I dag är jag irriterad ska ni veta.
Är hemma med Emil som är lite krasslig i magen och passar samtidigt på att kurera min egen ihärdiga förkylning.
Men det jag är irriterad på är inte min förkylning och inte sonen heller. Nä, det är mina två chefer på jobbet.
I går kväll ringde jag till min trafikledare och talade om att jag tyvärr skulle bli hemma idag.
Svaret jag fick direkt var: "Tack så jävla mycket för det".
Jag kunde inte låta bli att ifrågasätt varför han blev så sur på mig bara för att min son är sjuk. Som att jag skulle kunna påverka det?
Då vräkte han ur sg att det redan var två gubbar hemma och han hade inga att sätta in.
Jaha?
Inte förändrade det min sits.
"Du kan ju inte bli vrång på mig för att jag måste vara hemma. Det är väl inte mitt fel att två andra också är hemma?"
Svaret blev:
"Vrång! Jag är inte vrång! Men vill du se på vrång så ska du jävlar i mej få se på vrång!" och sen la han på.
Vilken chef man har va?
Det är alltid samma visa. Man är världens sämsta anställda som måste vara hemma nån gång ibland. Han har tom vräkt ur sig en fråga om jag "inte har nån kärring som kan ta hand om ungen" en gång. Jävla skithög!
I dag ringde jag så upp min platschef istället och tänkte ta upp detta otrevliga beteende med honom eftersom det är återkommande.
Han bara kom med en massa bortförklaringar om att det är mycket för trafikledaren nu och att vi tydligen har nån intern schism som vi måste lösa. Så nu ska vi ha ett möte nån dag och försöka lösa det.
Blir så less. jag vet att alla på jobbet har samma problem med denna trafikledare, men ingen säger nåt. Vad är det för fel på folk egentligen?