Ja kan ni tänka er?
Vi har lugn och ro här hemma.

Emil är hos mamma till på söndag och tjejerna är hos pappa till på lördag.
Det är bara jag, älsklingen och katten hemma.
Fast ibland är det fanimej så att kattskrället lever om mer än alla tre ungarna tillsammans. Hon får världens tuppjuck rätt som det är och ränner runt som en dåre här hemma.
Upp i sängen...ner ur sängen...upp i soffan....ner från soffan...en repa genom hallen....tillbaka...upp i bokhyllan...osv.
Hon är verkligen helt galen ibland men även världens goaste där i mellan.

Det närmar sig mer och mer den dagen då vi blir en till i familjen Jalonen/Rendahl.
Det är 58 dagar kvar och det känns som att tiden går tvärsakta.
Allt är ju klart här hemma för Elliot.
Spjälsängen står där, bäddad och klar.
Skötbordet hänger där, fyllt med blöjor och allt.
Så han kunde gott få titta ut snart :-D

I dag var det för övrigt BF-datum för Helenas brors sambo.
Dom ska också ha en liten kille och Kentas första barn dessutom. Paula har redan två grabbar sedan tidigare och är luttrad.
Hoppas att allt går bra för dom med precis som det gjorde för brorsan med fru för några veckor sedan.
Blir en väldans massa bebisar här framöver :-)

Nä nu blir det "Den som dräper" på fyran och mys med gumman. :-)

...det är ju frågan.

Ibland kommer det såna där lägen då man börjar fundera.
Är det här chansen jag väntat på, eller har jag det bästa redan nu?
Ska jag hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen?
Det är just ett sånt läge jag står inför nu.
Eller...?
Jo jag tror det. Åtminstone hoppas jag det.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad det är riktigt än, men ni lär ju få se om det blir nåt av.
Det låter bra så här långt i alla fall så vi får se vad som händer.

Annars rullar det väl på som vanligt. 2 månader kvar tills att guldklimpen beräknas anlända och det börjar kännas att det närmar sig.
Han verkar må bra i alla fall då det är ett sabla liv på honom i mammas mage. Visserligen hade tillväxtkurvan gjort ett rejält hopp nedåt på skalan sist vi var hos bm, men det är nog inget att oroa sigf över. Vi får väl se nästa fredag då vi ska dit igen.

Magen som den såg ut i förra veckan.

Om det nu inte räckte med att vi snart har vår egen lilla bebis, så hade vi 2 st här på besök i söndags.
Dels så var det brorsan med fru och lilla Lex, och dels var det min kära kusin Andreas med hela familjen. Deras bebis är visserligen ett halvår nu, men hon är likväl en bebis lilla Signe :-D

Det blev verkligen fullt hus här då med 6 barn och lika många vuxna.

Appropå lilla Lex förresten.
Vi fick äran att ha honom alldeles för oss själva i förra veckan.
Mamma Lenitha blev jättedålig under natten mot  måndag och fick ta ambulans in på akuten. Det var hennes galla som spökade och visade sig senare innehålla ett mindre grustag.
Jag fick rycka ut och hämta lilleman mitt i natten och sen var han hos oss i 2 dygn.
Men det stoppade inte där.
Senare i veckan återkom smärtorna för Lenitha och Lex fick komma tillbaka upp till oss på berget medans mamma lades in på sjukhus för operation. Den här gången blev det inte lika länge då pappa satte sig på bussen och kom hem från arbetet i Stockholm.

Det var i alla fall mysigt att få rå om det lilla knytet ett tag. :-)

Lilla Lex i "faster" Helenas famn

I dag blev jag lite smått förbannad på den otur som förföljt mig ett tag nu.
På förmiddagen sken solen för fullt och jag bestämde mig för att tvätta hela ekipaget.
Sagt och gjort så åkte jag till Lastcenter och körde in i tvätthallen. Inga problem med det, men då jag skulle ut därifrån då allt var klart, så had solen gjort helt om och istället föll ett kallt, grått novemberregn.
Sabla otur milt uttryckt!
Nu var ju hela projektet ogjort. Tog ju inte lång stund innan bilen var lika skitig som innan jag körde in i tvätthallen :-(

Nä det är ingen kinky grej som jag och Helena håller på med bakom stängda dörrar.
Det är bara så att jag älskar att ligga med huvudet på hennes mage nu, och känna då min lilla kille rör sig där inne. Han håller på som bara den och är sällan stilla.
Visst, ganska jobbigt för hans mamma som får dras med det, men för mig är det en underbar känsla.
Kände likadant då vi väntade Emil. Han var också ganska aktiv med rejäla rörelser i magen. Precis som Elliot.
Kan ligga där och känna då han trycker och sparkar mot mig hur länge som helst.
Pappas lillkille.



Det var faktiskt lite lustigt hur vi fick reda på att vi väntade Elliot.

Helena har tidigare haft ett elakt magsår som lett till en del besvär.
I somras började hon känna av det igen och gick till VC för att få det kollat. Det var vid den tredje omgången prover som läkaren ville ha ett urinprov också.
Jag följde med henne då det ändå föll samman med min lunch, så vi satt där och väntade efter avslutad provtagning.
När läkaren kommer, så säger han, med ganska barsk stämma och allvarlig uppsyn:
"Ja men man får väl gratulera då"
Jag fattade ingenting.
Gratulera till ett magsår?
Var han dum i huvudet karln?
Skulle jag resa mig upp och ge fanskapet en smäll?
"Ja ni ska ju ha tillökning" sa han sen med ett mycket vänligare ansikte.

Vi blev jätteförvånade då det väl var det vi minst väntat oss.
Helena åt ju för tusan Cerazette som ska vara det säkraste pillret av alla.

Vi fick knalla över till en barnmorska direkt som gjorde en rejäl undersökning och konstaterade att vi var ganska långt gångna.
Hon frågade det vanliga och när Helena sa att hon åt Cerazett så utbrast hon: "Men då kan du ju inte vara med barn"
Hmm...jo uppenbarligen! Vi har nu bytt BM och hon har en helt annan uppfattning än den första hurvida det går eller inte :-D

Så på den vägen är det.
Vi fick tid för ultraljud bara två veckor senare och bara ett par dagar efter beskedet började lillen ge sig till känna med rörelser där inne. Det var då i vecka 17 och på RUL fick vi se en frisk och livlig krabat.
Den 28 december är BF (visst står det för "Bäst Före"?) och jag längtar jättemycket.
Allt är förberett och vi kan ta det lugnt nu den sista tiden. Vi har redan barnvagn, skötbord, spjälsäng, vaggan som jag gjorde till Emil och allt annat som behövs. Nu saknas det bara en liten bebis att lägga däri. :-)

Det är ju inte varje dag som skulle passa in i nån amerikansk action rulle.
Men det var faktiskt en sån igår.
"Tjuvar, knark och massiv polisinsats var en del av min torsdag. Och förutom det så kan ni lägga till trasig rygg mitt i alltihop.
Men jag ska ta det från början.

Arbetsdagen igår var intensiv redan från första stund.
Jag hade en tidslossning i Bergom som ligger en bit utanför Sundsvall, redan kl 8 på morgonen.
Hade väl inte varit nåt bekymmer, om det inte vore för att jag skulle byta bil först.
Så medan vår fordonsansvarige hämtade bilen på Volvo, så flakade jag av sur Scanian. Precis när jag skulle släppa på sista flaklåset, släppte själva handtaget så jag fick det i näven. Därav var jag tvungen att krypa in och trycka ut spärren bakifrån. Precis då jag böjde mig ner, körde det till nåt fruktansvärt i ryggen precis under vänster skulderblad.
Såg stjärnor och planeter medan jag ändå trixade med den förbenade spärren.

Till slut fick jag till det och sen var det bara in med den nya bilen och sen ge sig iväg.
Jag for ut på motorvägen och när jag passerade Timrå kyrka så kommer det 3 st mercor i hög fart bakifrån. Två sedaner med en van mellan sig. De svängde ut helt synkroniserat och med bara några meter mellan sig då de körde om. Som alltid då jag blir omkörd så håller jag ett öga i vidvinkelspegeln. Den sitter under den vanliga backspegeln, så man ser liksom lite ner på den bil som passerar.När vanen kommer upp jämsides och jag ser ner i passagerarutrymmet så höll jag på att tappa hakan. Där låg en automatkarbin av militär typ.
Visst, jag är ju ingen expert på vapen, men jag gjorde ju i alla fall 11 månaders värnplikt där jag själv hanterade den typen av bössor.
Att samtliga tre bilar var utlandsregistrerade, en norsk, en Lettisk och en som jag inte vet vad det var, gjorde att jag fick en obehagskänsla i kroppen.
Jag funderade lite och sen ringde jag 114 14. Presenterade mig och berättade vad jag sett.
Operatören blev ganska upphetsad och skickade mig vidaer till ledningscentralen. Där fick jag upprepa allt och jag märkte på hon jag pratade med att nåt var på gång. Sen la jag på och fortsatte mot Bergom.
När jag senare skulle lasta i Matfors så ringde telefonen.
Det var en polis som berättade att de stoppat bilarna och kontrollerat dom men inte hittat nåt konstigt. Kände mig jättefånig men samtidigt så visste jag ju vad ag hade sett.
Polismannen sa att jag hade gjort helt rätt som ringt och bara för att dom inte hittade nåt så behövde det ju inte betyda att det inte funnits nåt där.
För det hade varit nåt som inte stämde med dessa bilar berättade han och nu hade dom ju också ID på samtliga passagerare. Han tackade så mycket för att jag ringt och sa att jag inte skulle tveka om liknande saker i framtiden.
Jag kände mig ganska tom efter det samtalet, men jag visste att det jag sett var ett automatvapen.
Kanske hade de släppt av någon med det innan polisen fick upp spåret? Kanske hade de lämnat det till nån efter vägen? Frågorna snurrade i skallen.
Men jag kände ändå att jag gjorde rätt.
Tänk om man skulle sett rubriken "Barnfamilj ihjälskjuten i gangsterkrig" eller nåt sånt, och vetat att det kanske var dom jag såg? Det hade jag aldrig förlåtit mig själv för.

När jag sen stannade till på Shell på väg tillbaka, så kom nästa grej.
Mitt framför mig ser jag hur två lettiska skåpbilar står och lastar över personbilsdäck i en stor släpvagn. Två st lastar däcken medan en tredje står och kikar sig omkring. Tanken kom direkt att, vad är nu detta, men jag kände att jag kunde inte ringa polisen igen.
Klev ur istället och passerade en gamal risig Seat på parkeringen. Den hade sett sina bästa dagar för bra många år sedan, och i den satt 3 minst sagt tvivelaktiga figurer. Jag köpte min dricka och gick ut igen. När jag så gick mot den där Seaten igen, så ser jag hur de två passagerarna i bilen helt ogenerat sitter med varsin spruta i armvecket.
"Nä nu orkar jag inte mer", tänkte jag . Så jag hoppade in i lastbilen och for därifrån.

Allt det på några få timmar.

Resten av dagen var lugnare, förutom att ryggen fortfarande håller på att ta knäcken på mig. Var förbi hos sjukgymnasten idag för att få skiten fixad, men hon lyckades inte få till det helt. Hade för starka muskler i ryggen som höll emot sa hon.
Ja man lyfter väl en hel del om dagarna, så det vore väl konstigt om det inte fanns lite.
Hoppas i alla fall att det ska ge med sig i helgen så att jag kan jobba som vanligt på måndag.

Nu i helgen blir det att försöka ha lite skoj med alla 3 barnen. Om det är bra väder i morgon så tänkte vi åka upp på Norra Stadsberget och är det dåligt så blir det Drakborgen. Sen på söndag blir det nog lite utelek här hemma om vädret tillåter.

Ha en bra hel allihop.

Ibland blir man ju bara så jävla less!
Sedan semestern har jag haft förmånen att få behålla samma bilar hela tiden på min linje. Bil 103 och 113 har varit bofasta på som Skellefteåbilar istället för att, som det ofta är på vårt åkeri, bytas ut hela tiden.
Jag har tagit vara på den möjligheten i största möjliga mån och sett till att just dessa två bilar, med tillhörande flak och efterfordon, är i bästa möjliga skick.
Jag tvättar och städar bilarna. Fixar alla småsaker som löpande kan gå sönder samt ser till att allt fungerar friktionsfritt och utan bekymmer.
Man kan ju tycka att en sådan sak borde uppmuntras, men inte hos oss inte.
Idag fick jag veta att vår fordonsansvarige istället tycker att en sån sak snarare ska bestraffas. Han planerar att byta ut 103 an mot bil 56.
Då våra bilar har stigande ordning så kan ni ju själva föreställa er att det är viss skillnad både ålder och miltal på dessa bilar. 56 an är en 06 a med 75 000 mil bakom sig, medan 103 an är en sen 08 a med bara 38 000 mil på mätaren. Men det största felet med 56 an är inte åldern, utan hela bilskrället i sig.

Det är en Mercedes!

Usch och tvi!

Seg och klumpig.
Gungig och bångstyrig.

Det enda som är bra med eländet är förarstolen. Man sitter riktigt skönt i den.
Men sen var det slut på bra saker.
Anledningen till att han vill sätta den hos oss kan jag för mitt liv inte begripa. Är ju sagt att alla fjärrbilar ska vara så nya som möjligt, och så vill man ha den här där det är är mest vinter av alla linjer då det är vinter och där det dessutom är rätt mycket mil på grejorna. Inte i det avseende att det är många totalmil, men lotsen där uppe kan ha svängar på uppåt en 40 mil per dag.
Inte som att åka ner på järnvägen i stan och hämta direkt.

Jag hoppas verkligen att dom tänker om i det här fallet. Annars kommer då inte jag att lägga ner mer tid än absolut nödvändigt på bilarna i fortsättningen. Dom får välja själva.

Nu ikväll var vi ner till brorsan och hans fru en sväng. Ja och så lilla Lex då.
Jag har nämligen blivit farbror ser ni :-D
Förra tisdagen tittade han ut under ganska dramatiska former.
Lenithas(mamman) vatten gick kl 3 på natten. Hon och Helena åkte in men blev hemskickade igen vid halv 6 tiden.
Kl kvart över 7 ringde Lenitha till Helen igen.
Då hade hon krystvärkar och hade ringt efter en ambulans. Både Helena och ambulanspersonalen hann bara komma innanför dörren där hemma innan Lex bestämde sig för att komma ut i mamma och pappas säng.
Han hade bråttom den lilla krabaten :-)

Nä nu ska jag duscha och sen är det sängen som gäller här hemma.

Ta hand om er där ute.

Go`kväll i stugorna.
Ja det är bara er egen lilla tomte som tittar in för ett sent kvällsinlägg.

För er som inte vet det, och det är det ju få som gör eftersom jag inte skrivit på så länge, så fick min lilla Emil diagnosen ADHD i våras.
Jag och hans mor har länge misstänkt att det är nåt som stör honom, då han haft svårt med koncentrationen och  en massa okontrollerbara utbrott.
På dagis fick han av personalen, ja speciellt en då, stämpeln på sig som "den där jobbiga ungen" fast han sällan förtjänade det. Han fick helt enkelt ta smällen då det var lättast att skylla på honom.
När han så började i 6-års förra hösten så var det annat ljud i skällan. Där var personalen med på noterna direkt och det tog inte lång tid förrän elevhälsan tog sig an honom.
Det hela slutade så med att han fick komma in på BUP ( Barn- och ungdomspsykriatrin) för utredning, vilket resulterade i diagnosen ADHD

Det var en lättnad för oss föräldrar även om man naturligtvis inte vill att ens barna ska ha en funktionsstörning. Nu kände vi att vi hade något att luta oss mot och även kunna få stöd för både inom skolan och hemma.

I dag var jag på en mycket givande föreläsning om ADHD.
Det var BUP som stod bakom det hela och hade bjudit in både föräldrar, anhöriga och skolpersonal.
De som höll i det var två psykologer från BUP här i Sundsvall och Härnösand. Vi fick en ganska bred genomgång både om vilka problem detta funktionshinder medför men även en hel del matnyttigt om hur man ska tackla det och stötta barn med ADHD.
Kändes mycket skönt att äntligen fått något rejält att gå på då jag nog tycker att informationen från vår psykolog på BUP varit aningens knapphändig.
Nu är i alla fall jag och Helena bra mycket bättre rustade för att ge Emil det stöd han behöver, men vi vet också mer vad vi kan förvänta oss och vilka krav vi kan ställa på både honom och skolan.

En annan sak som vi fick ordning på idag var julklappshandlingen.

Hör på det här...Vi är klara med den!

Det ni :-)
Vi hade funderat på att handla för ca en femhundring per barn då vi ju trots allt har tre stycken. Nu blev det lite mer än så. Vi landade på ca 800 per unge.
Men det var det värt. Med tanke på hur fruktansvärt dyrt det är med leksaker, oavsett vad man ska ha, så har vi gjort världens kanonkap.
Vi handlade rubbet på Toys R Us Lagerutförsäljning. Eller, nån pryl tror jag var till ordinarie pris, men i övrigt så.
Sanslöst vilka klipp vi gjorde då vi totalt tjänade 3163 kronor i rabatt på sakerna.
Inte illa alls tycker jag.
Så istället för 5725 kr kostade det totalt 2562 kr. Och då har vi verkligen fått mängder med saker. Kanske lite väl många men det känns som att vi vill skämma bort dom lite då vi kan. Sen att det bara är rejäla prylar och inget billigt skräp gör ju inte saken sämre direkt. :-D

Det har med andra ord varit en riktigt givande dag. Och det kan jag med gott samvete säga trots att Timrå torskade mot MODO nu ikväll. En riktig plattmatch av Timrå även fast MODO spelade riktigt bra.

Nu är det sängen som gäller. Jobb i morgon igen så man bör ju ladda batterierna.

Sov gott.

Ja vi gör väl det.
för drygt ett år sedan, bra precis ett halvår efter det att Annica flyttat ut och vi kommit fram till att det inte blir vi i framtiden, så bestämde Emil och jag oss för att ta en tur till lekparken i det mycket vackra höstvädret.
Han lekte på där i godan ro och jag tyckte väl allt var ganska behagligt just då.
Det skulle bli bättre.
Mycket bättre!
Där kom det en mamma gående med sina två döttrar som också tänkte ta vara på den strålande solens värme.
Emil var så klart framme hos dom som en oljad blixt för att presentera sig som han alltid gör.
"Hej, jag heter Emil och är 6 år"
Sen var det full fart på småttingarna och där satt jag och tänkte att man måste väl vara lite trevlig då vi ändå sitter här utan barn. Dessutom var hon ju en riktigt söt mamma ;-)

Vi började småprata om ditten och datten medans barnen härjade.
Det visade sig at hon hette Helena och var just hemflyttad till Timrå efter att ha bott ett antal år i Västerbottens mörka skogar.
Tänkte väl inte mer på det annat än att tanken gick om att det här blev ju bara bättre och bättre. Söt och singel dessutom :-D Fick väl kanske en och annan vild idé om att man kanske skulle höra om hon ville ses igen, men det stannade vid tanke just då.
Tiden rullade iväg  och det började väl bli dags att gå in och laga middag då Helena frågade: "Du känner inte igen mig va?"
Just då såg jag med all säkerhet ut som en fiollåda i ansiktet.
Kunde för mitt liv inte komma på att jag sett henne förut.
"Du gick i skolan med min bror Kent" sa hon och såg lite finurligt på mig.
Då ramlade talgdanken ner.
Lilla Helena. Kentas lillasyster som alltid skulle vara med då jag och Kenta hade nåt fuffens för oss.
Hon var ju kanske 8 år sist jag såg henne så det var väl inte konstigt att jag inte kände igen henne?
Middagen flög helt ur skallen och vi surrade barndomsminnen en stund.
Det hela slutade med att vi bestämde att vi skulle åka på Drakborgen tillsammans med ungarna helgen efter.

Ja och på den vägen är det.
Den första juli i år flyttade vi ihop i en 4 1/2 på Örnen i Timrå och i december kommer det en liten Elliot in i vår redan ganska rejäla familj.
Det blir fyra vildar som alla börjar på E.
Emil, Ebba, Evelina och Elliot. Ja och så katten Maja då förstås. :-) Hon är nog värre än alla ungarna tillsammans och driver en till vansinne ibland med sina upptåg. Men hon är världens sötaste kisse.



Visst har det hänt mycket under det här dryga året som gått, men det vore ju taskigt av mig att berätta allt på en gång. Hur spännande skulle det vara?

Kan väl sammanfatta lite i ord som jag kan utveckla senare.

Skillsmässa, ADHD, bodelning, gravid, hjärntumör, Örnen, bilar, fårskalle, Lex och mycket mera.

Men det får ni som sagt läsa om vid ett annat tillfälle.
Nu ska jag, älsklingen, Elliot och Maja ta och krypa till kojs för lite TV-gluttande.

Ha det så bra allihopa.