Jag skulle aldrig ha sagt nåt.
När man för en gångs skull får uppleva äkta glädje hos någon nära, så rycks det bort på ett ögonblick.
Varför måste det vara på det viset?

Ja jag pratar förstås om min älskade morfar.
Han var ju så glad och pigg i söndags då vi var där.
Det var en fröjd att se honom så rask och alert.
Men det gick liksom över.
I går kväll råkade morfar ramla hemma av en eller annan anledning. Efter det ville inte ena benet bära honom riktigt och han hade ont. Men han tjurade på och inte förränn i dag på förmiddagen fick hemtjänsten iväg honom till sjukhuset.
Där undersökte dom honom och det var inte så bra.
Han har en fraktur i höften och lades in direkt.

Nu ligger han där med höften fixerad och kan inget annat göra än att vänta ut det.

Tycker så synd om stackars morfar. Nu när han kände sig bättre för första gången på länge, så råkar han ut för det här.
Hur rättvist är det egentligen?

Lika synd är det om lilla mormor som nu får ligga helt ensam där hemma. Ingen att prata med annat än då nån tittar förbi eller då hemtjänsten kommer.
Usch!

Nä det är fan inte lätt att bli gammal inte.