Vi var iväg till Sylvie för en afrikansk lunch i dag. Hon kommer från Gambia och nu skulle hon bjuda oss på mat därifrån. Spännande!
När vi kom dit så var även hennes kusin där. Det är härligt vilka människor de flesta afrikaner verkar vara. Har ju träffat en hel del genom Sylvie, och allihop verkar vara lika charmiga.

Vi åt en helt fantastisk lunch med lamm, ris, grönsaker och jättestark röra till det. Mums filibabba!
Men när vi var klara med maten och satt och småpratade, ringde telefonen. Efter ett kort samtal bröt vår älskade vän ihop fullständigt.
Jag tog luren, och fick då veta att hennes "svenska" pappa, alltså den som varit hennes stadiga punkt under första tiden i Sverige, omkom i den tragiska olyckan med betongbilen i går. Först nu fick hon reda på det, och då genom en arbetskamrat. Nu visade det sig sen att familjens präst hade försökt nå henne i går kväll, men då var hon ju ute och övningskörde med mig och hörde inte tfn.
Hon mår riktigt dåligt nu och det var tur att hennes kusin fanns där och kunde stanna med henne. Vi var tvungna att åka hem till lillen. Hade hon varit ensam så hade vi tagit med henne.
Det var jobbigt att sitta där med en av våra bästa vänner i det tillståndet. Usch!
Hon skulle försöka slumra en stund när vi for, så får vi ringa och höra hur det är med henne senare i kväll.
Stackars liten.
Vi fick ju också ett tungt besked i går om att Annicas mammas make, som fick cancer för ett tag sedan, inte kan botas och har kanske bara en kortare tid kvar. Men det är i alla fall något man har förberett sig på. En sån här sak kommer så förbannat plötsligt. Man känner sig maktlös.