Det händer ju ibland att man känner sig ganska less och trött på vardagen med allt vad det innebär.
Man kliver upp, går till jobbet, gör det man ska och sen går man hem igen.
Mycket av livet bygger på rutiner som man anammar på ren automatik. Inget som man egentligen planerar för, man bara gör som vatten, tar den lättaste vägen.
Detsamma gäller alla de bloggar man kikar in på allt eftersom.
95% handlar om "dagens outfit" som i sin tur till 78% är densamma i alla bloggar. På fredagarna går det över till att vara partybloggar, men fortfarande är kläderna desamma.
Ibland lyckas man dock träffa på en eller annan blogg som helt får en att tappa fattningen.
Det kan vara pga det som skrivs, av vem det skrivs, eller för att den innehåller överlag helt underbart material både i text och bilder. Helt okända personer som fyller sin blogg med allt som är så långt ifrån ens vardag det bara går.
Det kan iofs vara den personens vardag i allra högsta grad, men det är inte på långa vägar nåt som finns i min vardag.
Jag har hittat en sådan blogg, skriven av en sådan människa.



Sara heter hon och bor i Vilhelmina.
För mig som bor längs med kusten och dessutom med stadens alla bekvämligheter inom räckhåll, lever hon ett underbart liv mitt i fjällvärlden med allt det bästa som naturen kan erbjuda. Fiske, jakt, fantastiska vyer och en massa annat.
I min barndom var vi ofta uppöver hennes trakter på somrarna och vandrade på kala fjäll, fiskade i rena vilda vatten och kände oss fria som människor.
Som vuxen har det hela dött ut av en anledning jag inte ens kan komma på, men när jag följer hennes blogg, med alla de otroliga bilder hon visar av det äkta Sverige, kan jag inte låta bli att för mitt stilla sinne planera en semestertripp till orörd natur.

   

Se på dessa underbara foton och föreställ er sedan att det är ni själva som är där på fjället med vatten som kan drickas direkt ur naturen utan att riskera magsjuka, med renar, ripor och hunden som enda sällskap. Ahhh...!

Är det inte en helt fantastisk sak med landet vi bor i?
I söder har vi storstäder med mångkulturella samhällen, kontinental nähet och sydländskt klimat. Där modell på bil och pengar på banken avgör om man är framgångsrik eller inte.
I norr har vi vidsträckta fjäll, jordklotets renaste natur och ett lugn som slår allt. Där är framgång att kunna vara sig själv utan en massa konstigheter och där är man nöjd med tusan så mycket mindre.
Själv bor jag ju bra precis mitt i vårt avlånga land, med lika långt till Treriksröset som till Smygehuk. Jag har alla möjligheer att utan problem njuta av dessa båda landsändars allra bästa sidor. Men ändå gör man inte det. Varför?
Titta in till Sara och låt lugnet komma till er med i hennes fantastiska foton.
Ni lär inte ångra er.

I dag blir det allvar på bloggen.

Jodå, jag kan vara det ibland...allvarlig alltså.

 I Sverige är vi ganska duktiga på att slå oss på bröstet och skrävla om hur bra vi är och hur dåliga alla andra är. Men är vi så förbaskat bra här egentligen?

Det jag vill ta upp idag är något som hänt ganska nyligen och som satt relativt djupa spår hos Annica.

Ni kanske minns att vi gjorde en insats och satte åt en biltjuv i vintras?



I början av juni var Annica kallad som vittne till Tingsrätten i Sundsvall. Hon skulle vittna om att det var samma person som gjorde inbrottet i bilen och som sen slets ut ur den av polisen.
Gärningsmannen nekade nämlige till att det var han som gjort inbrottet, trots att polisen tog honom på bar gärning. Han menade att det var någon annan som bröt sig in i bilen och att han bara satt sig i den efteråt.
Fårskalle!
Hur som helst.
Rättegång blev det och precis då de skulle gå in i rättssalen, när Annica stod och pratade med åklagaren, kom den misstänktes advokat över och sa att det behövdes inget vittnesmål för han hade erkännt. Kruxet var bara att strax bakom advokaten släntrade den nedrans banditen.
Han ställde sig till skaran och började stirra ganska hotfullt på Annica.
Det var ju inge vidare trevligt och det var då fan att inte åklagaren reagerade.
Trots erkännandet så blev det i alla fall så att rätten samlades och det skulle fastslås att han gjort ett erkännande.
Men eftersom nu Annica redan var kallad som vittne, så var de även tvungen att ta det till protokollet.
Nu kommer det som är helt uppåt väggarna sjukt.
De läser upp hennes fullständiga namn och adress i rättssalen, med inbrottstjuven närvarande. Det är ju fanimej som att skriva en skriftlig inbjudan till att komma och ge igen! 
Va?
Jag som trodde att det här med ett rättssäkert samhälle skulle funka åt båda hållen.
Annica blev tvungen att uppge sina personuppgifter inför den person hon var tänkt att vittna mot.

Vad är det för jäkla fasoner, att om man gör sitt som medborgare och visar lite civilkurage, så ska man bli uthängd för varenda jäkla halvligist som finns där ut.
Men namn på dömda mördare, våldtäktsmän, pedofiler och annat avskum, är nog mer hemligt än den svenska generalplanen för krigshändelse.
Ska det verkligen vara på det viset?
Inte konstigt att många drar sig för att ens ringa polisen då det händer sånt som är utanför lagens ramar.
Jag själv skulle inte tveka...jo kanske finns det fall även för mig...men jag förstår att folk som är äldre eller ensamma inte vågar. Folk blir självklart rädda när de vet att de inte får beskydd i efterspelet.
Naturligtvis ska man inte kunna sätta folk i fängelse helt anonymt, men det borde väl gå att hålla vittnens personuppgifter hemliga för gärningsmännen i alla fall.?

Ska vi framtiden kunna få bukt med kriminalitet och slödder så måste vi se till att vittnen kan göra sitt utan att riskera påföljder.
Nu var ju banditen i Annicas fall bara en simpel pundare, men vad är det som säger att inte en sån får en snedtändning när han springer på den som satt dit honom. Eller får för sig i nåt rus att ge igen och visa att man inte bråkar med honom.
Grejen är den att man aldrig kan veta sånt i förväg.
Tänk om det hade varit nån som just slagit ihjäl nån och bara var ute efter ett flyktfordon? Eller nåt organiserat brottssyndikat som skulle ha sig ett transportmedel för framtida härjningar?
Det kan ju aldrig den som bevittnar brottet veta och därmed måste ju vittnets identitet kunna hållas undan från brottslingen.

Berätta gärna om jag är helt ute och cyklar.