Det är då fan va många så kallade hockeysupportrar det har dykt upp sen TIK gick upp i ES.
Vart var dom när vi stog 500 tappra och vrålade lungorna ur oss mot CRIF och Husum i Div. 1 Norra. Dom är de sanna fansen som i de flesta fall fortfarande finns kvar i kulisserna någon stans.
Guuud, va jag saknar det gänget. Melander, Ubbe, Sandgren, Tommy och alla andra som alltid dök upp 1 1/2 före match och som alltid köpte den första korven utan att den ens hunnit bli varm.
Det var tider det. Nämner man nåt om det på läktaren i dag, så får man en frågande blick: "Vadå? Har inte Timrå alltid spelat i ES?"

Ibland får jag bara känslan av att be dom dra åt helvete, som står och klagar över att grabbarna inte vinner varje match med minst 3 mål. Och som kallar sig sanna supportrar, men som nog hellre skulle ha gjort vad som helst annat än erkännt att dom höll på Timrå de år då laget krigade i gärsgårds-serien.
Hur många på läktaren vet egentligen vad man talar om då man nämner nåt av namnen på de som verkligen tog upp TIK i ES? Inte många. Nu pratar jag inte om det året då laget gick upp, utan de som verkligen gjorde grovjobbet åren innan och som lade hela grunden till det som är i dag. Emil Skoglund, Patrik Uhlin, Urban Eriksson. De är de sanna hjältarna. Undra vad dom gör i dag? Man kanske skulle göra en artikelserie, eller varför inte en liten film, om dessa giganter.

Nåja, det är väl bara att inse att det är medgångens tid just nu. Frågan är väl hur länge den håller i sig.