Min lilla Emil har ända sedan han föddes varit en riktig badkruka.
Ja inte i badkar eller bassäng, men så fort vi åkt till stranden så har han bara plaskat lite i vattenbrynet och vägrat bli blöt längre upp än på vaderna.
På sin höjd att han masat sig ner helt i vattnet lagom när sommaren lider mot sitt slut, men bara i extremfall.
I går tog vi i alla fall en tur till den närbelägna Vivstavarvstjärnen, där så gott som alla Timråbarn spenderat åtskilliga timmar under somrarna.
Till en början var allt som vanligt och Emil stod vid strandkanten med sin spade och grävde.
Men rätt som det var gick han bara rätt ut i vattnet och doppade sig. Jag blev alldeles paff!
jag följde med honom ut och gav honom hans armpuffar bara som en trygghetsgrej.
Sen plaskade vi lite och jag frågade om han inte skulle simma lite.
"Jag kan inte" svarade Emil och han har faktiskt aldrig fått till det där trots att han gått på simskola och allt.
Jag tog då och visade honom hur han skulle göra för att bara flyta i vattnet och vips, så simmade ungen.
Det var allt som behövdes, att han litade på sin egen flytförmåga.
Pappas kille blir stor nu.