Så var då turen kommen till mig.

Efter att övriga familjen hostat och snörvlat om vartannat sedan nyår nån gång, har nu även jag åkt dit.

I torsdags kväll slog det till och sen har det bara eskalerat. Tjockt gult snovåren hosta som känns som att den ska ta med lungorna upp när som helst och ett allmänt halvdassigt tillstånd.

Ingen feber ännu dock, vilket jag tackar han som inte finns för.

Natten som gick nu senast var en av de jobbigaste jag haft på mycket länge. Ungarna hostade, fast jag hostade värst, så att de små vaknade. Helt hopplöst.

Trots det lydde jag inte älsklingens råd att stanna hemma och kurera mig i morse. Den där lilla fan som kallas pliktkänsla satt på axeln och var spydig.

Så nu sitter jag här istället med samma överjävulska hosta, helt slut i skallen och dessutom ont i högertidning av bröstkorgen varje gång jag hostar till. SUCK!

Får väl se hur natten artar sig, men just nu är det jäkligt nära till hands med ett besök hos farbror doktorn i morgon så man får sig en ordentlig hostmedicin. Sen ska han nog få lyssna lite på lungan också.

 

Hände en lustig incident i går.

En bekant till Helena, som även hon bott i den där gudsförgätna hålan i Västerbotten, skickade ett mail till mig. Ja vi har surrat lite då och då via Facebook, så hon skickade till mig. 

Hur som helst. Hon undrade om vi skulle ha barn igen, för hennes dotter, som bor kvar "där uppe", hade berättat att det pratades om det på skolan.

Vi blev hyfsat avlånga i nunan båda två. Men så kom vi på det.

Helena skrev ju på sin Facebook om att vi köpt ny, större bil för att få plats bättre. Så naturligtvis måste bli vänta tillökning. Nån kunde väl sagt det till oss bara ;-)

Är ju rätt fascinerande  hur det kommer sig att folk där uppe fortfarande, eft flera år, intresserar sig så om Helenas liv. Dags att introducera kabeltv där med.

 

Mitt utlovade inlägg om transportbranschen får tyvärr vänta lite. Saknar lite research. Men det kommer.