Känns lite tomt idag.

Ok att klockan bara är kvart i sex på morgonen, men det är inte det.

Alla som känner mig vet att jag i nära 20års tid har brunnit och lagt ner mycket av min tid på Timrå IK. Från det att jag som 13-åring följde med min morbror på matcherna till att ha suttit som vice ordförande i supportsupporterklubben, sänt både radio och Tv från arenan och skrikit lungorna ur mig för att heja fram grabbarna på isen.

Många som går på matcherna idag, vet inget från tiden innan elitserien.

De kan spelare som Kimo Kapanen, Henrik Zetterberg, Per Hallin m.fl.o

Det är inga namn att förringa, men det fanns en tid före eliten, liksom det verkar komma en tid efter.

Jag kommer ihåg Peter Thoressons blandade givar där han stundtals var en fenomenal målvakt. Eller varför inte killar som Andreas Öhgren, Urban Eriksson, Jocke Nilsson, Tomas Nänzen och Emil Skoglund. Importer som Timo Peltoma och Ed Ward.

Det var visserligen inte elitserien på den tiden, men det fanns en själ i föreningen både på och utanför isen, som jag tycker saknas idag. Själva andan har försvunnit på nåt vis. Till viss del är det förståerligt då även många legendarer runt omkring har försvunnit ur manegen. 

Grabbar som Willy, bröderna Uhlin, Habba, Kennas, Melander, ja det finns många som idag inte alls syns och hörs på samma sätt. Inget ont mot dem då de flesta har fullt upp med annat och man kan ju inte begära att alla alltid ska lägga hela sitt liv åt sidan för en hobby. 

Ta bara mig själv som exempel. Efter att ha arbetat aktivt runt föreningen i när 20 år, valde jag efter förra säsongen att kliva av alla uppdrag. 

Det var dags att låta familj, arbete och annat gå före. Mycket därför har jag inte varit på en enda hemmamatch den här säsongen, för jag vet, att kommer frågan så kan jag inte säga nej, då är jag insyltad igen.

 

Nu ser det då tyvärr ut som att mitt älskade Timrå åker ur och får göra Djurgården sällskap i allsvenskan nästa säsong.

Kanske kan det även föra nåt gott med sig? Kanske blir det en nystart där föreningen åter finner sin rätta identitet? Kanske är det starten på nåt nytt där det så småningom går hela vägen?

Eller så kanske det blir en Björklöven av det hela. Konkurs, tvångsnedflyttning och vanära. Vi får verkligen hoppas att de som styr har bättre koll än så.

 

Igår drog älsklingen iväg med sina föräldrar för att hämta hem tjejerna. Anledningen till att de åkte alla tre var att Ebba hade volleybollcup i Vännäs och ville att vi skulle komma och titta. Jag skulle också följt med, men det sket sig med barnvakt åt resterande barn, så jag var hemma med alla grabbarna istället.

Emil såg till att hålla mig vaken då de andra sov. 

Han skulle få följa med farmor på badhuset och ha skoj. Alldeles innan de skulle ses där, så somnade Elliot som varit vaken sen strax efter 5 på morgonen. 

Vi bestämde att Emil sjävla skulle gå ner på gångvägen och möta farmor och sen skulle de tillsammans gå till badhuset.

Sa till honom att gå den längre vägen i svängen för trapporna är så isiga och hala. 

Efter en stund så ringer farmor. "Nu är jag här, är Emil på väg?"

Mitt hjärta slog en frivolt! 

Han hade ju gått för länge sen.

Morsan började gå ner mot tunneln under motorvägen ifall han hade missuppfattat det jag sa och ifall de lyckats missa varandra på nåt vis. Men ingen Emil där. Vart tusan hade han tagit vägen?

Medan morsan letade vidare, så ringde jag bästa grannen Örjan som kom upp för att sitta med grabbarna så jag kunde gå ut och leta jag med.

Precis då jag var på väg ut genom dörren, ringer morsan. Hon hade hittat honom.

Han hade kommit springandes med gråten i halsen och varit jätterädd. På nåt vis hade han missuppfattat mig och tagit vägen via parkeringarna ner till stora vägen. Där hade han väntat utan att nån farmor dök upp.

Till slut hade han så smått börjat gå mot badhuset, men kommit på sig själv och gått tillbaka, på rätt väg, och där sprungit på farmor.

Lilla knasbollen pappas, va du skrämdes!

 

Nu är hela familjen samlad här hemma och det känns bra. Ungarna trivs så himla bra tillsammans och det är en stor del som saknas då tjejerna är hos pappa. 

Jag hoppas ju att vi så småningom får ha dom boende hos oss istället så vi alltid är hela familjen. Ja förutom varannan vecka då Emil är hos mamma då. Men han är ju i alla fall i samma kommun :-)