Blev tyvärr en dag hemma idag. Har haft en skitnatt med min egen hosta plus Elliots. Har inte jag väckt honom med min, så har det varit tvärtom. Att sen den där värkande bröstkorgen inte blivit bättre, fick mig att istället för att bara tjura på, ta med mig junior på en tripp till läkarstationen.

Så här i efterhand kunde jag ju gett fan i det, men sånt vet man ju inte i förväg. Sist jag hade det sådär, för några år sedan, så var det lunginflammation och tre veckors sjukskrivning.

Nu lät lungorna fint och troligtvis är det bara nån muskel som protesterar mot hostan. Kul att få reda på att man har några i alla fall.

Elliot då?

Ja han har ju haft son hosta och snuva mer eller mindre sen Eddie föddes.

Ingen förhöjd sänka, inga missljud på lungorna och ingen feber. Han är alltså inte sjuk alls.

Men läkaren, som jag för övrigt tyckte var riktigt bra, var ändå bekymrad över den långa perioden med hosta. Så det blev näsprov och lite annat så får vi se vad dom kommer fram till. Dessutom fick han hostmedicin på recept och en salva till sina torrutslag. Var ju trots allt lite positiva utslag mitt i all elände :-)

 

Hur ska man bete sig egentligen med trotsiga ungar? Fyra stycken samtidigt dessutom.

Just nu har vi en ettåring som gör allt precis tvärtom mot vad mamma och pappa säger, en sexåring som vill ha allt på sina villkor, en snart åttaåring som instinktivt är tvärtemot i allt och vet allt bäst enligt henne och en snart nioåring som trilskas i allt som inte han själv är upphovsmakare till.

Det tär på pappapsyket att ställa om mellan dessa trotsar då de allihop måste bemötas på olika sätt. Man känner sig som en gräshoppa i en orkan. Försöker landa på en förutbestämd punkt, men hamnar på ett eller annat sätt hela tiden väldigt långt ifrån målet.

 

Nä nu känns detsamma att det börjar bli dags att svänga ihop lite middag snart. Elliot slocknade i babysittern och de stora är ute och härjar. Trots allt...