Farsdag i all ära...

...men det bästa som hände idag var inte att tända ljus på pappas grav, fira svärfar eller bli gratulerad själv.
Nä, det var att se glädjens låga tändas i ögonen på två människor som har ont, besvärligt och kanske inte allt för lång tid kvar hos oss.
Jag pratar om min mormor och morfar.
Dom har så länge jag kan minnas varit den centrala nerven i vår familj, där alla har kommit och gått som vi velat och alltid varit lika varmt välkomna.
Idag är det tyvärr inte riktigt så.
De har båda två tacklat av betydligt de senaste åren och framför allt morfar då, även om det är mormor som är sängliggande med sitt enda ben. Det andra förlorade hon i en hajattack för några år sedan.


Eller inte!

Nä det var inte alls så dramatiskt även om det var minst lika tragiskt.
Det berodde helt enkelt på komplikationer av åldrandet och ett fruktansvärt motstånd till allt vad läkare heter.
Så de senaste 3 åren har hon varit sängbunden och kommer endast upp nån gång då och då i sin rullstol.
Annars är nog hon vid ganska god hälsa för sin ålder och domderar lite som hon vill där hemma.

Morfar däremot är fortfarande på benen, men har det jobbigt.
För några år sedan kollapsade han mitt på byn och fick återupplivas av ambulanspersonal efter det att en hjältinna hållit igång honom de minuter det tog tills proffsen var framme.
Det var efter det han började bli sämre och även om han kanske inte har några större problem med de vitala delarna av kroppen, så är han långt ifrån den som promenerar själv till affären längre.
Han har stora problem med sin stackars rygg som bara blivit krokigare och krokigare de senaste åren. Även en del andra krämpor gör att han nu mestadels håller sig inomhus och har fullt upp med att fixa det lilla han kan utan hjälp.
Man ser hur jobbigt de båda har då man är där på besök, men det finns en sak som får dom att bli flera år yngre.
Barnbarnen och barnbarnsbarnen.
Varje gång vi har med oss barnen, allihop eller bar en eller två, så lyser dom upp och blir så mycket gladare.

Ta idag till exempel.

Efter att vi varit hos Helenas föräldrar för fars dagsfirande, så åkte vi förbi mormor och morfar med morfars sedvanliga lotter. Han älskar att skrapa lotter och det finns ju liksom inte så mycket man kan köpa till nån som uppnått hans ålder.
Så fort vi kom in där så var morfar uppe på benen i ett huj och kom oss till mötes i hallen. Emil är ju hos mamma så Evelina vikarierade med att ge honom lottkuvertet och gratulera honom på fars dag.
Sen var vi där en stund medan mormor och morfar åt sin middag och tjejerna fick varsin klubba att mumsa på.
Ebba hade fullt upp med att prata med mormor om ditten och datten och mormor njöt i fulla drag. Morfar log mest hela tiden han med och sen kom det som nog förlängde deras liv med minst ett par år.
När vi klätt på oss och skulle gå, så gick Ebba in och gav dem båda varsin stor kram.
Mormor fnissade högt och morfar blev jätteglad. Han kramade henne ordentligt och såg i just det ögonblicket riktigt kraftfull ut.

Jag älskar verkligen min mormor och morfar och det kommer att vara ett stort tomrum i mitt liv den dag de inte finns hos oss längre.
Men förhoppningsvis dröjer det och jag får njuta av att se det jag såg idag fler gånger.

**********************************************************

Brorsan ringde då jag satt på muggen förut.
Den stackaren blev ju pappa för första gången för drygt en månad sedan, men får tyvärr tillbringa sin första fars dag på distans.
Han jobbar nämligen nere i Stockholm men har resten av familjen här i Timrå.
Tråkigt men han får se det som att om ett år så blir det desto bättre. :-D


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0