Tjena.
Var några dagar sen sist.
Men man måste ju ha nåt att skriva om också.
Att bara mala på om sånt som ingen egentligen bryr sig om, är ju på det hela taget ganska värdelöst.

Men veckan har faktiskt inte varit helt händelselös. Det har minsann varit ett par dagar med action mina damer och herrar.
Poliser, hårda undanmanövrar och biljakt.
Det ni ;-)

Först var det i onsdags, då jag varit och lossat i Stigsjö, för att sen bege mig in mot Härnösand för lastning.
Vägen var som...ja som en rejäl vinterväg helt enkelt. Snö och is.
Hastigheten på sträckan är 90, men med tanke på väglaget så höll jag väl kring 70 med lastbilen.
Fick ett par bilar bakom mig efter en stund, varav den ena låg väldigt nära.
Då jag så kom till ett ställe där det var vänsterkurva med skymd sikt, såg jag att nåt ändrades i backspegeln.
Kikade och där kom en SAAB, den som legat nära innan, utsvängande och började köra om.
Hann tänka att det var ju ett jävla ställe att köra om på, när jag ser genom träden att det kommer en bil från andra hållet.
Aj då!
Började blinka med helljuset och bromsade så gott jag kunde, men det händer liksom inte så mycket då man panikbromsar med lastbil på isigt väglag.
Ut ur kurvan kommer det en...polisbil!
Ser hur han som kör den spärrar upp ögonen och drar sig ut mot högersidan. Han är till och med uppe på snövallen med högerhjulen (tur dom har fyrhjulsdrift) och med minsta möjliga marginal undviker han kollisionen.
Kan det ha varit så lite som en halvmeter ifrån en frontalkrock? Ja kanske.
Under de få sekundrar som detta utspelade sig, hann jag gå igenom i hjärnan hur jag skulle handla efter smällen. Hur jag skulle ställa bilen för att blockera trafiken, ringa 112, få fram en triangel, ta med brandsläckare och förbandsväska och påbörja räddningsarbetet.
Andades ut rejält då jag slapp allt detta kan jag säga.
SAABen fortsatte som om ingenting hade hänt men med en på tok för hög fart för väglaget.
Tog nog inte mer än några sekunder innan polisbilen kom som ett jehu bakifrån och förbi. Antar att dom inte gillade situationen som just inträffat.
De for iväg som skjutna ur en kanon och försvann.
När jag närmade mig Härnösand, i höjd med Bondsjön, ser jag att de har fått stopp på SAABen.
Eftersom jag ju indirekt varit inblandad i det hela, så stannade jag också till. Tänkte att om dom ville ha ett vittne så ställer jag upp direkt.
När jag stängt av bilen och klättrat ur hytten, så hör jag hur polismannen som står vid SAABen säger "det här ser ju inte så bra ut" samtidigt som jag ser hur han håller i alkotestarn.
Det visade sig att föraren förutom att han körde som en fullständig idiot, också var onykter.
Pratade med polisen som åkt som passagerare, och han sa att hjärtat hade slagit dubbelslag då vi möttes där i kurvan.

Det finns alldeles för mycket av den sorten där ute på vägarna.
Så gott som varje dag ser jag liknande situationer där förare utsätter både sig själva och andra för livsfara. De kör om på galna ställen, de kör på tok för fort och de gör än den ena, än den andra vansinniga manövern. Oftast bara för att tjäna några få sekunder i restid, men även med överhängande risk att inte komma fram alls.

Nästa actionrapport kommer från torsdagen.
Jag hade ätit lunch på Bite Line West samtidigt som bilen varit inne på verkstaden för att byta oljesticka.
När jag var klar och rullade västerut mot Matfors, så ser jag, återigen i backspegeln (bra att ha stora sådana) hur det blinkar blått bakom mig.
Tittar nogrannare och ser att det kommer tre polisbilar i full sula. Den främsta blinkar åt mig med helljuset för att jag ska flytta på mig, men man kan ju liksom inte bara försvinna med 25,25 meter långtradare. Till slut kommer jag på sidan i alla fall och blåljusen försvinner framför mig.
När jag sen rullar förbi avfarten till Blåberget så ser jag en polisbil som står där och de har sin sjukvårdsväska framme samtidigt som de gör nåt på bilens förarsida.
Min första tanke är att det har skett en kollision, men samtidigt verkade det märkligt med en sådan jätteutryckning för nån liten bucklas skull.
Senare, när jag lastat klart i Matfors, så hör jag på radion varför de hade så bråttom.
En man hade blivit skjuten vid skjutbanan som ligger där i närheten.
Tänk så mycket det händer som man egentligen inte har en aning om förrän man hör eller ser det i media.

Kanske är lika bra att man inte vet förresten.

I dag tänkte jag vara lite seriös för en gångs skull.
Se inte så förvånade ut, Jag kan faktiskt jag med ;-)

Sverige idag är fullt av motsättningar mellan olika grupperingar.
Extremhögern får hela tiden ökat stöd, trots att den i stort saknar något övergripande politiskt program.
Det mesta går ut på att kasta ut alla invandrare så att jobben går till svenskar och annat dravel.



Men hur ser det då ut egentligen, och vad är det som skapar denna avundsjuka mot våra invandrare?
Jag ska direkt säga att jag inte har någon fördjupad inblick, statistik svart på vitt eller doktorsavhandling i migrationsfrågor. Men vad jag har är sunt bondförnuft och ett någorlunda neutralt synsätt på saken.

De största orsakerna till dagens enorma integrationsproblem är i tur och ordning pengar, pengar och PENGAR!
Hur då?
Jo.
I dag kommer det fler människor in över våra gränser än vad migrationsverket klarar av att hantera.
Antalet asylfall kan staplas till höga berg, men de som ska ta hand om allt detta räcker knappt till för att fylla trupperna i nån nationell idrottsserie.
Till stor del handlar det alltså om pengar.
Mer pengar till Migrationsverket så kan köerna kortas.

Kan det inte få ta tid då?

Nä faktiskt inte.
Med asylärenden som pågår i många år, får dom det handlar om aldrig någon ro att sätta sig in i det svenska samhället.
Det behövs inte speciellt mycket fantasi för att inse hur det måste vara att hela tiden gå runt och fundera över om man ska få gå klart skolan i Sverige och bli en dela av framtiden här, helt plötsligt skickas iväg till elände, fattigdo, förföljelse, krig eller andra otäckheter.



Vem som helst skulle få svårt att ta till sig vad som är rätt eller fel i en sådan situation, speciellt då man kanske från början kommer från ett ställe där man redan levt under ovan nämnda premisser.
Att en sådan människa i de över tonåren till exempel med dess hormonrusningar, får smak för det minder acceptabla levernet, är väl egentligen inte så konstigt?
Kan en fullt frisk medelsvensson gå och bli mopedåkare med skinnväst och automatvapen under huvudkudden eller på annat vis få klippkort hos kriminalvården, så måste det väl vara ännu lättare för en som av olika anledningar måstat lämna sitt hem vind för våg?
Jag tror helt ärligt inte att människor från andra länder är mer brottsbenägna än andra, men det som skiljer sig är att brotten de utför ofta är mer spektakulära.
Många ggr beroende på att de ända sedan födseln blivit fullständigt lurade om hur en god medmänniska bör uppföra sig.
Men även där handlar det om pengar.
Diktatorer i diverse suspekta bananrepubliker vill knappast ha en utbildad och kulturellt berikad befolkning som är svår att kontrollera. Nä de vill ha dumma får som snällt går i koppel och är rädda för att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Därför, inga pengar till skolor.

Åter till asylpolitiken då.

Jag kan hålla med om att Sverige idag tar emot på tok för många asylsökande.
Men inte för att de på nåt vis förstör den svenska rasen eller annat trams, utan för att vi idag inte har resurserna för att hantera deras ärenden.
Det är samma sak som om det bara skulle finnas anläggningar för bilbesiktningar i de fem största svenska städerna.
Fem anläggningar som ska sköta bilprovningen för alla bilar som finns i Sverige.
Det säger sig självt att det skulle bli väldigt många bilar som blir stående flera år innan de får kontrolleras. De skulle rosta bort utan att rulla en mil.

Om vi istället anpassade antalet asylärenden till de resurser vi kan uppbringa, så skulle rätt personer kunna få stanna  hos oss. Det skulle gå snabbt att sortera ut de som verkligen har behov av asyl och de som bara flyr ifrån nåt jävelskap de själva ställt till i det land de kommer från.

Alternativet är att sätta in större resurser för att klara av alla de ärenden som vi redan har. Men det som krävs då är återigen - pengar.

Det här med att invandrare stjäl svenska jobb då?

Det stämmer ganska illa med verkligheten.
Visst finns det många med utländsk härkomst på den svenska arbetsmarknaden, men det är relativt få som verkligen får arbete.
Och de som får arbeten, får oftast de jobb som svenskar inte vill ha.
Lågavlönade och otacksamma arbeten som knappast stärker självkänslan och höjer moralen i den befolkningskategorin.
Naturligtvis finns det både läkare, ingenjörer och andra höglönearbetare med utländsk härkomst, men många gånger handlar det då om ren arbetskraftsinvandring. Alltså då svenska arbetsgivare medvetet har rekryterat i ett annat land därför att de inte kan uppbringa ledig arbetskraft med rätt kompetens i Sverige.

Återigen - pengar till utbildning.

Vad menar jag då med rubriken?

Den politik som används idag skapar inte direkt större resurser för statskassan att ta tag i dessa problem.
Istället handlar det mer och mer om att var och en ska betala för sitt.
Sjukvård, arbetslöshet, sjukdom och allt annat ska mer och mer skötas av den enskillde individen istället för det stora kollektivet.
Bara för att dom som redan tjänar mest pengar i samhället ska få ännu mer i egen ficka.
För helt ärligt, hur många av oss låg och medelinkomsttagare ser någon större förändring i en eller ett par procents sänkning av inkomstskatten?
Nä precis.

Pengafrågan är faktiskt inget som är unikt för just invandrings och migrationspolitiken.
Det genomsyrar hela vårt samhälle.
Vem som helst som inte har några pengar, och som ser ett sätt att få tag på det, skulle nog kunna drivas till att begå olika kriminella eller oärliga handlingar.
Det handlar bara om motivation och tillfälle.

På det mesta faktiskt.
Slut på pappaledigheten, slut på drömmarna om att slippa kvalserien och slut på energi.
Energin är väl lättast att göra nåt åt, då det oftast bara behövs att jag tar upp min lilla Elliot eller håller om min stora Emil, eller myser till det med min älskling.
Så energin ska nog snart vara på rätt nivå igen :-)

Det andra är det värre med.
Jag har inte alls nån lust att gå tillbaka till jobbet på måndag.
Kallt, stundtals småtrist och långt ifrån värmen hos min familj.
Men man måste ju jobba för att det ska gå runt. Och jag vet ju det att dom finns där hemma varje dag då jag slutat. :-)
Timrå då?
Ja vad ska man säga.
Blev dyngstryk både på plan och läktaren i dagens möte med Skellefteå.
På mindre än en minut tog SAIK ledningen i första perioden, och sen blev det bara värre och värre.
Slutresultatet blev 2-6 och det var inte mycket som stämde för hemmalaget. Så fort Timrå fick till det lite rent spelmässigt, så kom det nåt skitmisstag och så tog SAIK över.
Yared Hagos kunde nog ha stannat hemma idag, för som han spelade såg det mer ut som att han ville följa med bussen tillbaka  till Skellefteå.
Han låg ensam bakom två av baklängesmålen.

Nog om alla tråkiga saker.
I går var vår kära Veronika här med bilderna som hon tog i förra veckan.
Vi åt en bit god mat och umgicks hela kvällen. Hon fick chansen att mysa rejält med lillkillen då han bara skulle vara hos henne för att sova :-)
Och jäklar vilka fina bilder det blev.
Jättebra bilder på hela familjen, bara Elliot, de större barnen, de större och Elliot osv.
Riktigt kul att ha, då det ju oftast saknas nån familjemedlem på alla bilder, nämligen den som håller i kameran.
Nu fick vi lite kort där alla är med :-)



Vi ska göra om det här då tjejerna kommer hem igen. Blir roligt eftersom Elliot säkert är lite mer medveten om det som händer då.

Emil har förresten haft en del lustigheter för sig sen han kom hit igår.
När jag och Helena höll på med maten igår, så låg Elliot i vagnen och Emil satt och såg på film.
Helt plötsligt sa Helena: "Har du flyttat på Elliot"?
Jag kollade vad hon menade och visst, där låg Elliot och sov så sött...i vaggan!
Emil hade då tyckt att lillebror naturligtvis skulle ha det mycket skönare i vaggan, och hade helt enkelt flyttat på honom.
Låter väl kanske inte så farligt, men han har inte handskats så mycket med lillebror än så vi vill inte att han ska lyfta på honom utan att vi är med.
Vi kom dock helt av oss och jag sa till honom att nästa gång säger han till oss så att vi hjälper honom.

En annan sak är att han har börjat svära som en borstbindare. :-(
Idag då han och jag var på hockeyn, så kom det både satan och faan över hans läppar. Det tycker jag inte om.
Förklarade för honom att det låter så fruktansvärt illa då ett barn svär, och han lovade att försöka låta bli. Man kunde ju faktiskt lika gärna säga tusan och sablar istället ;-)



Sista dagen med ledighet i morgon alltså.
Återstår att se vad den för med sig. Ev kommer brorsan och Lex hit och hälsar på en stund i alla fall.

...efter att börja jobba på måndag.
Ja jag vet att det är flera dagar dit, men ändå.
Skulle gärna vara ledig ett tag till :-)
Men, men, det kommer mer av det längre fram.



Satt igår och skulle registera föräldraledigheten på försäkringskassans hemsida, och såg då att jag har 55 dagar kvar med SGI att ta ut på Emil.
Jäkligt skumt, då jag hade en dag kvar sist jag kollade. Nu kommer jag ju aldrig att hinna ta ut alla dagar innan tiden går ut i maj. Ska i alla fall ta ut lördagar och söndagar fram till dess så att jag får ut nåt av det.
Ger mig fan på att dom har som rutin att mörka med dagarna så att folk inte ska kunna ta ut allt.

I morgon ska jag bli pappa förresten.
Det ni, här går det undan ;-)

Nä då.
Vi ska bara ner till faderskapshandläggaren på kommunen och få på papper att jag är Elliots pappa.
Det är ju sjukt hur det där med faderskap funkar.
Om man är ett gift par, så kommer maken automatiskt att registreras som far till barnet. Är man däremot bara sambos, så måste faderskapet bekräftas.
Jag menar, vad är det som gör att faderskapet är mer säkert om man är gfta?
Snacka om föråldrade synsätt.
Vore det inte enklast att man redan innan får lämna ett blodprov som sen bara bekräftas. Då skulle man slippa en massa jobbiga frågor och kommunerna skulle slippa en massa pappersarbete.
Borde inte behöva vara ett förnedrande korsförhör om man är pappa eller ej, om man var närvarande då befruktning skedde osv.
Ett enkelt test vore mycket bättre för alla inblandade.
Jobbigt bara för dom som tror sig vara pappa men får ett stort "ERROR" på testet. ;-)

Om det var en lugn dag i dag, så blir det raka motsatsen i morgon.
Efter besöket hos faderskapshandläggaren, ska vi åka in till stan. Där blir det besök hos Jalle och Anna. Det är min älskade kusin och hans fru. Ja och så deras döttrat Alice och Signe då förstås, världens goaste små tjejer :-)
Vi tyckte det var lättre för oss att komma in till dom nu när vi bara har Elliot hemma, så att dom också får bekanta sig med lilleman.
Dessutom är det ju alltid lika trevligt att umgås med dessa underbara människor :-)

Efter det så blir det att dra iväg bort på Eon Arena.
Vi ska fixa med ett VM-guld TIFO för Friberg och Boyce till på lördag.
För självklart ska grabbarna hyllas ordentligt för sin insats borta i Kanada. Skam vore ju annars.

Så det blir full rulle i morgon

Avslutar med en bild från vår lilla promenad runt samhället idag. Det var underbart väder så vi packade ner Elliot i vagnen och gick ut.

Äntligen en seger!
Efter 6 raka förluster så blev det så en seger för mitt Timrå.
Ja jag vet, de har verkligen varit riktigt dåliga den här säsongen, men som sann supporter så kan man ju ändå inte låta bli att hoppas.
Nu gäller det bara att dom kan fortsätta med en positiv trend.
Kvalserien är nog svår att undvika, men det gäller att gå in i den med starkt självförtroende och tron på sig själva i topp.

I dag hade vi besök från BVC här hemma.
Det var dags för lillens första besiktning av personal från vår vårdcentral och det gick ju galant.
Sköterskan från BVC hade inget alls att anmärka på och märkte ganska fort att varken jag eller Helena är några nybörjare. Vi har ju båda barn sen förut, och det kan ju knappast mycket som förändrats. Barn kommer ju alltid att vara barn :-)
Killen väger nu 3840 gram, vilket är 605 gram upp sen återbesöket på BB.
Stora killen minsann :-)
Storlek 50 börjar han så smått att växa ur nu, även om det är mycket han kan ha fortfarande. Som tur är så har vi ganska bra med kläder ända upp till 68.



Vi var även förbi hos min bror idag.
De har haft vaggan som jag byggde åt Emil en gång i tiden, men nu har deras Lex växt ur den och det är dags för Elliot att ta över.
Känns kul att tre barn ur min släkt nu sovit i vaggan.
Byggde den förresten i vardagsrummet då vi väntade Emil. Det var ganska primitivt, men resultatet blev rätt bra om jag får säga det själv. :-)

Ganska bra om jag får säga det själv :-)

Elliot sover gott i vaggan

Nu ska jag bara fixa en liten platta i mässing där jag ska gravera in namnen på de som sovit i den. Vem vet, förhoppningsvis kan det bli fler i framtiden :-)

Sänder en tanke till offren i gårdagens hemska olycka utanför Vara också.
En hel familj raderades ut och en kollega kommer för alltid att få leva med synen av den mötande bilen på sin näthinna.
Bilden av hur personbilen försvinner in under hans vindruta och sen...borta.
Jag har själv sett samma sak om än inte med riktigt lika allvarlig utgång av händelsen.
Men jag vet hur han känner det och lider med honom. Det är något jag inte önskar någon människa.
Som jag förstod det så försökte han väja undan, men det är inte bara att få 60 ton ur vägen i dåligt före. Snö och halka är inte direkt optimalt för en långtradare med full last.
Hoppas bara att chauffören i fråga kan gå vidare med vetskapen om att han gjorde det han kunde för att undvika tragedin. Man kan inte göra mer än sitt bästa.

I morgon blir det en dag att bara ta det lugnt på.
Vi har absolut ingenting inplanerat så vi tar dagen som den kommer. Förhoppningsvis blir det bra väder så vi kan ta en skön promenad med lillen i vagnen. :-)

Tjolahopp.

Måndag och jag är fortfarande ledig.
Det ni!
Har redan haft mina 10 pappadagar i samband med barns födelse, men nu är jag mer ledig ;-)

Är nästan så att jag börjar ändra åsikt om Försäkringskassan och gilla dom lite...men nä, det vore väl att ta i.
Hur som helst så har dom infört nåt riktigt bra nu.
Bägge föräldrarna kan nu vara föräldralediga samtidigt.
Man har 30 dagar att förvalta under barnets första år.

Helt suveränt. Det här är nåt som jag har efterlyst länge, då jag alltid har ansett att det borde vara upp till föräldrarna själva hur de vill förvalta föräldraledigheten. Båda borde självklart få vara lediga samtidigt om man vill det. Kostar ju inte staten en krona mer då det bara handlar om att föräldradagarna tar slut fortare för föräldrarna. Är väl upp till var och en kan jag tycka.

Dessa 30 dagar är ett steg i helt rätt riktning om man ska se till att regeringen hela tiden älskar att förespråka hur jämställda och bra dom är på att båda kön ska ha det lika.

Jag kan inte låta bli att prata vidare om min älskade morfar.
Ni som följt bloggen vet ju att jag nämnt honom en del den sista tiden, och nu är det dags igen.
Vi var ner till mormor och morfar idag en sväng med lilla Elliot.
Då dom har svårt att ta sig någonstans själva, så fick vi en slant av dom efter det att grabben kom till världen, och igår var vi i Birsta och handlade lite för pengarna. Så vi åkte dit för att visa vad vi köpt.
Mormor låg som vanligt i sängen och basade med mamma som var där för att plocka undan julen bland annat.
Morfar satt i rullstolen vid köksbordet och mumsade kaffe och wienerbröd då vi kom.
Eftersom det var dags för Elliot att äta, så satte jag mig där med gubben för att mata killen och passade på att prata om ditten och datten med morfar.

Jag vet inte hur vi kom in på det, men han berättade lite om den tiden då han var sjöman.
Han berättade om då han var på väg upp förbi Biscayabukten på en båt lastad med koks.
Det gick rejäl sjögång, och rätt som det var så kom det en monstervåg som tog med sig hela däckslasten överbord.
Morfar följde också med i jättevågen, men blev som tur var kvar på däck.
Där hittades han av den eldare som det var meningen att han skulle lösa av, och som nu tyckte att det tog väldigt lång tid för herr Åslund.
Han hittade morfar skvalpandes runt, avsvimmad, på däcket mellan relingen och lastluckan. var ju en sabla tur att det var just den båten, som faktiskt hade en riktig reling, vilket inte var helt vanligt på den tiden.
Hade så inte varit fallet så hade kanske varken jag eller Elliot funnits idag?
Han berättade också då han tjänstgjorde på en Engelsk flodbåt.
Dom skulle åka till Murmansk i Sovjetunionen.
Kruxet var bara att båtens marschfart var 9 knop, vilket inte är speciellt fort.
Resan tog 13 dagar över Skagerack och kattegatt för att sedan förlja den norska kusten hela vägen runt Nordkap till den sovjetiska örlogsstaden.

Jag satt som fängslad och bara lyssnade.
Får liksom inte nog av morfars alla mer eller mindre galna berättelser från då han var ung.

Nu ska jag lyssna färdigt på Metallica på SVT 1 och sen är det sängen.

God natt

Att äta har sin tid
Att sova har sin tid
Att skratta har sin tid
Att gråta har sin tid

Och...



...att köra som idioter i allt för halt väglag har sin tid och skördar sina offer!

Vi körde ju upp tjejerna till deras pappa idag.
Det var jobbigt och jag saknar dom redan. Det är helt tyst här hemma så när som på Elliots små läten och gråt ibland.
Men det var inte Ebba och Evelinas avfärd som var största pärsen idag.
Istället var det så, att jag blir mer och mer gråhårig över andra trafikanters beteende ju mer jag åker på våra vägar.
Idag var det riktigt illa.
Från Höga Kusten bron och uppåt var det ganska halt, och stundtals mycket halt.
Jag höll därför ett vad jag ansåg var ganska väl anpassat tempo sett till rådande underlag.
Men jag var nog ensam om att tycka det.
Folk körde nämligen som idioter och hade tydligen ingen som helst tanke på att det är vinter och halka ute. De körde om överallt där det var som mest opassande och skulle absolut ligga upp i arslet på framförvarande.

Fattar dom inte att dom leker med sina liv på det sättet?
Behövs ju så oerhört lite för att det ska gå käpprätt åt skogen och sen är den dagen förstörd.
Vi fick också se exempel på just det då vi var på väg hem.
Mellan Bjästa och Gallsäter såg vi inte mindre än 3 rejäla avåkningar. Och med ett uns av fantasi var det inte svårt att gissa vad dom berodde på.

Håll för fan igen där ute då det är halt på vägen.
För även om ni själva har nån sorts dödsönskan, så behöver ni väl inte dra in alla andra i det.

Idag var det dopdags.
Min brorson Lex togs upp i kyrkan och Timrå församling.
Tro nu inte att jag är speciellt religiös eller så, men även jag är indöpt i kyrkan en gång i tiden och tycker det är en fin tradition. Är även konfirmerad och vigd i Timrå kyrka, samt att min son är döpt där.
I dag hade jag även en speciell uppgift.
Jag var nämligen utvald till äran att få bli gudfar, eller fadder som det nu heter, åt lilla Lex.
En uppgift som jag med glädje åtar mig då min familj betyder mycket för mig. Skulle det någonsin hända något som gör att Lex mamma och pappa inte kan fullfölja sina åtaganden, så har han alltid en famn att komma till hos mig.
Min älskade bror är dessutom fadder åt Emil. Likaså lillasyster som även hon blev fadder till Lex idag.

Foto: Victoria Broman

Dopet var jättefint med den smått legendariske Anders Sundqvist som präst och mamma Lenitha sjöng mycket vackert.
Var mycket folk där då många av Thomas och Lenithas vänner från Stockholm kommit upp. Såg mer än en som fällde tårar då Lenitha sjöng Lyckeliten helt a´ capella.
Lilla Lex, som normalt kräks en hel del, höll sig hela ceremonin trots mammas smått skämtsamma förhoppning innan om att han skulle göra det i dopfunten ;-)
Glad är väl jag för det då det var jag som höll honom hela tiden förutom just den stund då han fick vatten på huvudet.

Men trots all lycka i det hela, så är jag lite nedstämd för tillfället, och har varit det en tid nu.
Jag saknar någon så oerhört mycket, nämligen min far.

Pappa och jag

Pappa Mats-Ola skulle ju suttit där han med och sett sitt andra barnbarn döpas. Han skulle ha varit stolt som en tupp. Kanske hade han haft sitt tredje barnabarn, min lilla Elliot i famnen.
Denna saknad kommer till mig med jämna mellanrum.
Sist den var så här stark, var vid tiden för Emils födelse. Pappa skulle ju varit med!
När jag var ner till graven på nyårsafton för att tända i lyktan, var det nästan så att jag bara ville sätta mig ner och gråta av saknad. Vet inte varför det kommer så starkt, men jag är samtidigt glad att jag kommer ihåg så mycket av honom, då jag ändå var endast 11 år då han gick bort.
Kommer så väl ihåg många av de tillfällen då jag följde med honom i i jobbet som resemontör. Alla de spännande platser vi då besökte. Gruvor, kraftverk, fabriker, byggen, ja det var massvis av olika ställen. Kommer väl inte ihåg vart allting låg och så, men jag kommer ihåg vad som hände och många av de intryck jag fick.

Ta den gången då vi var i en gruva och jag faktiskt fick med mig en sten med äkta guld i hem. Man fick egentligen ta något därifrån, men förmannen som var med oss tyckte att jag skulle ha en souvenir med hem då vi åkt ända dit för att reparera deras kompressor :-)
Hade kvar den stenen ända tills att jag flyttade hemifrån, men där någonstans fick den fötter tyvärr.
Ett annat starkt minne var då vi var uppe i Sollefteå.
Dom höll på att muddra i Ångermanälven i närheten av kraftverket.
Maskinen som skötte arbetet var en enorm kran som vi gick in i genom en trappa och där inne var det flera plan med pumpar, motorer och kompressorer.
Var mäktigt som tusan att vara inne i "magen" på detta väldiga monster samtidigt som det rörde sig långsamt och klumpigt för att med varje skoptag förflytta runt 100 m3 bottensediment.
Det ni. ;-)

Men det finns många trevliga minnen av pappa.
Ta den gången då vi byggde gocart av trampbilen.
Farsan demonterade en gammal gräsklippare och satte motorn bak på trampbilen där vi hade svetsat en ram. Sen satte vi ett drev på hjulaxeln och kopplade en cykelkedja därifrån till utgående axel på motorn.
Jävlar va den gick!
Så passa att jag tappade kontrollen, rammade fågelbordet och brakade genom grannens häck.
Pappa fick sina fiskar varma av morsan sen ;-)

Kommer även ihåg då jag, 6 år gammal, hjälpte pappa att mura ny skorsten på huset. Satt där uppe på tak nocken med ett ben på varje sida, medan lillbrorsan rände nere på marken och var sur för att inte han också fick vara med.
Eller alla de gånger då jag satt på kofångaren när pappa skruvade med nån bil.
Han var en grym mekaniker och det han inte kunde fixa på en bil var verkligen trasigt. Jag satt ofta där med honom och langade honom de verktyg han behövde.

Har som sagt många fina minnen av pappa, men jag kommer också ihåg den där natten då två polismän ringde på dörren hos mamma och meddelade att han avlidit efter en mc olycka. Visste ju inte då varför dom var där. Jag vaknade bara av dörrklockan och somnade om ganska direkt, men jag blev ju varse om varför morgonen efter då mamma tog mig och brorsan på varsin sida om sig i soffan och berättade att vi inte skulle få träffa pappa igen.

Önskar att det inte varit så.
Att pappa fått uppleva dessa tre tillfällen då han blivit farfar. Att han hade fått vara med och lekt med småkillarna och göra alla de där farfarsakerna. Besöka förlossningen bara timmar efter nedkomst och hålla det där skrynkliga lilla knytet.
Skämma bort dom mot föräldrarnas vetande, busa med dom som bara han kunnat och allt annat.

Ja jag saknar verkligen pappa. Han var ju MIN pappa!

I dag kom så snön här på frostmofjället. Ja det är svärgubbens term för Örnen där vi bor eftersom det ligger just högt uppe på berget ovanför själva samhället.
Snön kom iofs även i stora delar av landet, men det är ju inget som rör oss ;-)
För min del kunde gärna tussilagon kommit istället, för det hade åtminstone inneburit att våren vore på G.
Men men, snö blev det.
Återstår att se hur länge den ligger kvar nu då.

Vi hade besök av en fotograf här hemma.
Det var Helenas barndomskamrat, och nu även min vän, Veronika som hade tagit med sig sin sanslöst braiga kamera och kom förbi.
Hon ville så gärna fota våra små busungar så då passade det ju utmärkt med tanke på att vi väl ska ha in nån bild i tidningen här framöver.
Innan hon kom hade vi lite bestyr med att få på ungarna vettiga kläder att fotas i.
Emil var väl inga bekymmer, då han bara säger ja och tar på sig det man lägger fram. Men till slut så var dom redo.
Emil i sin skitsnygga Diesel t-shirt och jeans, Ebba med en jättefin, röd Mimmi Pigg tröja och jeans, Evelina i en mörkgrå tröja med sin favorit, Hello Kitty(vilken skräll från en 4-åring va), och även hon i jeans.
Lillkillen fick ha på sig två olika uppsättningar under själva fotograferingen.

En av hans outfits idag

När Veronika kom och vi väl började, så var ungarna helt fantastiska, åtminstone större delen av tiden.
De flinade upp sig och turades om att hålla lillebror. De gjorde grimaser då dom blev tillsagda och gjorde i princip allt som "vår fotograf" sa till dom.
Ska bli jättespännande att se resultatet, men det lilla jag såg lovade riktigt gott.
Ni kommer att få se bilder så fort vi får dom av Veronika, men hon skulle fixa och trixa lite först :-)

Tack så jättemycket Veronika för att du tog med dig kameran och kom förbi. Du ska få en finfin belöning för det. Lovar :-D

Såg något riktigt tråkigt idag.
Den här vintern har varit ganska grym mot oss yrkeschaufförer.
Lite snö men mycket regn och slask, i kombination med kalla nätter och varma dagar, har gjort de flesta vägar riktigt lömska. Från att vara bara och fin på ett ställe, till att vara hala och förjävliga bara nån km efter. Svarthalkan är en lastbilschufförs värsta fiende och skördar duktigt med offer efter våra vägar.
I går hände det än en gång.
Om det var svarthalka eller inte ska jag låta var osagt, men halt var det i alla fall.
En kollega, ja inte direkt till mig men han var ju trucker, miste livet i en våldsam olycka i Norge.



Jag lider med mannen i fråga.
Har ju själv krockat med lastbil två gånger. En gång strax öster om Årjäng då jag hamnade upp och ner i ett krondike och en gång, för drygt ett år sen, då jag frontade med en personbil.
Speciellt den gången i Värmland gör att jag kan förnimma den rädsla som den här chauffören måste ha känt.
Kan lova att det är an ganska obehaglig känsla att slå runt med en lastbil. Det är ett långt varv och man hinner tänka tusen tankar under tiden.
vad hände, varför, vad kommer att hända och hur ska det gå för familjen. Det är bara ett axplocka av allt som far genom skallen.
För mig, och Erik som var med, gick ju allt väl tack och lov, vilket är mer än man kan säga om Rolf som körde denna tankbil.
Det känns hur som helt även i mig då en kollega förolyckas, eftersom jag vet i stort hur det känns i själva olycksögonblicket.
Mina tankar går till hans familj och anhöriga.
Vi andra har mist en kollega och en rattens riddare.


Min kära moster lade upp en bild på Facebook idag.
Det är en bild från mormors 75-årsdag. Då var både mormor och morfar ganska krya och pigga.
Här ser ni hur mycket det kan förändras på bara 4 år.

Då Nu

Lillmoffa som alltid varit den man kunnat vänt sig tillför att få hjälp. Med cykel, bil eller vad det nu än kan tänkas vara.
Glömmer ju aldrig då han tejpade fast kjolpaketet på min Opel med skrovtejp. Fick skära loss den och slipa bort tejpen. Han ville ju bara se till att den inte hängde där den var sprucken ;-)
Eller alla de semesterfilmer från då jag var liten och morfar skötte kameran. Han kommenterade allt hela tiden och stod aldrig still då han filmade :-)
Eller alla de frukostar vi åt tillsamman när jag bodde hos dom innan jag köpte min första lägenhet.

Älskar verkligen både mormor och morfar så otroligt mycket. Kommer verkligen att sakna dom den dag dom inte finns här längre.

Tjena tjena.
4 januari och skittråkigt väder. Hällregn och 3 + ute.
Är väl iofs inte nån större skillnad jämfört med alla andra dagar denna vinter, men det gör ju inte saken roligare för det.
Den här årstiden ska det ju åtminstone vara kallgrader om än ingen snö. Men som det känns nu så har det varit höstrusk sen i augusti. Och i natt tror jag att Indalsälven trotsade naturlagarna och bröt sig en ny bana upp över berget och ner igen på baksidan av vårt hus.



Vi fick oss en stund i stillhet här hemma.
De tre vilda drog iväg till Isak. Dom klättrade på väggarna här hemma så det var ju tur att nån kompis var hemma :-)
Själva passar vi på att ta igen oss lite. Blev sen kväll igår då det dels var semifinal i JVM och dels så var Elliot tokpigg lagom då vi skulle knyta oss.
Men, men, det är väl tjusningen med att vara småbarnsförälder...eller nåt sånt ;-)
Älsklingen passar på att sova lite då Elliot också gör det, men jag har bekymmer med att sova på dagtid, så jag har städat kylskåpet och satte mig nu vid datorn en stund.

Det är ändå förunderligt hur bra allt går med lillkillen här.
Visst, han har ett par vakenperioder varje dygn som man inte riktigt vet när de ska infalla, men i stort flyter det liksom bara på.
Storasyskonen kelar och ska hålla honom, men inget mer avancerat än så och det är ju bara sunt att dom vill vara med lillebror.



Tycker synd om Ebba och Evelina som ska åka till pappa på söndag, för att sedan vara där hela vårterminen. Dom kommer bara att få träffa lillebror de två veckorna då det är lov. Kanske kan det bli nåt mer, men det är långt ifrån säkert.
Hade varit bättre om dom hade varit hos pappa på höstterminen och här nu i vår.
Sen kommer ju den stora frågan närmare sommaren.
Vart ska dom bo nästa år?
Då börjar ju nämligen Ebba i ettan och måste således bo permanent endera här eller uppe i Västerbotten. Känner på mig att den striden kommer att bli blodig, även om vi naturligtvis ska se till barnens bästa i första hand.
Vi vill ju naturligtvis ha dom här, men deras far ger nog inte upp utan fight.
Får väl se vad som händer helt enkelt.

Elliot förvånde oss en aning tidigare i dag. Han hade en av sina vakenstunder och var inte alls intresserad av annat än mer mat. Det blir gärna så då Helena håller honom. Han känner väl lukten av maten eller nåt sånt ;-)
Vi skulle få besök av Emils arbetsterapeut så jag skulle dammsuga lite.
Helena ville ju naturligtvis göra sig klar, få på sig lite kläder och fixa håret, så jag tog lillen på armen och satte fart med dammsugningen.
Vad tror ni hände då?
Jo han somnade som en klubbad oxe!
Gungade väl dödsskönt där på farsans arm och vem kan väl hålla sig vaken då?
städade klart och ja ner honom i babysittern för att stoppa undan dammsugaren.
Pang! så slog han upp korkgluggarna och var vaken igen.



Nä, jag tog inte fram dammsugaren igen. Han fick vara vaken ett tag helt enkelt.

Nu kom det in ett gäng blöta ungar, så jag ska väl ta tag i det nu och sen blir det lite käk på Kungsvägen 111 :-)

Nu har det gått en och en halv vecka tillsammans med vår yngsta familjemedlem och vi har blivit varma i kläderna.



För det är ju så, att även om vi båda två har barn sedan tidigare, var det ändå drygt sju år sedan jag hade ett spädbarn att pyssla med, och nästan fem år sedan för Helena.
Det mesta sitter i ryggmärgen, men det är ändå en del småsaker man glömt bort, men blir påmind om med slående brutalitet.
Som tex det faktum att småkillar mycket hellre pinkar i det fria, än i en åtsittande, läskig blöja. En liten detalj som pappa glömt bort och som mamma aldrig fått uppleva då hon har två småtjejer.
Men nu är vi med på noterna ;-)
Men det kommer nog fler saker, och man kommer hela tiden på saker som man gömt någonstans långt bak i huvudet.
Elliot då?
Jo han är riktigt snäll lillkillen.
Han äter, sover och skiter som de flesta bebisar gör bäst, och han sover hyfsat om nätterna, även om vi haft ett par nätter med magknip eller nåt sånt. Men vi hjälps åt så det är inga större bekymmer.
Då är det värre med de tre större.
Även om de är syskon på ett sätt alla tre, så är det en omställning för dom att nu ha en bebis i huset.
Inte så att dom på nåt sätt är svartsjuka eller så, men dom har varit helt hopplösa mot varandra de senaste dagarna.
Jo, det kanske är uppmärksamhet de söker ändå, men inte den som ligger på lillen, utan mer att de vill ta den från varandra. Dom slåss hej vilt och tjafsar om precis allt.
Det är faktiskt det jobbigaste hittills med att vi fått tillökning. Men det ger väl med sig det också.



Jag blir inte riktigt klok på den här vintern.
Ok att det är snöfattigt, det är ju inget man förvånas över, men det verkar som att Kung Bore är förvirrad och inte vet riktigt hur han ska ha det.
Ena dagen är det +5 och spöregn, för att under natten gå över till -10, för att åter var +grader och blötsnö dagen efter.
Så ska det väl inte vara?
Jag röstar för att vi sparkar han som bestämmer över det hela, och tillsätter en ny.
Kan behövas att man rör om i den grytan också.
I dag har det varit helt vansinnigt ut. I morse var det ca 0 och sen började eländet. Temperaturen steg ett par grader, samtidigt som det började tokregna. Vägarna, som faktiskt varit snöbelagda de senaste dagarna, blev hala som såpa av vattnet uppifrån, och nu ikväll så kom det en halv dm snö uppå alltihop.

Kommande helg blir fylld av både glädje och tråkigheter för vår del.
Det roliga är att min brorson Lex då ska döpas och jag ska tillsammans med syrran bli faddrar åt lillkillen.
Brorsan är i sin tur redan fadder åt Emil, så det känns hedersamt att jag får äran att bli det till hans pojke.
Tråkigare är då att tjejerna nu ska åka till pappa.
Vi har haft dom hos oss sedan höstterminen började förutom två veckor då de var hos pappa i november.
Nu ska dom vara uppe hos honom i Västerbotten hela vårterminen, förutom under sport och påsklov då vi får hem dom.
Kommer att sakna dom jättemycket.

Nu ska jag se till att Elliot får lite kvällsmat, då mamma hans snarkar gott här bredvid mig :-)



Ha det så bra allihop.