Hej igen alla som nu känner att ni vill läsa det jag skriver.

 

Det är tunga moln hos släkten Åslund/Jalonen nu.

Den siste av de äldste har kastat in handduken och vi är alla djupt påverkade av det.

Sedan morfar lämnade in i höstas, så har det bara varit mormor kvar i de äldre leden. Nu var hennes tur att göra morfar sällskap. Vi var in i morse allihopa för att säga hej då och på återseende, och ikväll  var allt över. Kom från sjukhuset för bara en timme sedan. Nu vill jag inte behöva göra om det här på en sisådär 30 år.

 

Lilla mormor.

Kvinnan som i hela mitt liv, tillsammans med sin älskade Inge, varit centralpunkten i vår släkt. Det är dom två som samlat oss alla i gemenskap och samförstånd vid alla möjliga tillfällen. Jular, födelsedagar, jubileum. Mormor och morfar har alltid varit den gemensamma nämnaren i vår stora familj. Med sina 5 barn, 7 barnbarn och 7 barnbarnsbarn, hade de båda ett mycket rikt liv, även utan några större tillgångar.

Nu har vi inte längre denna naturliga samlingsplats. Återstår att se hur ofta vi ses allihop i framtiden.

 

Själv så har jag alltid haft mycket starka band till mina morföräldrar. Jag och brorsan var ofta iväg med dom på semester under somrarna då vi var barn och senare så bodde jag hos dom då jag flyttade hem efter skoltiden i Luleå. 

Minnena är många av både mormor och morfar och jag är glad att jag fick så pass lång tid tillsammans med dom som jag ändå fick. Många förlorar ju tyvärr sina mor och farföräldrar redan som barn, men jag fick chansen att ta vara på och vårda mina minnen av mina.

Mormor och morfar har alltid funnits där i vått och torrt, om det så bara varit så banala saker som att cykla dit och äta bullar med mjölk eller senare få skjuts hem efter en blöt utekväll.

 

Kommer aldrig att glömma sådana saker som stanken av morfars comercecigaretter i en stuga på Leksands camping. Eller den gången då jag, Thomas och morfar kom tillbaka till stugan efter en fisketur i Tärnaån, och vi tror att nån släppt en bomb av dånet att döma. Men då vi rundade knuten på stugan så visade det sig att det bara var mormor som släppte väder på brokvisten.

Morfar hade många lustiga idéer för sig. Som den. Då han fick den briljanta idén att laga mitt spruckna kjolpaket på bilen, med skrovtejp till flygplan som jag hade en rulle av. Höll aldrig på att få bort kjolen från bilen.

Mormors köttfärssås, bullar eller kubb. Såna saker som jag skulle göra vad som helst bara för att få chansen att smaka igen. Sådant som jag aldrig kommer att få uppleva igen.

Men det är väl sådant som man bara ska var med om att uppleva som människa antar jag.

 

Nu är dom i alla fall tillsammans igen oavsett var det nu är.

De kommer att gnabbs om vilken smörgåstårta de ska ha på morfars stundande 80-årsdag och ingen av dom kommer att vara nöjd med slutresultatet.

Och som brorsan sa. "Ingen i himlen kommer då någonsin att behöva gå hungrig nu när mormor är där"

 

Kan ligga nåt i det.