Jaha.

Då bar det bara tre barn här hemma igen. Lite lugnare, mycket tråkigare.

Småtjejerna ville inte alls åka tillbaka till Västerbotten i morse och grät över att de ville stanna här. Båda två har pratat de senaste dagarna om att dom vill bo här istället och få gå på samma skola som storebror Emil. Ja Evelina börjar ju 6-års till hösten och det är ju faktiskt också skola i viss mening.

Det gör ont i både mitt och älsklingens hjärta då dom säger så och vi inte kan göra ett dugg åt saken.

Men vi lär ju så smått börja ta upp frågan med deras far igen, för nu kan han inte påstå att han inte hört nåt om den saken, då både jag och morfar hörde att dom sa det till honom.

Kan ju inte vara i enlighet med barnens bästa, att fullt ut gå emot deras egen vilja? Lite bör man väl ändå lyssna på barnens önskan?

 

På hemresan blev jag ännu mer ledsen.

En mycket nära vän fick på båten av sin partner i morse. Blev jätteledsen då min vän förtjänar att vara lycklig och att få mot bra. 

Vi har haft denne vår älskade vän hos oss ikväll och det kändes som att vi fick bidra med åtminstone lite ljus och värme i allt elände. Om inte annat så lättade våra småglin upp sinnesstämningen lite.

 

   Gotrollen våra

 

Jag är övertygad att det finns nån där ute som inser att du är värd all tänkbar kärlek och att du får bli riktigt lycklig. 

Du är älskad av oss som står dig nära.

Kram