sig kunna stå för fiolerna, så borde dom väl åtminstone kunna bistå för att underlätta det hela.
Då detta gäller för alla Postanställda i hela landet, vore väl det bästa att Posten gjorde en central upphandling hos en rikstäckande utbildare, om körkort för de som saknar det.
Då skulle ju garanterat kostnaderna minska för de anställda och kanske hade det till och med varit möjligt med körkort till fast pris för alla.
Inte alls orímligt tycker jag, men Posten verkar fullständigt skita i deras anställdas välmående.
För den press som detta innebär för den enskilde måste vara enorm.
Att lägga ner pengar, tid och energi, samtidigt som deras arbetsgivare står över dom med pekande finger och hotar med avsked.

Nä fy fan va glad jag är att jag inte fastnade hos den arbetsgivaren för 12-13 år sen då jag själv delade ut post.



Jag är dock övertygad om att mamma grejar det här.
Vi hjälper henne alla så gott det går och jag kan inte se alls varför det inte skulle gå.
Även om hon nu kuggades på uppkörning nr 2 idag, så vet jag att hon fixar det.
Det var ju bara skitsaker hon fick nedslag på. Bagateller som vi alla gör dagligen utan att ens tänka på det.
Verkar som att man ska agera på uppkörningen som om man redan haft körkortet i 10 år.

Du grejar det här mamma!

Vet ni vad som hände i fredags?

Gissa?

Inte?

Jo visst ser ni. Bara drygt en månad efter det att jag själv blev farbror, blev nu älsklingen faster.
Kl 20.03 i fredags tittade lilla Lotus ut och såg dagens ljus.
Eller...nja...förlossningssalens ljus snarare.

Men det var inte första gången nån ur familjen var på förlossningen den dagen.
Vi var också där bara några timmar tidigare.
Nä...vi födde inte barn.
Men vi var hos BM på morgonen och hon blev lite bekymrad. Lillkillen hade inte rört sig så mycket på några dagar så hon ville att vi skulle åka in och kika på det.
Men det var ingen fara.
De gjorde en CTG kurva och ett tillväxtultraljud som visade att allt såg bra ut.
Vi fick definitivt besked om att det är en kille nu. Han visade upp sig och vi fick tydligt se en pung och en liten snopp på ultraljudet.
När vi sen åkt hem, så gick det inte mer än ett par timmar innan Kent och Paula ramlade in.
Rena rama familjedagen på förlossningsavdelningen :-D

Lilla Lotus, alldeles nykläckt :-D

Så nu är 2 av 3 ungar här.
Nu väntar vi bara på att vår lilla Elliot ska komma också. Men han får gärna dröja över nyår, för då får jag hela 20 pappadagar istället för 10 som det är idag.
Dessutom så måste det ju vara bra mycket roligare att vara född tidigt på året istället för sent.

Igår åkte vi till min kära kusin Jalle och hans familj.
Han och Anna, hans fru, har två helt bedårande småtjejer.
Alice som är 2 år och världens driv hela tiden. Hon vill ha full fart och far runt som en virvelvind med sitt långa blonda hår.
Sen har vi lilla Signe.
Hon är 7 månade och hur charmig som helst. Hennes leende gör så att man smälter totalt.
Dessa två småtjejer är lika bedårande som sina föräldrar, jättemysiga människor.

Nä nu blir det lite TV mys innan det är dags att stänga kiosken för idag.

Ta hand om er alla.

Inga nya bebisar ännu i släkten.
Men det kommer väl då det kommer antar jag :-)

I går rann det över för herr Jalonen då jag råkade ut för en stollboll av stora mått på jobbet.
Ja egentligen gick jag väl aningens för långt, men det är sånt som händer ibland.

Hur som helst. Det här var vad som hände.

Jag skulle lasta ett papperslass på Tunadalshamnen i Sundsvall.
Jag körde fram mot vakten och hade två bilar före mig. Just då jag stannade till så släpptes bilen längst fram in genom grindarna. Precis när vi andra rullade fram ett steg, kom det en trailerdragare dundrande på högersidan om oss för att köra in genom grindarna.
Kruxet är bara att man måste skriva in sig med bilnummer hos vakten innan man får åka in.
Nu kom han aldrig in...just då. Grinden började gå igen och han fick tvärnita för att inte krascha. Men så fort vakten öppnade den igen för att släppa in bilen framför mig, drog dragaren, en danskreggad, iväg som en avlöning.

Nu var det min tur att checka in och jag sa till tjejen i vakten att det var då fasen va vissa har bråttom.
Hon var då ganska upprörd eftersom hon måste tillkalla en ronderande kollega då dansken nyss begått ett brott genom att åka in oregistrerad på hamnområdet.
Jag tyckte att det skulle hon väl inte behöva då jag ju ändå skulle in jag med och kunde därmed upplysa vederbörande om att knata tillbaka och anmäla sitt ärende.

Sagt och gjort.
Jag körde in, parkerade och därefter gick jag baktill på danskbilen där föraren påbörjat sin flakstädning och sa:
"- Du...i det här landet har vi nåt som kallas kösystem."
Dansken såg ut som ett frågetecken och undrade vad jag sa.
"-Jo vi brukar stå i kö här och vänta på vår tur."
Då mumlade han nåt ohörbart (ja han var ju dansk) om att dom hade ringt från Danmark och sagt att han skulle komma.
"-Det spelar ingen roll" sa jag. "Du måste i alla fall anmäla dig i vakten"
Tror han sa nåt om att det gällde inte honom, och då började jag härskna till.
I samma veva kom Anders. Han har som uppgift att kontrollera att flaken är rena och hela innan lastning.
Han undrade vad som stog på och jag förklarade att den ärade dansken på trailern inte anmält sig i vakten och trängt sig för i kön.
Alltihop gick en sväng till och dansken svarade ungefär lika igen med samma arroganta attityd.
Då brann det
"-Nu går du och anmäler dig i vakten danskjävel, annars kan du åka härifrån och inte komma tillbaka!" sa jag och började gå mot min bil.

Då blev det fart på grötätarn istället.
Han hoppade ner från trailern och gormade en massa strunt medan han nästan studsade fram.
Anders fick lugna ner honom och i samma veva kom en kollega till mig så jag gick för att prata med honom istället.

När jag sen lastat klart så mötte jag dansken på väg ut och fanskapet pekade finger åt mig.
Då var det nära att jag körde efter och förklarade ett och annat mer ingående för honom. Men jag besinnade mig och fortsatte med mitt istället.

Hela situationen var väl kanske inte så snyggt skött av mig, men jag kände på nåt sätt att man får fan inte göra hur man vill heller. Det sitter stora anslag på väg in till hamnen om hur man ska göra då man åker in, och ändå sket han fullständigt i det.
Jag satte bara ner foten en aning.

****************************************************

Idag höll man på att bli en slant fattigare också.
Farbror blåljus hade monterat upp sin mobila fartkamera i Birsta. Jag kom från Matfors och var på väg tillbaka till Timrå. Måste ha suttit i mina egna tankar och upptäckte inte kameran förrän jag var bra jäkla nära. Det blev en ganska rejäl inbromsning och det var nog fan på det berömda att kameran inte blixtrade till.
Men nu gick det ju bra :-D

****************************************************

Kan för övrigt meddela att vårt kattskrälle förstår precis vad jag säger till henne, och gör precis tvärtom.
Jag blir tokig på henne ibland då hon verkligen gör allt för att retas med mig.
Men hon är go också :-D