There is no God!
Hur ska man annars tolka det?
Hur skulle en sådan övermäktighet kunna tillåta, eller själv arrangera, en så ung människas frånfälle?
Det finns ingen rättvisa idyller logik i det. Folk med plågsamma sjukdomar får ligga och lida, men det är en ung och frisk människa som rycks ifrån oss?
En god vän till familjen drabbades i dagarna av en ohygglig tragedi.
En sådan som ingen skulle önska ens sin värsta fiende, för jag kan inte tänka mig många värre saker än detta.
Våra tankar och all vår medkänsla går till denna stolta moder och vän som vi känt i så många år. Den som minst av alla förtjänar att drabbas av en sån här tragisk händelse.
Du vet att vi finns här allihop och det gäller när som helst.
Vi minns ju alla vår lilla vän som den hon bör bli ihågkommen. Oavsett hennes små egenskaper så kan ingen säga nåt ont om henne. Vi kommer att sörja dig, men sen kommer vi att minnas dig.
Sov gott lilla Fanny.
Det går åt helvete!
Ja då var det klart!
Timrå spelar i allsvenskan nästa säsong och inte i elitserien.
Detta blev idag definitivt då Leksand vann hemma mot Rögle och därmed spelade Timrås 8-3 borta mot Södertälje ingen som helst roll.
bild från Google Nu väntar en ännu större prövning på föreningen. Den att få ekonomin att gå ihop trots minskade intäkter på omkring 35 miljoner.
Pengarna ska ju ändå räcka till att försöka få ihop ett lag slagkraftigt nog att ta steget upp igen så fort som möjligt. Det blir definitivt ingen enkel sak att sy ihop det.
Jag tror att det kan bli mycket svårt för Timrå att ta sig tillbaka utan att först måsta börja om på nytt med att bygga upp ekonomin långsiktigt och se till att man står på en fast grund.
Allt för många år i rad med misslyckade värvningar som i sin tur lett till tveksamma förstärkningar under säsongens gång. På så sätt har föreningens ekonomi gång på gång utarmats då det hela tiden handlat om dess sportsliga existens.
Nufår vi se hur det artar sig. Både Timrå och Leksand, som ju blev klara för elitserien idag alltså, har en del att bevisa ekonomiskt.
Elitlicensen ska ju godkännas först, så det gäller för Timrå att ta tredjeplatsen om Leksand inte skulle klara sin, då klubben dragits med stora skulder och redan beviljats rekonstruktion under den gångna säsongen.
Men det är ju som sagt bara ett stor OM.
Verkar som att det blir på Koreahalvön det smäller snart.
Nordkorea, eller ja, Kim Yong-un, synd att dra in den oskyldiga massan, har förklarat krigstillstånd gentemot syd
Bild från Google "Experterna" är lika oense som vanligt och talar om allt ifrån världens undergång till att det bara är en viss diktator som är stor i käften. Själv tror jag nog att om det brakar lös, så kan det bli farligt på allvar, kanske inte just för oss här i kalla Norden, men för länderna runt omkring oroshärden.
Jänkarna kommer ju inte att ha några problem med att bakbinda Nordkoreas väpnade styrkor. Men små män med stort ego brukar ha en jäkla förmåga att ge sig på de svagare, och kan mycket väl komma att ta ut hämnd för sin sårade stolthet på civilbefolkade områden i tex, Japan och då Sydkorea.
Tyvärr är det ju allt som oftast civila som får betala det högsta priset då höjdarna får frispel.
Nordkoreas befolkning är ju redan nu djupt förtryckta och ett av världens fattigaste folk. Därför hoppas jag ju verkligen att om det brakar lös, så tar USA sitt medmänskliga ansvar och sätter punkt för detta ordentligt. Få bort styret som idag plågar dessa stackars människor, och inför demokratiska värden i landet.
Ja jag vet att de försökt det förut och misslyckats, men det var en helt annan sak med Vietnam. Där slogs dom själva mot en resursstark fiende. Här handlar det om att de har övriga världen, inklusive Kina, i ryggen och det mot en styrka som till största del använder sådant som Kina och Ryssland redan förbrukat klart.
Det enda egentliga problemet som jag ser det, är dessa förbaskade atombomber som fanskapet lyckats få fram. De kan göra ofantligt stor skada i vilken japansk eller sydkoreansk stad som helst.
Bild från Google
Nån dag till veckan ska jag ge mig in på ett ämne som mer härrör till bloggens namn.
Då ska jag fördjupa mig lite i ett stort problem inom transportnäringen i Sverige idag, nämligen alla dessa chaufförer och lastbilar från mindre nogräknade länder, som fullkomligt svämmar över vårt vägnät.
Missa inte det :-)
Bild från Google Frågan är inte om, utan när och var?
Så var då påsken här. Ägg i alla former, sill, släkten, trafikkaos och påsklov!
Ja lov åtminstone för ungarna. Visst har även vi vanliga knegare ett par dagar extra permis under påsken, men lov var väl att ta i.
Den här veckan har knappast varit en av de mest upplyftande i mitt snart 34-åriga liv.
Mormors begravning i onsdags, och så mitt älskade Timrås sorti ur Elitserien igår. Efter storstryk hemma mot Leksand, ska det till ett inte så litet mirakel om Timrå ska undvika spel i allsvenskan nästa säsong.
Klart står i alla fall att Örebro tar steget upp. Jag är övertygad om att det är ett lag som har muskler nog att kunna parkera i högsta serien under mycket lång tid. Mest tack varje att Örebroregionen är en resurstark och folktät region. Det finns tillräckligt med sponsorpengar där för att hålla både ett fotbolls och ett hockeylag i de högsta serierna.
Just denna sak är väl det som har varit Timrås stora problem. De har ingen "storsponsor" som rätt vad det är kan kasta in en säck med pengar till nyförvärv. Inte heller skapa de resurser för föreningen att jobba med att långsiktigt skapa ett slagkraftigt lag. De konkurrerar med tre andra elitföreningar om de stackars sponsorer som finns.
Appropå slagkraft.
Det lutar mer och mer åt att en ny stor väpnad konflikt är i antågande.
Frågan är väl bara var den startar?
Just nu ligger väl Korea närmast till hands. Det lilla kommunistlandet i norr utmanar sina sydliga grannar och onkel Sam mer och mer. Normalt skulle väl inte detta svältfödda och åderlåtna lilla land vara mycket mer än en finne i arslet på västvärlden med sin lilla arvsdiktator, men problemet är bara att just denna diktator verkar sitta på ett gäng kärnladdningar.
Det ökar ju genast på dramatiken några kilon.
Nu misstänker jag ju att jänkarna har ganska bra koll på vart dessa termonukleära laddningar kan tänkas finnas, och slår ut dessa platser innan Kim Yong-un hinner dricka sitt morgonte, eller vad han nu dricker.
Som stark tvåa i listan över tänkbara krigsutbrott, är det ständigt lika aktuella mellan östern och området kring persiska viken.
Där har ju sedan länge pågått ett inbördeskrig i Syrien där ännu en galen diktatorer till att plåga sitt folk så mycket som möjligt. Detta inbördeskrig har redan flera gånger tenderat till att utvidgas till grannländer som Turkiet och Israel.
Förutom det, så vill de religiösa dårarna i Teheran var med och leka lite.
De kommer med än den ena, än den andra anklagelsen mot väst och då framför allt Israel som ju faktiskt räknas dit. Det pratas om hur Israel kränker Iran och hur de ska brinna. Det är hot om både kemiska vapen och kärnvapen. Att Israel har sådana vapen vet vi, men frågan är ju om Iran har det? Spekulationerna är många, men om dom har det, så är de vääällldigt farliga. Religiösa fanatiker med atombomber är nog det omvärlden fruktar mest av allt. Religiösa fanatiker med atombomber och hat mot allt som inte är som deras, är möjligen ännu värre.
Kandidat nr 3 på listan är möjligen en outsider, men ändå ett reellt hot.
de båda kärnvapennationerna Indien och Pakistan har så långt nån kan minnas haft en tagg i sidan på varandra. Till stor del handlar det om ett egentligen ganska värdelöst bergområde på gränsen mellan de båda länderna, men det verkar ju som att detta område ändå betyder en hel del för de båda.
Risken här är väl att en konventionell väpnad konflikt eskalerar på grund av desinformation eller brist på underrättelser, och nån trycker på knappen.
Ett krigsutbrott där skulle nog vara det som är mest riskfritt för resten av världen.
Både i Korea och i Mellanöstern, finns det starka historiska värderingar och extremt mycket geopolitik som spelar in.
Så vart tror ni att det smäller?
En del av min barndom är borta.
Nu är mormor officiellt överlämnad till andra sidan.
Efter drygt ett halvår skilda åt, är hon och morfar åter vid varandras sida.
Konstigt nog så var det ingen ledsam begravning för min del. Jag kunde inte låta bli att sitta där och småle nästan hela ceremonin. Inte åt att mormor begravdes, men åt alla de fina minnen jag har av henne och morfar.
Dom var båda två en betydande del av min barndom.
Ta bara alla de semestrar som jag och brorsan fick följa med dom på. All den fisk som vi dragit upp i deras sällskap. All den matsäck vi ätit på tur med dom.
Leksand, Tärnaby, Jokkmokk, Arvidsjaur, Hemavan, Mora, Stockholm. Ja det är ju några av de ställen vi besökte med dom.
Och matsäcken då?
Mackor med en uppsjö olika pålägg, inklusive de obligatoriska skivade äggen med aromat på. Kan inte finnas några som tagit så lång tid på sig att nå fram till sitt mål som mormor och morfar. Det berodde dock inte på att morfar körde långsamt, utan på att just denna matsäck skulle ätas max var tionde mil. Inte många rastplatser på väg till ovan nämnda resmål som vi inte har fikat på.
Efter att jag flyttat till Luleå för utbildning vid 17 års ålder, blev det hos mormor och morfar jag huserade då jag var hemmavid. Det blev även där jag bodde i drygt ett och ett halvt år efter studenten och under värnplikten.
Varje morgon hade mormor frukosten klar då jag klev upp, naturligtvis med de skivade äggen inkluderade.
Jag och mina kompisar behövde aldrig bekymra oss över chaufför då det var dags för utgång och partaj, då morfar mer än gärna tog en tur i min Irmsherascona.
Det finns hur många roliga och underbara minnen som helst av min mormor och morfar, och jag skulle kunna skriva en hel bok om det. Jag får väl anledning att återkomma i saken helt enkelt :-)
Vi har fullt upp här hemma den här veckan. Alla fem ungarna håller oss sysselsatta men det är ju bara som det ska vara. Enda smolket i bägaren är att Ebba blev tokdålig dagen efter att dom kom. Ont i halsen, hög feber och hosta har gjort att älsklingen och ungarna har fått tillbringa dagarna inomhus.
En rolig sak å andra sidan, är att nu har vi äntligen fått tag på en blir där bli alla får plats och kan sitta säkert.
Och vips, så ska man bli Opelägare igen. Har bara haft en sådan tidigare, och det var just ovan nämnda Ascona.
Nu blir det en redig Vivaro med 9 platser och ett rejält bagageutrymme.
Vi får dock vänta ett par veckor innan vi kan hämta den. Careta ska byta växellåda och vindruta åt oss och det skulle ta ett tag. Men det må ju vara hänt.
Nu då?
Känns lite tomt idag.
Ok att klockan bara är kvart i sex på morgonen, men det är inte det.
Alla som känner mig vet att jag i nära 20års tid har brunnit och lagt ner mycket av min tid på Timrå IK. Från det att jag som 13-åring följde med min morbror på matcherna till att ha suttit som vice ordförande i supportsupporterklubben, sänt både radio och Tv från arenan och skrikit lungorna ur mig för att heja fram grabbarna på isen.
Många som går på matcherna idag, vet inget från tiden innan elitserien.
De kan spelare som Kimo Kapanen, Henrik Zetterberg, Per Hallin m.fl.o
Det är inga namn att förringa, men det fanns en tid före eliten, liksom det verkar komma en tid efter.
Jag kommer ihåg Peter Thoressons blandade givar där han stundtals var en fenomenal målvakt. Eller varför inte killar som Andreas Öhgren, Urban Eriksson, Jocke Nilsson, Tomas Nänzen och Emil Skoglund. Importer som Timo Peltoma och Ed Ward.
Det var visserligen inte elitserien på den tiden, men det fanns en själ i föreningen både på och utanför isen, som jag tycker saknas idag. Själva andan har försvunnit på nåt vis. Till viss del är det förståerligt då även många legendarer runt omkring har försvunnit ur manegen.
Grabbar som Willy, bröderna Uhlin, Habba, Kennas, Melander, ja det finns många som idag inte alls syns och hörs på samma sätt. Inget ont mot dem då de flesta har fullt upp med annat och man kan ju inte begära att alla alltid ska lägga hela sitt liv åt sidan för en hobby.
Ta bara mig själv som exempel. Efter att ha arbetat aktivt runt föreningen i när 20 år, valde jag efter förra säsongen att kliva av alla uppdrag.
Det var dags att låta familj, arbete och annat gå före. Mycket därför har jag inte varit på en enda hemmamatch den här säsongen, för jag vet, att kommer frågan så kan jag inte säga nej, då är jag insyltad igen.
Nu ser det då tyvärr ut som att mitt älskade Timrå åker ur och får göra Djurgården sällskap i allsvenskan nästa säsong.
Kanske kan det även föra nåt gott med sig? Kanske blir det en nystart där föreningen åter finner sin rätta identitet? Kanske är det starten på nåt nytt där det så småningom går hela vägen?
Eller så kanske det blir en Björklöven av det hela. Konkurs, tvångsnedflyttning och vanära. Vi får verkligen hoppas att de som styr har bättre koll än så.
Igår drog älsklingen iväg med sina föräldrar för att hämta hem tjejerna. Anledningen till att de åkte alla tre var att Ebba hade volleybollcup i Vännäs och ville att vi skulle komma och titta. Jag skulle också följt med, men det sket sig med barnvakt åt resterande barn, så jag var hemma med alla grabbarna istället.
Emil såg till att hålla mig vaken då de andra sov.
Han skulle få följa med farmor på badhuset och ha skoj. Alldeles innan de skulle ses där, så somnade Elliot som varit vaken sen strax efter 5 på morgonen.
Vi bestämde att Emil sjävla skulle gå ner på gångvägen och möta farmor och sen skulle de tillsammans gå till badhuset.
Sa till honom att gå den längre vägen i svängen för trapporna är så isiga och hala.
Efter en stund så ringer farmor. "Nu är jag här, är Emil på väg?"
Mitt hjärta slog en frivolt!
Han hade ju gått för länge sen.
Morsan började gå ner mot tunneln under motorvägen ifall han hade missuppfattat det jag sa och ifall de lyckats missa varandra på nåt vis. Men ingen Emil där. Vart tusan hade han tagit vägen?
Medan morsan letade vidare, så ringde jag bästa grannen Örjan som kom upp för att sitta med grabbarna så jag kunde gå ut och leta jag med.
Precis då jag var på väg ut genom dörren, ringer morsan. Hon hade hittat honom.
Han hade kommit springandes med gråten i halsen och varit jätterädd. På nåt vis hade han missuppfattat mig och tagit vägen via parkeringarna ner till stora vägen. Där hade han väntat utan att nån farmor dök upp.
Till slut hade han så smått börjat gå mot badhuset, men kommit på sig själv och gått tillbaka, på rätt väg, och där sprungit på farmor.
Lilla knasbollen pappas, va du skrämdes!
Nu är hela familjen samlad här hemma och det känns bra. Ungarna trivs så himla bra tillsammans och det är en stor del som saknas då tjejerna är hos pappa.
Jag hoppas ju att vi så småningom får ha dom boende hos oss istället så vi alltid är hela familjen. Ja förutom varannan vecka då Emil är hos mamma då. Men han är ju i alla fall i samma kommun :-)
Första veckan avklarad och jag överlevde!
Ja så har man då gjort sig sin första arbetsvecka på nästan fyra månader.
Inte så illa om jag får säga det själv, men nog känns det att man inte använt vissa muskler på ett bra tag.
I onsdags hade jag så ont i ena knät så jag visste inte vart jag skulle ta vägen och i torsdags kväll hade jag lätt kunna bytt ut bägge axlarna om nån kommit med erbjudandet. Iofs blev det en hel del spännbandsdragande den dagen så det är väl inte så konstigt kanske.
Är väl lika bra att få igång kroppen direkt så är den med sen.
Blev ändå en ganska hyfsad första vecka.
I tisdags var det ju toklugnt på min linje så då var jag med och slaskade lite här och lite där.
I onsdags sen så blev det ordinarie lastning till Piteå och på torsdag virke och papper. Ja det var ju bara lastningarna då. Utkörningarna var några fler, men inte så att jag tog ihjäl mig direkt.
Igår fick man sig en tur söderut till Hudiksvall med ett fullt lass spån. Tycker om fulla lass, då det oftast innebär bara ett stopp ;-)
Till veckan ska jag försöka få grejorna lite renare. Jösses va skitiga både flaken och trailrarna har blivit då jag varit borta.
Blir ett par svängar till tvätthallen för att se vad som kan göras. Bästa att ta fram de starkare medlen och gnugga på.
Det har gått över förväntan för älsklingen att vara hemma med båda grabbarna.
Eftersom Elliot har varit mer vild än tam sista tiden och dessutom precis lärt sig klättra, så bävade vi båda lite inför detta.
Men det har gått hur bra som helst och han har varit jättesnäll med mamsen.
Största bekymret är väl att hon måste kliva ur sängen kl 6 varje morgon efter att ha fått sovmorgon de senaste 4 månaderna ;-)
Det känns lite jobbigt att inte vara hemma med de man älskar mest i världen utan måste sitta och ratta runt istället. Men det är väl nu i början.
Dessutom är det ju inte så där jättelångt till semestern. Bara en sisådär 12 veckor ;-)
Nä nu ska jag runda av detta tidiga morgoninlägg med en tanke till de närmare 200 glada Timråsupportrar som snart ska sätta sig på bussarna mot Västerås och kvällens kvalseriematch.
Lycka till och heja lite åt mig med.
Har jobbat arslet av mig...
...eller inte.
Så var då första arbetsdagen sen den 16 november avklarad.
Blev en alldeles lagom första dag med inte allt för mycket att göra.
Var jättelugnt på min linje så jag fick rycka in lite här och där. Lossa stycke från Gbg, lossa lite dricka, ta in lite birstaverken, lasta öviksstycke, ja lite varierat liksom.
I morgon blir första lastningen hos en av mina ordinarie kunder. Ska bli kul att träffa alla igen.
Älsklingen hade även hon en spännande dag.
Var ju hennes första heldag ensam med båda småttingarna och Elliot höll låda så att det räckte till. Han passade på att spela ut hela registret :-)
Eller vad sägs om att han helt plötsligt hade klättrat upp i vardagsrumsfönstret?
Skitunge! :-)
Men trots en överbusig Elliot så fick hon mycket gjort här hemma. Är riktigt imponerad.
Ser på "Kändishoppet" på TV 3.
Glen Hysén är ju helskön. Men dagens magplask stod Dominica för. Herregud, jag förstår att hon satte båda händerna på tuttarna bara för att känna efter att dom var kvar :-P
Fast helt klar i skallen var hon nog inte eftersom hon tog fel på Adam Alsing och sankte Per.
Så tråkigt
Jaha.
Då bar det bara tre barn här hemma igen. Lite lugnare, mycket tråkigare.
Småtjejerna ville inte alls åka tillbaka till Västerbotten i morse och grät över att de ville stanna här. Båda två har pratat de senaste dagarna om att dom vill bo här istället och få gå på samma skola som storebror Emil. Ja Evelina börjar ju 6-års till hösten och det är ju faktiskt också skola i viss mening.
Det gör ont i både mitt och älsklingens hjärta då dom säger så och vi inte kan göra ett dugg åt saken.
Men vi lär ju så smått börja ta upp frågan med deras far igen, för nu kan han inte påstå att han inte hört nåt om den saken, då både jag och morfar hörde att dom sa det till honom.
Kan ju inte vara i enlighet med barnens bästa, att fullt ut gå emot deras egen vilja? Lite bör man väl ändå lyssna på barnens önskan?
På hemresan blev jag ännu mer ledsen.
En mycket nära vän fick på båten av sin partner i morse. Blev jätteledsen då min vän förtjänar att vara lycklig och att få mot bra.
Vi har haft denne vår älskade vän hos oss ikväll och det kändes som att vi fick bidra med åtminstone lite ljus och värme i allt elände. Om inte annat så lättade våra småglin upp sinnesstämningen lite.
Gotrollen våraJag är övertygad att det finns nån där ute som inser att du är värd all tänkbar kärlek och att du får bli riktigt lycklig.
Du är älskad av oss som står dig nära.
Kram
Vem styr över tid och rum?
Ja den fan skulle jag vilja ta ett allvarligt snack med.
För då man inte vill det, då flyger tiden iväg och man har bara hunnit med hälften. Andra gånger då går tiden så sakta att man bara dör av leda och tristress.
Ett exempel på då tiden verkligen flyger fram, är då ens barn växer upp. Jag tycker det var alldeles nyss som jag fick hålla min lilla Emil i famnen för första gången och vips, så ska han till att fylla 9 år. Lägg till att jag nu har två grabbar till dessutom som växer så det knakar.
Elliot tex, kom idag på knepen för att på egen hand klättra upp i både soffan och på vardagsrumsbordet. Jippie....not!
Synd att han redan fyllt år, annars hade ju skateboardskydd varit lämplig present.
I morgon ska småtjejerna hem till pappa igen. Känns trist att dom bara var här i en vecka, men det handlar bara om två veckor, sen ska dom hit igen och vara här i två.
Emil blev duktigt besviken då han kom hit igår och tjejerna var hos mormor och morfar. Men det blir ju tyvärr så då dom är här så kort tid. Bengan och Ann-Britt vill ju också få egentliga tid med flickorna.
Desto gladare miner blev det idag då dom kom hem. Emil rusade ut från sitt rum och gav tjejerna världens bamsekramar.
Goungarna.
Sitter här och funderar på vad som väntar mig då jag kommer tillbaka till jobbet nu i veckan.
Får jag tillbaka "min" Skelleftelinje som jag kört i 1 1/2 år och fått rätt fin fason på, eller har nån annan lagt vantarna på den nu?
Blir ledsen i så fall, då det faktiskt varit kunder som ringt under ledigheten och språkats. Får en att känna sig uppskattad och ett tecken på att man ändå gör ett gott arbete.
Hoppas att jag får fortsätta som innan ledigheten och ta hand om "mina" grejor.
Varför är elefanter starkare än sköldpaddor?
Ja det kan ni ju fundera på.
Just denna fråga är vad dom försöker besvara på Barnkanalen just nu.
Blev ännu en "tadetlugntdag" här hemma. Elliot har feber och hosta, och Evelina är fortfarande hostig.
Till råga på allt är det kanonväder ute för aktiviteter där, men det är ju inte att tänka på för Elliots del. Speciellt inte med tanke på att han haft den här eländiga förkylningen i en halv evighet nu. Så fort vi trott att den varit över, så har det börjat om. Stackars lillkillen!
Annars rullar allt på som vanligt.
Eddie växer så det knakar. Han väger drygt 9 kg nu och drar stl 74 i kläder. 68 hoppade han över helt och hållet.
Det är en rejäl grabb vi fått där och visst, han väger mycket men han är ju också ganska lång.
När vi var på BVC förra veckan, så fick vi nästan skäll av läkaren för att vi ger honom för mycket mat.
Men vad ska vi göra. Vi följer de anvisningar som finns på förpackningen (han äter ersättning) och han är sån som säger ifrån då han är mätt. Kan ju inte låta bli att ge honom käk bara gör att han är stor?
Tycker ändå att det har jämnat ut sig de senaste 1-2 veckorna. Han har hittat en rytm som passar honom i både ätandet och sovandet, vilket är skönt så att Helena slipper ha det allt för jävligt då jag börjar jobba igen ;-)
Nedräkning
Det närmar sig.
Dagen D då jag ska tillbaka till jobbet efter nästan 4 månaders ledighet. Visst ska det bli trevligt med de rutiner som ett arbete innebärär, träffa alla arbetskamrater och trevliga kunder.
Men handen på hjärtat, skulle jag vinna mycket pengar, så vete tusan om jag skulle gå tillbaka kommande vecka.
Alla pratar ju om att ifall de vann stålar så skulle dom fortsätta jobba .
Visst, nog skulle jag också göra det, men knappast på heltid. Inte då jag istället skulle kunna spendera tiden med min familj. Ett deltidsjobb skulle funka, eller bara jobba extra då man känner för det.
Det har i alla fall varit helt otroligt skönt att haft de här månaderna hemma med min familj. Att dessutom sluppit köra lastbil under vintern gjorde ju inte ont ;-)
Nog för att det är snö kvar, men nu går det ju i alla fall åt rätt håll.
Just nu sitter jag, Ebba, Evelina och Elliot och ser på morgontv.
Elliot har det lite jobbigt med sovandes nu. Hosta och snuva stör honom, så förutom att han vaknar tidigt på mornarana, så sover han dessutom stötigt. Vaknar och gråter för att näsan är täppt och hostar jättemycket i omgångar.
Idag hoppas vi på feberfria barn, så att vi kan få till nåt skoj på det här sportlovet. Är ju inge vidare att spendera all tid inomhus bara för att barnen inte kan få vara krya. Sportlovet handlar ju om att aktivera sig och ha kul. Visst finns det väl saker att hitta på hemma med, men det är inte riktigt samma sak.
Den här gången är tjejerna bara här en vecka, men nästa gång, till påsk, har de fått ledigt så vi har dom i 2 veckor. Blir liksom inte att man hinner med så mycket på bara en vecka. Flickorna vill ju bara ta det lugnt och känna sig hemma likväl som dom vill göra saker. Känns skönt att dom känner sig hemma och trivs här med tanke på hur lite tid vi får ha dom.
Nä nu ska jag byta lite blöja här och sen börjar det väl bli frukostdax.
Alla goda ting är tre. Eller?
Det är nåt med 3or alltså.
Just siffran 3 verkar följa mig ganska tydligt genom livet, även om det är först nu som jag märkt det.
Eller hur ska man annars förklara det här.
- Det skiljer 3 år och 3 dagar mellan mig och min bror
- Det är 3 månader emellan min och brorsans söner. Brorsans äldsta och min mellan.
- Det är tre veckor mellan min och brorsans yngsta grabbar.
- Jag har 3 söner
- Jag bodde tidigare på våning 3 på bryggargatan 3
- Mormor dog 3/3
- Mitt inlägg här om mormors frånfälle, publicerades 2013-03-03 kl 23.33
Det är nästan, så att jag måste gå på kasinot och sätta en slant på nr 3 vid rouletthjulet.
Vi har sjukstuga här hemma idag.
Feber och hosta till höger och vänster. Jätteroligt nu när tjejerna är här och det är sportlov dessutom. Då man ska vara ute i pulkabackarna med grillad korv i högsta hugg.
Fast vi hinner väl säkert med det också senare i veckan.
Måste åka förbi jobbet nåt också och ta hem alla arbetskläder för tvätt. De har hängt i skåpet sen den 15 november. Känns ju lite trevligare att gå tillbaka till jobbet på måndag med nytvättade paltor.
Tungt hjärta
Hej igen alla som nu känner att ni vill läsa det jag skriver.
Det är tunga moln hos släkten Åslund/Jalonen nu.
Den siste av de äldste har kastat in handduken och vi är alla djupt påverkade av det.
Sedan morfar lämnade in i höstas, så har det bara varit mormor kvar i de äldre leden. Nu var hennes tur att göra morfar sällskap. Vi var in i morse allihopa för att säga hej då och på återseende, och ikväll var allt över. Kom från sjukhuset för bara en timme sedan. Nu vill jag inte behöva göra om det här på en sisådär 30 år.
Lilla mormor.
Kvinnan som i hela mitt liv, tillsammans med sin älskade Inge, varit centralpunkten i vår släkt. Det är dom två som samlat oss alla i gemenskap och samförstånd vid alla möjliga tillfällen. Jular, födelsedagar, jubileum. Mormor och morfar har alltid varit den gemensamma nämnaren i vår stora familj. Med sina 5 barn, 7 barnbarn och 7 barnbarnsbarn, hade de båda ett mycket rikt liv, även utan några större tillgångar.
Nu har vi inte längre denna naturliga samlingsplats. Återstår att se hur ofta vi ses allihop i framtiden.
Själv så har jag alltid haft mycket starka band till mina morföräldrar. Jag och brorsan var ofta iväg med dom på semester under somrarna då vi var barn och senare så bodde jag hos dom då jag flyttade hem efter skoltiden i Luleå.
Minnena är många av både mormor och morfar och jag är glad att jag fick så pass lång tid tillsammans med dom som jag ändå fick. Många förlorar ju tyvärr sina mor och farföräldrar redan som barn, men jag fick chansen att ta vara på och vårda mina minnen av mina.
Mormor och morfar har alltid funnits där i vått och torrt, om det så bara varit så banala saker som att cykla dit och äta bullar med mjölk eller senare få skjuts hem efter en blöt utekväll.
Kommer aldrig att glömma sådana saker som stanken av morfars comercecigaretter i en stuga på Leksands camping. Eller den gången då jag, Thomas och morfar kom tillbaka till stugan efter en fisketur i Tärnaån, och vi tror att nån släppt en bomb av dånet att döma. Men då vi rundade knuten på stugan så visade det sig att det bara var mormor som släppte väder på brokvisten.
Morfar hade många lustiga idéer för sig. Som den. Då han fick den briljanta idén att laga mitt spruckna kjolpaket på bilen, med skrovtejp till flygplan som jag hade en rulle av. Höll aldrig på att få bort kjolen från bilen.
Mormors köttfärssås, bullar eller kubb. Såna saker som jag skulle göra vad som helst bara för att få chansen att smaka igen. Sådant som jag aldrig kommer att få uppleva igen.
Men det är väl sådant som man bara ska var med om att uppleva som människa antar jag.
Nu är dom i alla fall tillsammans igen oavsett var det nu är.
De kommer att gnabbs om vilken smörgåstårta de ska ha på morfars stundande 80-årsdag och ingen av dom kommer att vara nöjd med slutresultatet.
Och som brorsan sa. "Ingen i himlen kommer då någonsin att behöva gå hungrig nu när mormor är där"
Kan ligga nåt i det.
