Den ryske ambasadören i Turkiet blev som väl ingen missat, ikväll ihjälskjuten i Ankara. Till råga på allt av en turkisk polisman.

I ett läge där dessa två länder, under snart två år, spänt musklerna mot varandra vid ett flertal tillfällen.

Turkarna har vid ett tillfälle skjutit ner ett ryskt stridsflygplan, och en turkisk gränspostering blev senare beskjuten med rysktillverkade artilleriraketer.

Ihjälskjutningen av Andrej Karlov hjälper säkert inte till att stabilisera regionen, men behöver heller inte nödvändigtvis påverka något. Allt hänger på tre män och hur de personligen tänker. 

Den turkiske presidenten Erdoğan - klarar han för en gångs skull av att vara lite ödmjuk och bistå antagonisten Ryssland?

Rysslands president Putin - kan Vladimir "John Wayne" Putin se detta som en ensam mans verk, eller ska han nödvändigtvis dra igång hela apparaten med komplotter och provokationer från turkarnas sida?

USAs president Obama(just nu) - kan jänkaren (ja allihop för den delen)för en gångs skull låta bli att klampa in om tala om för andra hur dom ska göra?

 

Återstår att se.

För om nån av dessa vildhjärnor gör nåt överilat, så lär väl följderna knappast låta sig dröjas...

 

 

 

 

 

 

"skymningsläge

 

den korta tidsram då ett samhällshot, yttre eller inre, kan observeras gå från hot till faktiska skadeeffekter"

 

Ingen har väl missat att vår omvärld blir allt mer spänd och obstinat. Efter att vi i många år i det närmaste kunnat se en framtid i fred och samförstånd, har de senaste årens utveckling med händelser som den arabiska våren och inte minst Rysslands allt  mer aggressiva hållning, fått Europas ledare att vakna.

Sverige, med en lång historia av naivitet inför yttre hot, har för en gångs skull varit på tårna och fått igång en upprustning av vår sedan 20 år starkt nedmonterade krigsorganisation.

Det är ett dyrt och tidskrävande arbete och Försvaret ska fortfarande samsas om statsfinanserna med allt annat. Inga förändringar där. Men dagens svenska militära organisation är en operativt duglig organisation. Om man jämför med försvaret på 60-70 talet då det var en jättedrake med enorma resurser, men tveksam operativ förmåga, så är det idag en effektivare och många gånger mer potent militärmakt. 

Framför allt är det den militära ledningen som idag består av riktiga soldater som faktiskt deltagit i väpnad strid, sett krigets fasor och förtjänat sina medaljer och utmärkelser på fältet. Inte som under kalla krigets dagar, då ledningen bestod av skrivbordsgeneraler som hade förtjänsttecken för lång och trogen tjänst på sin höjd. 

Denna stridsvana som jag nämner, har våra officerare och soldater fått genom att Sverige varit ytterst delaktig i mängder av internationella insatser ända sedan kriget i forna Jugoslavien i början av 90-talet. Svenska officerare är idag ansedda som ytters kompetenta och våra soldater gör ett utmärkt jobb i alla miljöer. Detta ger naturligtvis avtryck i det egna, nationella försvaret. 

Tillsammans med några av världens bästa vapensystem, väger detta upp den saknade numerären på många plan. Naturligtvis måste styrkorna utökas mångfalt om det ska kunna göra någon verklig nytta, men det kommer sakta men säkert. Under tiden gör försvarsledningen i samarbete med FMV och civila aktörer, ett hästjobb i att så långt det är möjligt öka förmågan och kapaciteten. 

De närmaste åren händer det mycket på både den materiella och numerära förmågan, då nya vapenplattformar såsom Gripen E, ubåten A 26 mm, tas i bruk samtidigt som en ny form av värnplikt ska ge ett ökat tillskott på manskapssidan.

Även det civila samhället har så smått börjat fått upp ögonen. 

Efter att civilförsvaret som organisation de senaste 15-20 åren i det närmaste upphört att existera, har det nu så smått börjat röra på sig igen. 

MSB(Myndigheten för sammhällsskydd och beredskap) har i viss mån åter börjat sd över möjligheterna till beredskapslager och skyddsrummens status. 

För någon vecka sedan gick man även ut med ett brev till landets samtliga kommuner, om att även dessa ska börja se över sin beredskap för ofred. Något som i det närmaste glömts bort sedan kalla krigets slut.

Sverige är idag långt ifrån rustat för väpnad konflikt, såväl militärt som civilt, men med hårt jobb och en mycket högre grad av upplysning till det civila samhället, borde vi inom några år åtminstone kunna vara förberedda på en konflikt utan att vara totalt överraskade om det händer.

 

 

Ja kan ni tänka er?

Jalle tänkte att han skulle ta och damma av denna en gång ganska populära blogg. 

Inte för att något speciellt har hänt, men det är ju alltid full fart i en stor familj, och de kommande månaderna blir spännande även yrkesmässigt.

 

Vad har hänt sedan sist då?

Ja vi har ytterligare 2 barn i familjen. En Enya som fyllde 3 i november, och en Elton på 8 månader. Så totalt, När även de större barnen är hemma, så har vi 7 barn i huset. Och huset ja. I november 2014 flyttade vi in i vårt 350m2 stora hus, så vi har gott om plats när hela familjen är samlad.

 

På jobbfronten är det lite oroligt. Sundfrakt, som vårt åkeri kör åt, förlorade den senaste upphandlingen och därmed vår körning åt SCA. Så nu är vi allihop varslade om uppsägning från och med sista mars. Men det ska väl förhoppningsvis hinna ordna sig.

Hoppas på att redan innan jul få komma på intervju till ett jobb som verkligen vore en dröm. Tänker inte avslöja nu vad det är, utan ni får se om det blir av.

Annars är min största glädje för dagen, att jag kan ha jeans på mig igen efter att ha smugit runt i mysbyxor i två dagar. Efter en praktvurpa i torsdags då jag bar in pellets, så har jag numera en ändalykt som skiftar i ett vitt spektra av färger (nej jag tänker inte visa). Var så svullen i fredags och igår att jag helt enkelt inte fick på mig några andra byxor än mysbrallorna.

Var rädd att något gått sönder, men en rekordsnabb tur till akuten kunde ge lugnande besked. 

 

Nu ska jag försöka hitta en bekväm ställning i soffan efter stt ha förberett kaffebryggaren på lite besök, då gode vännen Andre' tittar in (för övrigt en hejare på pasta. Missa inte det på Donatellos i Birsta)

 

På återseende

 

 

 

Halloj på er.

Varit en del annat som tagit upp tid och ork den senaste veckan. Därav den uteblivna skriften från vägens härskare.

Sist berättade jag ju om Elliots och min egen hostiga tillvaro. 

Där är det bättre på alla plan nu, men förra helgen blev det drag kring lilleman. Han har också hostat och varit snorig ett tag, men inget jätteallvarligt. Men så förra fredagen började det låta ganska illa i luftvägarna på honom och på lördag fick vi nog. Blev en tur till primärvårdsjouren på kvällskvisten.

Medans jag satt där och väntade på läkaren, efter att de tagit ett gäng prover på Eddie, så kunde jag inte låta bli att förundras över hur det måste vara att arbeta på ett sådant ställe.

Ta bara killen i rummet bredvid.

Han pratade i telefon under hela tiden jag var där. Även om jag genast förstod av hans brytning att han knappast var infödd ljustorpare, så pratade han ändå rätt hygglig svenska. Han pratade med tre olika personer. Först var det nån som tydligen skulle slå in pannbenet på honom, och som han nu gjorde allt för att övertyga om motsatsen. Sen var det nåt om ett fruntimmer som var på rymmen från spisen och sist men inte minst, helt öppet, en diskussion om vilken langare som var mest pålitlig, Vid det sista samtalet var han dock något mer lågmäld.

Naturligtvis var karln påverkad av nåt. Han skrek då och då åt personalen att de skulle fixa hans medicin för han hade så ont i örat. 

Testa att prata lite mindre i telefon kanske?

Åter till Eddies bekymmer.

Vi blev hemskickade med flytande bricanyl och en försäkran om att det inte var någon fara.

Och ändå satt vi bra precis två dagar senare, på akuten med en liten kille som knappt fick åt sig andan.

Han blev inlagd och fick inhalera adrenalin var 4e timme och fick diagnosen förkylningsastma. 

Bricanyl skulle han absolut inte ha då det inte ska ges till barn under 6 månader och avdelningen skulle lämna in en lex mariaanmälan på primärvårdsjouren. Jippie!

Nu är han mycket bättre och vi har medicin hemma att ge honom om han får besvär igen.

Blev lite strul då han blev inlagd. Emil huserades in hos brorsan och hans fru, och Elliot hos älsklingens föräldrar. Ja åtminstone tills hon kom hem från sjukhuset. Jag lev kvar med Eddie.

 

Har haft ben segdragen konflikt här hemma.

Älsklingen köpte jordgubbar och vindrutor igår. Dessa har vi ätit av i kväll, men inte utan konkurrens.

Maja, katten, råkar vara helt tokig i bägge dessa sorters grönsaker. Så hon har försökt hypnotisera jordgubbarna att hoppa ner på golvet så hon kunnat ta dom. Tyvärr funkar hypnos ganska illa på just jordgubbar.

 

Blev tyvärr en dag hemma idag. Har haft en skitnatt med min egen hosta plus Elliots. Har inte jag väckt honom med min, så har det varit tvärtom. Att sen den där värkande bröstkorgen inte blivit bättre, fick mig att istället för att bara tjura på, ta med mig junior på en tripp till läkarstationen.

Så här i efterhand kunde jag ju gett fan i det, men sånt vet man ju inte i förväg. Sist jag hade det sådär, för några år sedan, så var det lunginflammation och tre veckors sjukskrivning.

Nu lät lungorna fint och troligtvis är det bara nån muskel som protesterar mot hostan. Kul att få reda på att man har några i alla fall.

Elliot då?

Ja han har ju haft son hosta och snuva mer eller mindre sen Eddie föddes.

Ingen förhöjd sänka, inga missljud på lungorna och ingen feber. Han är alltså inte sjuk alls.

Men läkaren, som jag för övrigt tyckte var riktigt bra, var ändå bekymrad över den långa perioden med hosta. Så det blev näsprov och lite annat så får vi se vad dom kommer fram till. Dessutom fick han hostmedicin på recept och en salva till sina torrutslag. Var ju trots allt lite positiva utslag mitt i all elände :-)

 

Hur ska man bete sig egentligen med trotsiga ungar? Fyra stycken samtidigt dessutom.

Just nu har vi en ettåring som gör allt precis tvärtom mot vad mamma och pappa säger, en sexåring som vill ha allt på sina villkor, en snart åttaåring som instinktivt är tvärtemot i allt och vet allt bäst enligt henne och en snart nioåring som trilskas i allt som inte han själv är upphovsmakare till.

Det tär på pappapsyket att ställa om mellan dessa trotsar då de allihop måste bemötas på olika sätt. Man känner sig som en gräshoppa i en orkan. Försöker landa på en förutbestämd punkt, men hamnar på ett eller annat sätt hela tiden väldigt långt ifrån målet.

 

Nä nu känns detsamma att det börjar bli dags att svänga ihop lite middag snart. Elliot slocknade i babysittern och de stora är ute och härjar. Trots allt...

 

 

Så var då turen kommen till mig.

Efter att övriga familjen hostat och snörvlat om vartannat sedan nyår nån gång, har nu även jag åkt dit.

I torsdags kväll slog det till och sen har det bara eskalerat. Tjockt gult snovåren hosta som känns som att den ska ta med lungorna upp när som helst och ett allmänt halvdassigt tillstånd.

Ingen feber ännu dock, vilket jag tackar han som inte finns för.

Natten som gick nu senast var en av de jobbigaste jag haft på mycket länge. Ungarna hostade, fast jag hostade värst, så att de små vaknade. Helt hopplöst.

Trots det lydde jag inte älsklingens råd att stanna hemma och kurera mig i morse. Den där lilla fan som kallas pliktkänsla satt på axeln och var spydig.

Så nu sitter jag här istället med samma överjävulska hosta, helt slut i skallen och dessutom ont i högertidning av bröstkorgen varje gång jag hostar till. SUCK!

Får väl se hur natten artar sig, men just nu är det jäkligt nära till hands med ett besök hos farbror doktorn i morgon så man får sig en ordentlig hostmedicin. Sen ska han nog få lyssna lite på lungan också.

 

Hände en lustig incident i går.

En bekant till Helena, som även hon bott i den där gudsförgätna hålan i Västerbotten, skickade ett mail till mig. Ja vi har surrat lite då och då via Facebook, så hon skickade till mig. 

Hur som helst. Hon undrade om vi skulle ha barn igen, för hennes dotter, som bor kvar "där uppe", hade berättat att det pratades om det på skolan.

Vi blev hyfsat avlånga i nunan båda två. Men så kom vi på det.

Helena skrev ju på sin Facebook om att vi köpt ny, större bil för att få plats bättre. Så naturligtvis måste bli vänta tillökning. Nån kunde väl sagt det till oss bara ;-)

Är ju rätt fascinerande  hur det kommer sig att folk där uppe fortfarande, eft flera år, intresserar sig så om Helenas liv. Dags att introducera kabeltv där med.

 

Mitt utlovade inlägg om transportbranschen får tyvärr vänta lite. Saknar lite research. Men det kommer.

Det var ingen rolig sak att kliva upp idag. 

I halv panik räfsade jag åt mig ett par värktabletter i köket och sköljde ner.

Jag brukar inte ha huvudvärk speciellt ofta, och i regel har jag då även feber som spökar. Men inte idag. Bara en envis molande, pulserande och bultande huvudvärk.

Nu börjar det visserligen släppa lite i alla fall då tabletterna säkerligen börjar göra sitt.

 

Har ni blivit lurade än då? Inte? Nåja det lär väl komma, precis som vanligt.

Tycker det är kul med lite skämt och humor i vardagen, så länge det inte går för långt och leder till jobbiga konsekvenser.

Brukar själv inte hitta på nåt speciellt bus just på första april, utan försöker ha humorn som en del av vardagen istället. Men ibland kan man ju inte låta bli då det är lovligt att luras lite ;-)

Tidningarna brukar ju alltid ha ett litet tur med någonstans, sällan speciellt lyckat dock. Man tycker ju att en hel redaktion med relativt klipska personer, borde kunna vara mer finurliga än vad som oftast är fallet.

Dom har ju till och med betalt för det!

Finns ju en del klassiska aprilskämt genom åren.

Nylonstrumpan som skulle ge färg-TV om den träddes över apparaten är ju en pärla.

Eller det där det skrevs i GP att systembolaget skulle ha rea i Nordstan för att vinna tillbaka förtroendet efter mutskandalerna.

En annan som jag gillar, är från youtube, som 2011 gick ut med att det var dags att fira sitens 100 årsjubileum. Det skulle man göra genom att använda layouten från 1911, samt visa klipp från de tiden. Jo,jo...1911 var det ju full fart i cyberrymden.

Eller som idag då polisen i Kronoberg skojar till det lite.

 

Nä nu ska jag ta och plocka undan det sista innan finaste Verra kommer och umgås lite med oss.

Ha en riktigt skojfrisk första april nu.

Hur ska man annars tolka det?

Hur skulle en sådan övermäktighet kunna tillåta, eller själv arrangera, en så ung människas frånfälle?

Det finns ingen rättvisa idyller logik i det. Folk med plågsamma sjukdomar får ligga och lida, men det är en ung och frisk människa som rycks ifrån oss?

 

En god vän till familjen drabbades i dagarna av en ohygglig tragedi. 

En sådan som ingen skulle önska ens sin värsta fiende, för jag kan inte tänka mig många värre saker än detta. 

Våra tankar och all vår medkänsla går till denna stolta moder och vän som vi känt i så många år. Den som minst av alla förtjänar att drabbas av en sån här tragisk händelse.

 

Du vet att vi finns här allihop och det gäller när som helst. 

 

Vi minns ju alla vår lilla vän som den hon bör bli ihågkommen. Oavsett hennes små egenskaper så kan ingen säga nåt ont om henne. Vi kommer att sörja dig, men sen kommer vi att minnas dig. 

Sov gott lilla Fanny.

 

Så var då påsken här. Ägg i alla former, sill, släkten, trafikkaos och påsklov!

Ja lov åtminstone för ungarna. Visst har även vi vanliga knegare ett par dagar extra permis under påsken, men lov var väl att ta i.

Den här veckan har knappast varit en av de mest upplyftande i mitt snart 34-åriga liv.

Mormors begravning i onsdags, och så mitt älskade Timrås sorti ur Elitserien igår. Efter storstryk hemma mot Leksand, ska det till ett inte så litet mirakel om Timrå ska undvika spel i allsvenskan nästa säsong.

Klart står i alla fall att Örebro tar steget upp. Jag är övertygad om att det är ett lag som har muskler nog att kunna parkera i högsta serien under mycket lång tid. Mest tack varje att Örebroregionen är en resurstark och folktät region. Det finns tillräckligt med sponsorpengar där för att hålla både ett fotbolls och ett hockeylag i de högsta serierna.

Just denna sak är väl det som har varit Timrås stora problem. De har ingen "storsponsor" som rätt vad det är kan kasta in en säck med pengar till nyförvärv.  Inte heller skapa de resurser för föreningen att jobba med att långsiktigt skapa ett slagkraftigt lag. De konkurrerar med tre andra elitföreningar om de stackars sponsorer som finns.

 

 

Appropå slagkraft.

Det lutar mer och mer åt att en ny stor väpnad konflikt är i antågande.

Frågan är väl bara var den startar?

Just nu ligger väl Korea närmast till hands. Det lilla kommunistlandet i norr utmanar sina sydliga grannar och onkel Sam mer och mer. Normalt skulle väl inte detta svältfödda och åderlåtna lilla land vara mycket mer än en finne i arslet på västvärlden med sin lilla arvsdiktator, men problemet är bara att just denna diktator verkar sitta på ett gäng kärnladdningar. 

 

 

Det ökar ju genast på dramatiken några kilon.

Nu misstänker jag ju att jänkarna har ganska bra koll på vart dessa termonukleära laddningar kan tänkas finnas, och slår ut dessa platser innan Kim Yong-un hinner dricka sitt morgonte, eller vad han nu dricker.

 

Som stark tvåa i listan över tänkbara krigsutbrott, är det ständigt lika aktuella mellan östern och området kring persiska viken. 

Där har ju sedan länge pågått ett inbördeskrig i Syrien där ännu en galen diktatorer till att plåga sitt folk så mycket som möjligt. Detta inbördeskrig har redan flera gånger tenderat till att utvidgas till grannländer som Turkiet och Israel. 

Förutom det, så vill de religiösa dårarna i Teheran var med och leka lite.

 

 

De kommer med än den ena, än den andra anklagelsen mot väst och då framför allt Israel som ju faktiskt räknas dit. Det pratas om hur Israel kränker Iran och hur de ska brinna. Det är hot om både kemiska vapen och kärnvapen. Att Israel har sådana vapen vet vi, men frågan är ju om Iran har det? Spekulationerna är många, men om dom har det, så är de vääällldigt farliga. Religiösa fanatiker med atombomber är nog det omvärlden fruktar mest av allt. Religiösa fanatiker med atombomber och hat mot allt som inte är som deras, är möjligen ännu värre.

 

Kandidat nr 3 på listan är möjligen en outsider, men ändå ett reellt hot.

de båda kärnvapennationerna Indien och Pakistan har så långt nån kan minnas haft en tagg i sidan på varandra. Till stor del handlar det om ett egentligen ganska värdelöst bergområde på gränsen mellan de båda länderna, men det verkar ju som att detta område ändå betyder en hel del för de båda.

 

 

Risken här är väl att en konventionell väpnad konflikt eskalerar på grund av desinformation eller brist på underrättelser, och nån trycker på knappen.

Ett krigsutbrott där skulle nog vara det som är mest riskfritt för resten av världen.

Både i Korea och i Mellanöstern, finns det starka historiska värderingar och extremt mycket geopolitik som spelar in.

 

Så vart tror ni att det smäller?

 

Nu är mormor officiellt överlämnad till andra sidan.

Efter drygt ett halvår skilda åt, är hon och morfar åter vid varandras sida. 

Konstigt nog så var det ingen ledsam begravning för min del. Jag kunde inte låta bli att sitta där och småle nästan hela ceremonin. Inte åt att mormor begravdes, men åt alla de fina minnen jag har av henne och morfar.

Dom var båda två en betydande del av min barndom.

Ta bara alla de semestrar som jag och brorsan fick följa med dom på. All den fisk som vi dragit upp i deras sällskap. All den matsäck vi ätit på tur med dom.

Leksand, Tärnaby, Jokkmokk, Arvidsjaur, Hemavan, Mora, Stockholm. Ja det är ju några av de ställen vi besökte med dom.

Och matsäcken då?

Mackor med en uppsjö olika pålägg, inklusive de obligatoriska skivade äggen med aromat på. Kan inte finnas några som tagit så lång tid på sig att nå fram till sitt mål som mormor och morfar. Det berodde dock inte på att morfar körde långsamt, utan på att just denna matsäck skulle ätas max var tionde mil. Inte många rastplatser på väg till ovan nämnda resmål som vi inte har fikat på.

 

Efter att jag flyttat till Luleå för utbildning vid 17 års ålder, blev det hos mormor och morfar jag huserade då jag var hemmavid.  Det blev även där jag bodde i drygt ett och ett halvt år efter studenten och under värnplikten.

Varje morgon hade mormor frukosten klar då jag klev upp, naturligtvis med de skivade äggen inkluderade.

Jag och mina kompisar  behövde aldrig bekymra oss över chaufför då det var dags för utgång och partaj, då morfar mer än gärna tog en tur i min Irmsherascona.

 

Det finns hur många roliga och underbara minnen som helst av min mormor och morfar, och jag skulle kunna skriva en hel bok om det. Jag får väl anledning att återkomma i saken helt enkelt :-)

 

Vi har fullt upp här hemma den här veckan. Alla fem ungarna håller oss sysselsatta men det är ju bara som det ska vara. Enda smolket i bägaren är att Ebba blev tokdålig dagen efter att dom kom. Ont i halsen, hög feber och hosta har gjort att älsklingen och ungarna har fått tillbringa dagarna inomhus.

En rolig sak å andra sidan, är att nu har vi äntligen fått tag på en blir där bli alla får plats och kan sitta säkert. 

Och vips, så ska man bli Opelägare igen. Har bara haft en sådan tidigare, och det var just ovan nämnda Ascona.

Nu blir det en redig Vivaro med 9 platser och ett rejält bagageutrymme.

Vi får dock vänta ett par veckor innan vi kan hämta den. Careta ska byta växellåda och vindruta åt oss och det skulle ta ett tag. Men det må ju vara hänt.

Känns lite tomt idag.

Ok att klockan bara är kvart i sex på morgonen, men det är inte det.

Alla som känner mig vet att jag i nära 20års tid har brunnit och lagt ner mycket av min tid på Timrå IK. Från det att jag som 13-åring följde med min morbror på matcherna till att ha suttit som vice ordförande i supportsupporterklubben, sänt både radio och Tv från arenan och skrikit lungorna ur mig för att heja fram grabbarna på isen.

Många som går på matcherna idag, vet inget från tiden innan elitserien.

De kan spelare som Kimo Kapanen, Henrik Zetterberg, Per Hallin m.fl.o

Det är inga namn att förringa, men det fanns en tid före eliten, liksom det verkar komma en tid efter.

Jag kommer ihåg Peter Thoressons blandade givar där han stundtals var en fenomenal målvakt. Eller varför inte killar som Andreas Öhgren, Urban Eriksson, Jocke Nilsson, Tomas Nänzen och Emil Skoglund. Importer som Timo Peltoma och Ed Ward.

Det var visserligen inte elitserien på den tiden, men det fanns en själ i föreningen både på och utanför isen, som jag tycker saknas idag. Själva andan har försvunnit på nåt vis. Till viss del är det förståerligt då även många legendarer runt omkring har försvunnit ur manegen. 

Grabbar som Willy, bröderna Uhlin, Habba, Kennas, Melander, ja det finns många som idag inte alls syns och hörs på samma sätt. Inget ont mot dem då de flesta har fullt upp med annat och man kan ju inte begära att alla alltid ska lägga hela sitt liv åt sidan för en hobby. 

Ta bara mig själv som exempel. Efter att ha arbetat aktivt runt föreningen i när 20 år, valde jag efter förra säsongen att kliva av alla uppdrag. 

Det var dags att låta familj, arbete och annat gå före. Mycket därför har jag inte varit på en enda hemmamatch den här säsongen, för jag vet, att kommer frågan så kan jag inte säga nej, då är jag insyltad igen.

 

Nu ser det då tyvärr ut som att mitt älskade Timrå åker ur och får göra Djurgården sällskap i allsvenskan nästa säsong.

Kanske kan det även föra nåt gott med sig? Kanske blir det en nystart där föreningen åter finner sin rätta identitet? Kanske är det starten på nåt nytt där det så småningom går hela vägen?

Eller så kanske det blir en Björklöven av det hela. Konkurs, tvångsnedflyttning och vanära. Vi får verkligen hoppas att de som styr har bättre koll än så.

 

Igår drog älsklingen iväg med sina föräldrar för att hämta hem tjejerna. Anledningen till att de åkte alla tre var att Ebba hade volleybollcup i Vännäs och ville att vi skulle komma och titta. Jag skulle också följt med, men det sket sig med barnvakt åt resterande barn, så jag var hemma med alla grabbarna istället.

Emil såg till att hålla mig vaken då de andra sov. 

Han skulle få följa med farmor på badhuset och ha skoj. Alldeles innan de skulle ses där, så somnade Elliot som varit vaken sen strax efter 5 på morgonen. 

Vi bestämde att Emil sjävla skulle gå ner på gångvägen och möta farmor och sen skulle de tillsammans gå till badhuset.

Sa till honom att gå den längre vägen i svängen för trapporna är så isiga och hala. 

Efter en stund så ringer farmor. "Nu är jag här, är Emil på väg?"

Mitt hjärta slog en frivolt! 

Han hade ju gått för länge sen.

Morsan började gå ner mot tunneln under motorvägen ifall han hade missuppfattat det jag sa och ifall de lyckats missa varandra på nåt vis. Men ingen Emil där. Vart tusan hade han tagit vägen?

Medan morsan letade vidare, så ringde jag bästa grannen Örjan som kom upp för att sitta med grabbarna så jag kunde gå ut och leta jag med.

Precis då jag var på väg ut genom dörren, ringer morsan. Hon hade hittat honom.

Han hade kommit springandes med gråten i halsen och varit jätterädd. På nåt vis hade han missuppfattat mig och tagit vägen via parkeringarna ner till stora vägen. Där hade han väntat utan att nån farmor dök upp.

Till slut hade han så smått börjat gå mot badhuset, men kommit på sig själv och gått tillbaka, på rätt väg, och där sprungit på farmor.

Lilla knasbollen pappas, va du skrämdes!

 

Nu är hela familjen samlad här hemma och det känns bra. Ungarna trivs så himla bra tillsammans och det är en stor del som saknas då tjejerna är hos pappa. 

Jag hoppas ju att vi så småningom får ha dom boende hos oss istället så vi alltid är hela familjen. Ja förutom varannan vecka då Emil är hos mamma då. Men han är ju i alla fall i samma kommun :-)

 

Ja så har man då gjort sig sin första arbetsvecka på nästan fyra månader.

Inte så illa om jag får säga det själv, men nog känns det att man inte använt vissa muskler på ett bra tag.

I onsdags hade jag så ont i ena knät så jag visste inte vart jag skulle ta vägen och i torsdags kväll hade jag lätt kunna bytt ut bägge axlarna om nån kommit med erbjudandet. Iofs blev det en hel del spännbandsdragande den dagen så det är väl inte så konstigt kanske.

Är väl lika bra att få igång kroppen direkt så är den med sen.

Blev ändå en ganska hyfsad första vecka. 

I tisdags var det ju toklugnt på min linje så då var jag med och slaskade lite här och lite där.

I onsdags sen så blev det ordinarie lastning till Piteå och på torsdag virke och papper. Ja det var ju bara lastningarna då. Utkörningarna var några fler, men inte så att jag tog ihjäl mig direkt.

Igår fick man sig en tur söderut till Hudiksvall med ett fullt lass spån. Tycker om fulla lass, då det oftast innebär bara ett stopp ;-)

Till veckan ska jag försöka få grejorna lite renare. Jösses va skitiga både flaken och trailrarna har blivit då jag varit borta.

Blir ett par svängar till tvätthallen för att se vad som kan göras. Bästa att ta fram de starkare medlen och gnugga på.

 

Det har gått över förväntan för älsklingen att vara hemma med båda grabbarna.

Eftersom Elliot har varit mer vild än tam sista tiden och dessutom precis lärt sig klättra, så bävade vi båda lite inför detta.

Men det har gått hur bra som helst och han har varit jättesnäll med mamsen.

Största bekymret är väl att hon måste kliva ur sängen kl 6 varje morgon efter att ha fått sovmorgon de senaste 4 månaderna ;-)

 

 

 

Det känns lite jobbigt att inte vara hemma med de man älskar mest i världen utan måste sitta och ratta runt istället. Men det är väl nu i början. 

Dessutom är det ju inte så där jättelångt till semestern. Bara en sisådär 12 veckor ;-)

 

Nä nu ska jag runda av detta tidiga morgoninlägg med en tanke till de närmare 200 glada Timråsupportrar som snart ska sätta sig på bussarna mot Västerås och kvällens kvalseriematch. 

Lycka till och heja lite åt mig med.

...eller inte.

 

Så var då första arbetsdagen sen den 16 november avklarad.

Blev en alldeles lagom första dag med inte allt för mycket att göra.

Var jättelugnt på min linje så jag fick rycka in lite här och där. Lossa stycke från Gbg, lossa lite dricka, ta in lite birstaverken, lasta öviksstycke, ja lite varierat liksom.

I morgon blir första lastningen hos en av mina ordinarie kunder. Ska bli kul att träffa alla igen.

 

Älsklingen hade även hon en spännande dag.

Var ju hennes första heldag ensam med båda småttingarna och Elliot höll låda så att det räckte till. Han passade på att spela ut hela registret :-)

Eller vad sägs om att han helt plötsligt hade klättrat upp i vardagsrumsfönstret?

Skitunge! :-)

Men trots en överbusig Elliot så fick hon mycket gjort här hemma. Är riktigt imponerad.

 

Ser på "Kändishoppet" på TV 3.

Glen Hysén är ju helskön. Men dagens magplask stod Dominica för. Herregud, jag förstår att hon satte båda händerna på tuttarna bara för att känna efter att dom var kvar :-P

Fast helt klar i skallen var hon nog inte eftersom hon tog fel på Adam Alsing och sankte Per.

Jaha.

Då bar det bara tre barn här hemma igen. Lite lugnare, mycket tråkigare.

Småtjejerna ville inte alls åka tillbaka till Västerbotten i morse och grät över att de ville stanna här. Båda två har pratat de senaste dagarna om att dom vill bo här istället och få gå på samma skola som storebror Emil. Ja Evelina börjar ju 6-års till hösten och det är ju faktiskt också skola i viss mening.

Det gör ont i både mitt och älsklingens hjärta då dom säger så och vi inte kan göra ett dugg åt saken.

Men vi lär ju så smått börja ta upp frågan med deras far igen, för nu kan han inte påstå att han inte hört nåt om den saken, då både jag och morfar hörde att dom sa det till honom.

Kan ju inte vara i enlighet med barnens bästa, att fullt ut gå emot deras egen vilja? Lite bör man väl ändå lyssna på barnens önskan?

 

På hemresan blev jag ännu mer ledsen.

En mycket nära vän fick på båten av sin partner i morse. Blev jätteledsen då min vän förtjänar att vara lycklig och att få mot bra. 

Vi har haft denne vår älskade vän hos oss ikväll och det kändes som att vi fick bidra med åtminstone lite ljus och värme i allt elände. Om inte annat så lättade våra småglin upp sinnesstämningen lite.

 

   Gotrollen våra

 

Jag är övertygad att det finns nån där ute som inser att du är värd all tänkbar kärlek och att du får bli riktigt lycklig. 

Du är älskad av oss som står dig nära.

Kram