Idag var det dopdags.
Min brorson Lex togs upp i kyrkan och Timrå församling.
Tro nu inte att jag är speciellt religiös eller så, men även jag är indöpt i kyrkan en gång i tiden och tycker det är en fin tradition. Är även konfirmerad och vigd i Timrå kyrka, samt att min son är döpt där.
I dag hade jag även en speciell uppgift.
Jag var nämligen utvald till äran att få bli gudfar, eller fadder som det nu heter, åt lilla Lex.
En uppgift som jag med glädje åtar mig då min familj betyder mycket för mig. Skulle det någonsin hända något som gör att Lex mamma och pappa inte kan fullfölja sina åtaganden, så har han alltid en famn att komma till hos mig.
Min älskade bror är dessutom fadder åt Emil. Likaså lillasyster som även hon blev fadder till Lex idag.

Foto: Victoria Broman

Dopet var jättefint med den smått legendariske Anders Sundqvist som präst och mamma Lenitha sjöng mycket vackert.
Var mycket folk där då många av Thomas och Lenithas vänner från Stockholm kommit upp. Såg mer än en som fällde tårar då Lenitha sjöng Lyckeliten helt a´ capella.
Lilla Lex, som normalt kräks en hel del, höll sig hela ceremonin trots mammas smått skämtsamma förhoppning innan om att han skulle göra det i dopfunten ;-)
Glad är väl jag för det då det var jag som höll honom hela tiden förutom just den stund då han fick vatten på huvudet.

Men trots all lycka i det hela, så är jag lite nedstämd för tillfället, och har varit det en tid nu.
Jag saknar någon så oerhört mycket, nämligen min far.

Pappa och jag

Pappa Mats-Ola skulle ju suttit där han med och sett sitt andra barnbarn döpas. Han skulle ha varit stolt som en tupp. Kanske hade han haft sitt tredje barnabarn, min lilla Elliot i famnen.
Denna saknad kommer till mig med jämna mellanrum.
Sist den var så här stark, var vid tiden för Emils födelse. Pappa skulle ju varit med!
När jag var ner till graven på nyårsafton för att tända i lyktan, var det nästan så att jag bara ville sätta mig ner och gråta av saknad. Vet inte varför det kommer så starkt, men jag är samtidigt glad att jag kommer ihåg så mycket av honom, då jag ändå var endast 11 år då han gick bort.
Kommer så väl ihåg många av de tillfällen då jag följde med honom i i jobbet som resemontör. Alla de spännande platser vi då besökte. Gruvor, kraftverk, fabriker, byggen, ja det var massvis av olika ställen. Kommer väl inte ihåg vart allting låg och så, men jag kommer ihåg vad som hände och många av de intryck jag fick.

Ta den gången då vi var i en gruva och jag faktiskt fick med mig en sten med äkta guld i hem. Man fick egentligen ta något därifrån, men förmannen som var med oss tyckte att jag skulle ha en souvenir med hem då vi åkt ända dit för att reparera deras kompressor :-)
Hade kvar den stenen ända tills att jag flyttade hemifrån, men där någonstans fick den fötter tyvärr.
Ett annat starkt minne var då vi var uppe i Sollefteå.
Dom höll på att muddra i Ångermanälven i närheten av kraftverket.
Maskinen som skötte arbetet var en enorm kran som vi gick in i genom en trappa och där inne var det flera plan med pumpar, motorer och kompressorer.
Var mäktigt som tusan att vara inne i "magen" på detta väldiga monster samtidigt som det rörde sig långsamt och klumpigt för att med varje skoptag förflytta runt 100 m3 bottensediment.
Det ni. ;-)

Men det finns många trevliga minnen av pappa.
Ta den gången då vi byggde gocart av trampbilen.
Farsan demonterade en gammal gräsklippare och satte motorn bak på trampbilen där vi hade svetsat en ram. Sen satte vi ett drev på hjulaxeln och kopplade en cykelkedja därifrån till utgående axel på motorn.
Jävlar va den gick!
Så passa att jag tappade kontrollen, rammade fågelbordet och brakade genom grannens häck.
Pappa fick sina fiskar varma av morsan sen ;-)

Kommer även ihåg då jag, 6 år gammal, hjälpte pappa att mura ny skorsten på huset. Satt där uppe på tak nocken med ett ben på varje sida, medan lillbrorsan rände nere på marken och var sur för att inte han också fick vara med.
Eller alla de gånger då jag satt på kofångaren när pappa skruvade med nån bil.
Han var en grym mekaniker och det han inte kunde fixa på en bil var verkligen trasigt. Jag satt ofta där med honom och langade honom de verktyg han behövde.

Har som sagt många fina minnen av pappa, men jag kommer också ihåg den där natten då två polismän ringde på dörren hos mamma och meddelade att han avlidit efter en mc olycka. Visste ju inte då varför dom var där. Jag vaknade bara av dörrklockan och somnade om ganska direkt, men jag blev ju varse om varför morgonen efter då mamma tog mig och brorsan på varsin sida om sig i soffan och berättade att vi inte skulle få träffa pappa igen.

Önskar att det inte varit så.
Att pappa fått uppleva dessa tre tillfällen då han blivit farfar. Att han hade fått vara med och lekt med småkillarna och göra alla de där farfarsakerna. Besöka förlossningen bara timmar efter nedkomst och hålla det där skrynkliga lilla knytet.
Skämma bort dom mot föräldrarnas vetande, busa med dom som bara han kunnat och allt annat.

Ja jag saknar verkligen pappa. Han var ju MIN pappa!