Ja ni...det börjar kännas att man varit igång med gasen i botten sedan kl halv 7 i morse.
iofs inget ovanligt med att jag är uppe tidigt fast det är helg, men det är inte varje lördag som jag börjar kånka och bära så tidigt.
Ja förutom på lillkillen då ;-)
I dag hjälpte jag moster och hennes gubbe att flytta.
Gick smidigt som tusan måste jag få säga och vi var klara vid halv ett. Inte illa pinkat då det bara var jag och Håkan, och 3 tonåringar.
Moster fick bärförbud då jag vet hur hennes rygg är.
Gick jäkligt bra som sagt, men det brukar det också göra bara jag får vara med och styra lite. ;-)
Har ju ändå som yrke att få med så mycket som möjligt på så lite yta som möjligt, och dessutom har jag ju både flyttat mycket själv, och hjälpt till vid massor av flyttar.

När så det var klart, skyndade jag mig hem och in i duschen.
Vi var nämligen bortbjudna på 1-års kalas till lilla Signe, min kusins dotter.
Blev en racerdusch och sen iväg till barnens hus för lite present inhandling i sista minuten.
Ja...jag klädde på mig först.
Som vanligt var det mycket trevligt hos Anna och Jalle.
Släkten först och sedan deras minst lika trevliga vänner :-)
Vi halkade liksom med i båda sittningarna vi. Antar att vi kanske går in under båda dessa kategorier :-)
Blev kvar ända till halv 6 innan vi åkte hemåt, men först ett stopp på ICA Maxi för proviantering.

Till slut landade vi hemma och fick så småningom i oss lite middag, på tok för sent för att det ska kännas bra, men så blir det ibland.
Nu har lilleman precis somnat och vi har slagit oss till ro i soffan och bara njuter av lugnet.

I morgon blir det förhoppningsvis lite promenad om vädret tillåter.
Skulle vara skönt att sträcka ut lite och få lite fart på benen.
Mamma ringde dessutom nyss och bjöd in oss på middag i morgon. Hon hade nåt nytt recept som hon vill testa på oss. Vi är ju inte sena på att tacka ja till att vara försökskaniner ;-)

Varför ska dom alltid ha rätt om vädret...men bara då det gäller skitväder?
Pratar dom om sol och värme, så nog fan blir det hagel, drivis och elände.
Men om dom går ut med att det ska bli apväder, ja då får dom minsann rätt.
Kunde det inte vara tvärt om bara nån enstaka gång?
Och framför allt, kunde inte vädret ha hållt sig fint nu när det blev helg och allt?
Jag som ska hjälpa kära moster med familj att flytta i morgon bitti :-(



I dag var det sista dagen för min praktikant.
Mattias, som han heter, har faktiskt imponerat, och är nog den av alla praktikanter jag haft, som tagit mest initiativ och varit drivande. Inte alltid vid rätt tillfälle och på rätt sätt, men det begär jag inte heller av nån som kommer direkt från körskolan.
Har i alla fall rekommenderat honom till chefen som en kandidat till att rycka in hos oss i sommar. Han kommer att klara det fint.
Långt ifrån alla som faktiskt ser till att visa framfötterna under sin praktik. De flesta står bara och ser på eller sitter kvar i hytten och fipplar med telefonen.
På det viset får dom i alla fall inga pluspoäng hos mig, och inte heller nån chans att jobba hos oss.
Tycker om då dom visar lite jävlar anamma och även om det inte alltid blir rätt, så måste dom få chansen att göra fel för att kunna lära sig hur det ska göras.
Tar dom initiativ och visar att dom inte är arbetsskygga, ja då kommer dom långt i sammanhanget.

Veckan efter påsk ska jag ha en ny praktikant i två veckor.
Han har dock inte körkorten än, utan ska åka med för att känna efter om yrket är nåt för honom.
Helt rätt tycker jag, då det är alldeles för många som får sina yrkesförarutbildningar av arbetsförmedlingen, och som egentligen inte har i yrket att göra.
Det krävs ett visst mått av både fysik, intelligens och sunt förnuft för att passa in i dagens transportbransch.
Det blir mer och mer administrativa sysslor för chaufförerna själva i och med datorernas inträde i bilarna.
Samtidigt ställs det hela tiden högre krav på miljö, ekonomi och tillförlitlighet av kunderna, då det mesta i dagens samhälle bygger på "on demand" principen.
De stora lagren som tidigare fanns överallt för alla företag, har mer och mer blivit ersatta av ett stort centrallager som sedan skickar ut godset på beställning till kunderna.
Det mesta av dagens varuflöde ligger ute på vägarna i en lastbil på väg från tillverkare till grossist, eller från grossist till slutkund och sedermera konsument.
Precisionen i ett sådant logistiksystem kräver mycket mer av en transportör och chaufför idag, än det gjorde för 15-20 år sedan.
Om jag då ska återknyta detta till det jag skrev ovan om arbetsförmedlingen, så handlar det om att de ofta ger fel personer den dyra utbildning som det ändå är att ta körkort för tungt fordon idag.
Ett körkort med behörighet BECE, kostar i runda slängar mellan 150 och 200 tusen kronor beroende på hur flitig och talangfull eleven är.
Vidare tycker jag inte att det är rätt, att ge detta till någon som kanske närmar sig de 60.
Yrket innehåller mycket stress och fysiskt arbete.
Visst finns det körningar som är betydligt fridfullare än att lotsa, men dessa jobb går sällan till någon som är nu i yrket.
Just den fysiska biten är något som jag tycker ofta blir förbisett av dom som utser vilka som ska få körkortet.

Innan jag skriver mer, ska jag säga att jag har absolut inget emot kvinnliga lastbilschaufförer!

Ta nu ett exempel.
En tjej på de dryga 20, med en kroppsbyggnad som inte ger en tyngd på mer än 55 kilo eller så, får chansen att gå yrkesförarutbildning via arbetsförmedlingen.
Att lära sig köra klarar hon galant och ger sig sedan ut för att söka jobb i branschen.
Som i de festa yrken, så är det inte så lätt att som ny få tillgång till de bekvämaste och "lättaste" tjänsterna. Oftast får man börja med det tyngsta, som också de flesta strävar efter att ta sig vidare ifrån.
Många hamnar så hos en arbetsgivare som distributionschaufför eller lots.
Det är en kategori som ofta har stor personalomsättning och därmed ger luckor att fylla i.
På dessa arbetsplatser har ofta dessa nätta tjejer mycket svårt att ta sig fram på grund av de stora fysiska kraven.
det är inte lätt för en tjej på 55 kilo att dra en pall på kanske 800 kilo med pallyftare. Eller för den delen bara kasta ett spännband över skåptaket.
För även om en kille också kan vara lättviktare, så är det stor skillnad på killar och tjejer då det gäller styrka.
Krävs ofta mycket mer muskler för att en tjej ska kunna mäta sig med om än ens en medelmåttig man.
Nu gäller ju naturligtvis allt detta även män som saknar ett visst mått av styrka och fysik.
Många ger upp, och söker sig vidare till ett annat yrke och därmed var deras dyra utbildning bortkastad.



Av just denna anledning tycker jag det är bra att en del kommer till mig, eller nån annan, för att känna på yrket lite och se om de själva tror sig klara av det.
En del kommer faktiskt på andra tankar helt själva då de haft en helt annan bild av yrket än den som är verklighet.
Så till arbetsförmedlingen...skicka fler på en kortare praktik så dom får se hur det funkar. Det tjänar alla på.

*******************************************************

Elliot fick sin nya bilbarnstol i onsdags.
Ja den som han ska ha sen då han blivit för stor för babyskyddet och ska ha en riktig bakåtvänd stol.
Helena hittade den på nån internetbutik och den var då nedsatt från 2900 till 1300.
Var ju inte mycket att snacka om.
I dag så fick han tjuvtesta den lite och...ja...inte helt tokig :-)

Hejsan hoppsan alla glada.
Ber om ursäkt att jag varit så tyst ett tag, men det har varit mycket på alla plan och då tryter både inspirationen och orken.
Men de senaste dagarna har det känts mer uppåt än på länge och det är ju skönt.

Hur har det varit den senaste tiden då?
Jo det har varit mycket som sagt, men även en del roligt och annorlunda.

Bland annat så har jag för andra gången sedan nyår varit med om att en rumänsk "kollega" försökt stjäla spännband av mig, mitt framför näsan på mig!
Det är till att vara fräck minsann. ;-)



Lillkillen var och fick sin första vaccinationsspruta igår och med den så kom febern som ett brev på posten. Han ligger stadigt kring 38,5 och är sådär lite lagom feberslö.
Men det går ju över som tur är.
Lite kul var det dock att läkaren på BVC trodde att han var 6 månader då hon undersökte honom.
När hon blev upplyst att så inte var fallet, så började hon mumla om att "oj vilken stor bebis" och annat strunt.
Så jäkla stor är han väl inte?
Visserligen vägde han 7090 g och var 63 cm, men han kan fortfarande ha storlek 2 i blöjor och en del kläder i storlek 56.
Pappas lillkille! :-D



Det börjar bli dags att röja upp och göra vårfint på balkongen nu.
Det ser ut som ett bombnedslag där ute efter vintern, då det har hamnat all möjlig bråte där ute.
Lär nog vänta tills efter helgen eftersom SMHI hotar med vitt skit från skyn då.
Men det hinner ju kanske ändras.
Ska bli skönt att sitta där ute då vårsolen börjar värma på allvar här framöver. Och sen...första grillningen.
Vet att många redan tjuvstartat, men jag tycker det hör sommaren till, och då får det vara så :-)
Har förresten tänkt att skaffa mig en ny, riktig grill om jag hittar en lämplig.
Hur som hest så längtar jag tills att jag får lägga på den där köttbiten och känna grilldoften kittla i näsan...mmmm!

Hade en trevlig dag på jobbet idag.
Ganska lite att göra, men jag träffade en kollega från Gävle idag.
Jag har några kollegor, från olika delar av branschen och landet, som vänner på Facebook.
Har inte träffat alla, men det är kul att se vad dom har för sig samt att snacka lite om våra gemensamma nämnare ibland.
En av dessa skulle nu upp hit för att lossa i Bollstabruk.
Jag slängde iväg en fråga igår om hon inte hade lust att ta en kaffe då hon ändå var i krokarna, och hon kontrade med att fråga om vi ev hade en dusch hon kunde låna.
Självklart har vi ju det.
Så idag tittade Fiia förbi en sväng på kontoret.
Det var kul att träffas en stund, om än inte så länge då hon ju skulle lasta upp och rulla vidare mot Årsta med sin trailer.
Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen att träffa både henne och andra långväga kollegor som har vägarna förbi :-)

Nä...nu är det dags för mig att förflytta fläsket in i en dusch och bli av med lite skit.
Otroligt så dyngig man kan bli bara av att vistas i magasinet på Schenker en morgon. Men det är klart, allt damm och annat som följer godset samt gummirester från truckarna mm gör ju att det blir rätt dyngigt.
Hmm...undra hur mycket man dragit in i lungorna under sina 8 år där?

Ja på den här sabla förkylningen alltså.
Var ju hemma hela förra veckan med feber, tjock i snoken, huvudvärk, halsont och allmänt tokdålig.
Gick tillbaka till jobbet i måndags, men kände så fort jag började ta i lite att det inte stod rätt till.
Svettades i floder och hostan tog över mer och mer ju längre dagen gick. Som tur var så hade jag ju en ganska lugn dag.
I går var det knappast bättre.
Redan då jag klev upp kände jag mig tung i huvudet och näsan var alldeles igenkladdad.
När jag sen började, så fick jag åka ner på Tunadal för att lasta papper och virke.
Fick stå där och vänta en bra stund på sågen, då killen på kontoret och truckföraren missuppfattat varandra.
Medan jag stog där, kände jag hur huvudvärken kom smygande mer och mer.
Ingen trevlig känsla, då jag vet med mig att jag bara har huvudvärk vid feber och bakfylla. Och eftersom det var...ja jag vet inte hur länge sen jag drack mer än nån enstaka öl, så kunde det ju knappast vara pga det senare.
Fick lasten till slut och skulle dra fast virket. Men jag höll på att gå under på kuppen.
Slet som ett djur för att dra spännbanden tillräckligt hårt och svettades som en gris på kuppen. Trots att det var ett par minusgrader i luften.
Satt sen och väntade på att lasta papperet och då slog nån mig i skallen med en knölpåk.
Så förbannat ont i huvudet, och inga solglasögon med.
Hatade soleländet just då.
Var ingen idé att fortsätta försöka. Jag gav upp.
Ringde trafikledningen och sa att jag skulle gå hem då jag var klar.
Inte direkt vad jag behövde efter all sjukdom senaste tiden, men vad ska man göra? :-(

Så nu har man varit hemma idag då.
Tror att febern har gett med sig nu, men är alldeles matt i kroppen. Allt går i slow motion och det är inte alls speciellt kul.
Nu blir jag i alla fall hemma tills att det känns helt ok. Ingen idé att gå tillbaka för tidigt igen och bli dålig på nytt.

Blev en lagom start på arbetsveckan efter all feber och elände.
Kan inte påstå att jag är fullt frisk igen, för då skulle jag ljuga, men febern och huvudvärken är i alla fall borta.
Jag fick mig en liten tur västerut idag., så det var bara att sätta i countryskivan, på med bootsen, kugga i växeln och rulla mot solnedgången.
Eller inte....
I ånge skulle jag lossa en hjulaxel till ett lok, och svängde intet ont anande in på Midwagon.
Blev jävligt vaken kan jag lova, då jag stannade, men bilen fortsatte...i sidled!
Det var snuskigt halt på lastplanen. Bara is och inte ett gruskorn. Mina varma däck gjorde det hela till en skridskobana i utförslut.
Nu blev det ju inte så allvarkigt eftersom det var ganska knögligt, men jag började fundera på hur i hela fridens dagar jag skulle ta mig därifrån?
Eftersom jag har en så utomordentligt bra lastbil, som hissar boggin med rejält lass på, så gick det bra. Även om det var lite knivigt med styrningen på isen.
Nästa ställe var steget värre ändå.
Ner för en lång backe, vända på en minimal plan och inte ett gruskorn.
Till råga på allt så skulle hela lasset på bilen lossas där nere i gropen.
Både jag och truckförarn stod och kliade oss i skallen över det då vi hör ett morrande ovanför oss, och ner för backen kommer en traktor med sandspridare rullande.
Snacka om grisröta! :-)

Efter det tyckte jag att det var dags att fylla på med energi.
Men sen Bykrogen i Fränsta kursade, så är det lite ont om matstopp längs med E14. Bara E14 Baren i Viskan kvar.
Den bytte ägare för ett tag sedan och drivs nu av Mustafa, Muhammed, Ali eller nåt sånt, med familj.
De har buffé tydligen och det passade ju perfekt tyckte jag.
Jo då, buffé var det.
Kycklingklubbor i soyasås, kasslergratäng och pasta carbonara.
Fint...buffé får det bli.
Tog lite av varje och satte mig.
Men...allt smakade ju likadant. Salt, salt och salt!
Och mitt i allt det här, så gick ägaren runt och pratade med sin sambo(tror jag). Men han stod ute i serveringen, och hon inne i köket.
Vad är det med dessa människor från den delen av världen?
Dom pratar i ett tonläge som i hela övriga världen kallas att skrika. Helt ogenerat och utan en tanke på att alla andra kanske inte alls har lust att lyssna på deras "samtal".
Det måste ju vara nåt som sitter i generna på dom eftersom de gör likadant allihop?
Ett jäkla kacklande vitt och brett.
Nu är inte det här nåt rasistiskt av mig, utan bara ett konstaterande och funderande.

*************************************************************

Lillkillen slog alla rekord i natt.
Han vaknade till i går kväll vid 22. Satt och filosoferade en stund, åt lite mat och somnade sen om.
Och sov, det gjorde han sen ända till 8.15 i morse.
Han har blivit jätteduktig att sova på natten och det är ju skönt. Man mår så mycket bättre själv om man får sova bra på natten :-)

...på Kungsvägen.
Tjejerna sover sött i sina sängar, även om kattskrället gör allt för att dom ska kliva upp igen. Hon är överlycklig att huset är fyllt med barn igen. Inte bara den där tråkiga som inte gör annat än äter och sover ;-)

Det blev ett kärt återseende på macken i Hörnefors och vi hann inte mer än komma in genom dörren så hade vi varsin tjej hängandes runt halsen.
Var inte långt till en tår eller två då kan jag lova.
Lillebror fick vara hemma med mormor och morfar, då han den senaste tiden visat en allt starkare motvilja till det här med att åka bil.
Blev förhör direkt där på macken om hur det var med Elliot. Om han vuxit, om han kryper än, om han är busig och en massa annat. När vi sen for så kom vi inte mer än ut på E4an så kom det första, "är vi inte framme snart?".
Just då kände jag att den här hemresan kanske skulle bli liiiite längre än vanligt ;-)
Nu gick det ju bra ändå, även om samma fråga upprepade sig ungefär varannan mil eller så. Men det får man ta om man lämnar lillebror hemma :-P



Kramkalaset fortsatte då vi kom till mormor och morfar och tjejerna hade fullt upp med att tävla om lillebrors uppmärksamhet.
Det märktes att dom saknat allt här hemma då dom sen vi kom hem har hunnit med att leka med varenda pinal i två omgångar och Ebba har haft Michael Jackson konsert i sitt rum. Med dans och allt.

Det är dock nåt som stör Ebbaälsklingen. Hon är inte riktigt sig själv och blev helt oförklarligt jätteledsen vid ett par tillfällen under kvällen.
Men det kan ju bara vara det här med att åka från pappa och hit i två veckor som gör det. Är väl inte helt lätt för lillstackarn.
Huvudsaken att dom är här nu och att vi ska ha två härliga veckor tillsammans allihop.

*****************************************************

Varje gång vi åker med tjejerna åt endera hållet, så blir jag alltid lika förvånad äver hur en del människor anser att säker och bra landsvägskörning ska utföras.

-Att ligga 15-20 km/h under gällande hastighetsgräns så att hela världens bilar hinner ikapp.

-Att pendla i hastighet från 10 över till 15-20 under och sen tillbaka igen, på samma hastighetssträcka.

-Att alltid använda bägge körfälten då det blir tvåfiligt på en 2+1 väg. För huvaligen om nån skulle kunna ta sig förbi och faktiskt hålla sig kring hastighetsgränsen.

-Att köra som fan där det är just 2-filigt, för att sedan ställa sig på hejdaren så fort det bli enkelfiligt och bygga upp en lagom kö bakom till nästa 2-filssträcka där man inte släpper förbi nån.

Vad är det för ide att man själv försöker köra ekonomiskt, med trygga avstånd till framförvarande och allt annat, då såna där sabbar allt hela tiden?

Det var länge sen sist nu.
På tok för länge sen.
Visst, det är lätt att skylla på tidsbrist och sånt, men nä, det är bara lathet helt enkelt.

Och vad har då hänt sedan sist?
En hel del. Det händer ju saker i ens liv varje dag, så det vore ju fan om allt skulle varit totalt sysslolöst.

Ska inte tråka ut er med så mycket, för det mesta i mitt liv handlar till största delen om barn och familj just nu.

Lilla Elliot växer och har nu passerat 2 månader med råge.
Han var på besiktning i tisdags hos farbror doktorn och fick ett stort OK i rumpan.
5800g och 59 cm hade han hunnit bli. Pappas storkille som vuxit 9 cm och gått upp drygt 2,5 kg sen födseln.



Här hemma funkar allt bra och han har börjat sova hela nätterna nu med endast ett mål mat. Riktigt skönt för både mamma och pappa som får ut så mycket som möjligt av nattsömnen.
Det är en glad liten krabat vi fått och han blir mer och mer lik sin storebror.



Själv så bråkar jag just nu med en seg förkylning som bitit sig fast.
Har varit hemma från jobbet hela veckan, vilket känns extra surt eftersom jag redan varit hemma en vecka i februari med ond rygg.
Ja alla vet ju vad sånt gör med lönechecken...
Men det ordnar sig väl det med.

Har en dust med Försäkringskassan också som ser ut att bli rena följetongen.
Jag tog ju ut 5 st så kallade "dubbeldagar" i samband med de ordinarie pappadagarna.
Tack vare at nån som hade en dålig dag på jobbet, inte pausade Helenas ordinarie föräldrapenning, så fick jag i förra veckan avslag på dessa dagar.
Jaha, så jag har bara varit hemma då utan lön?
Ringde upp FK i fredags och fick då förklaringen om att det inte var pausat osv.
Tjejen jag pratade med då erkännde klart och tydligt att det var dom som gjort fel och att en handläggare skulle ringa mig inom 2 arbetsdagar.
Har fortfarande inte hört ett ljud, trots att jag själv ringt 2 ggr till sen dess.
En hel vecka som saknas på lönen svider ganska rejält och även om pappaledighet inte väger upp allt, så är det i alla fall pengar man planerat med.
Fattar inte varför det ska vara så svårt för FK att göra det enkla. När dom sitter där med en ansökan och kan se själva att nåt inte stämmer, så måste det väl vara enklast att ta telefonen, slå nummret och höra sig för med kunden hur det egentligen ligger till. Istället för att bara ge avslag och så går det flera veckor i onödan.

Det känns så dumt bara. Alla skulle ju tjäna på att dom kunde lägga ner kanske bara ett par minuter på ett telefonsamtal .

Nåja, jag hoppas det dyker upp här i veckan som kommer, och att förkylningseländet ger med sig.



********************************************************

Det händer ganska mycket runt om i världen som man skulle kunna skriva om.
Folkmord i Syrien, svensk som vice generalsekreterare i FN, inbördeskrig i Malmö;-) ja det är väl bara att välja.
Men det får bli en annan gång.
Nu ska jag mysa ner mig i soffan bredvid älsklingen innan det blir sängen.
Vi ska hämta hem tjejerna i morgon efter att de har varit hos sin pappa i 8! veckor.
Det ska bli jättehärligt att få rå om dom lite igen :-)

Tjena.
Var några dagar sen sist.
Men man måste ju ha nåt att skriva om också.
Att bara mala på om sånt som ingen egentligen bryr sig om, är ju på det hela taget ganska värdelöst.

Men veckan har faktiskt inte varit helt händelselös. Det har minsann varit ett par dagar med action mina damer och herrar.
Poliser, hårda undanmanövrar och biljakt.
Det ni ;-)

Först var det i onsdags, då jag varit och lossat i Stigsjö, för att sen bege mig in mot Härnösand för lastning.
Vägen var som...ja som en rejäl vinterväg helt enkelt. Snö och is.
Hastigheten på sträckan är 90, men med tanke på väglaget så höll jag väl kring 70 med lastbilen.
Fick ett par bilar bakom mig efter en stund, varav den ena låg väldigt nära.
Då jag så kom till ett ställe där det var vänsterkurva med skymd sikt, såg jag att nåt ändrades i backspegeln.
Kikade och där kom en SAAB, den som legat nära innan, utsvängande och började köra om.
Hann tänka att det var ju ett jävla ställe att köra om på, när jag ser genom träden att det kommer en bil från andra hållet.
Aj då!
Började blinka med helljuset och bromsade så gott jag kunde, men det händer liksom inte så mycket då man panikbromsar med lastbil på isigt väglag.
Ut ur kurvan kommer det en...polisbil!
Ser hur han som kör den spärrar upp ögonen och drar sig ut mot högersidan. Han är till och med uppe på snövallen med högerhjulen (tur dom har fyrhjulsdrift) och med minsta möjliga marginal undviker han kollisionen.
Kan det ha varit så lite som en halvmeter ifrån en frontalkrock? Ja kanske.
Under de få sekundrar som detta utspelade sig, hann jag gå igenom i hjärnan hur jag skulle handla efter smällen. Hur jag skulle ställa bilen för att blockera trafiken, ringa 112, få fram en triangel, ta med brandsläckare och förbandsväska och påbörja räddningsarbetet.
Andades ut rejält då jag slapp allt detta kan jag säga.
SAABen fortsatte som om ingenting hade hänt men med en på tok för hög fart för väglaget.
Tog nog inte mer än några sekunder innan polisbilen kom som ett jehu bakifrån och förbi. Antar att dom inte gillade situationen som just inträffat.
De for iväg som skjutna ur en kanon och försvann.
När jag närmade mig Härnösand, i höjd med Bondsjön, ser jag att de har fått stopp på SAABen.
Eftersom jag ju indirekt varit inblandad i det hela, så stannade jag också till. Tänkte att om dom ville ha ett vittne så ställer jag upp direkt.
När jag stängt av bilen och klättrat ur hytten, så hör jag hur polismannen som står vid SAABen säger "det här ser ju inte så bra ut" samtidigt som jag ser hur han håller i alkotestarn.
Det visade sig att föraren förutom att han körde som en fullständig idiot, också var onykter.
Pratade med polisen som åkt som passagerare, och han sa att hjärtat hade slagit dubbelslag då vi möttes där i kurvan.

Det finns alldeles för mycket av den sorten där ute på vägarna.
Så gott som varje dag ser jag liknande situationer där förare utsätter både sig själva och andra för livsfara. De kör om på galna ställen, de kör på tok för fort och de gör än den ena, än den andra vansinniga manövern. Oftast bara för att tjäna några få sekunder i restid, men även med överhängande risk att inte komma fram alls.

Nästa actionrapport kommer från torsdagen.
Jag hade ätit lunch på Bite Line West samtidigt som bilen varit inne på verkstaden för att byta oljesticka.
När jag var klar och rullade västerut mot Matfors, så ser jag, återigen i backspegeln (bra att ha stora sådana) hur det blinkar blått bakom mig.
Tittar nogrannare och ser att det kommer tre polisbilar i full sula. Den främsta blinkar åt mig med helljuset för att jag ska flytta på mig, men man kan ju liksom inte bara försvinna med 25,25 meter långtradare. Till slut kommer jag på sidan i alla fall och blåljusen försvinner framför mig.
När jag sen rullar förbi avfarten till Blåberget så ser jag en polisbil som står där och de har sin sjukvårdsväska framme samtidigt som de gör nåt på bilens förarsida.
Min första tanke är att det har skett en kollision, men samtidigt verkade det märkligt med en sådan jätteutryckning för nån liten bucklas skull.
Senare, när jag lastat klart i Matfors, så hör jag på radion varför de hade så bråttom.
En man hade blivit skjuten vid skjutbanan som ligger där i närheten.
Tänk så mycket det händer som man egentligen inte har en aning om förrän man hör eller ser det i media.

Kanske är lika bra att man inte vet förresten.

I dag tänkte jag vara lite seriös för en gångs skull.
Se inte så förvånade ut, Jag kan faktiskt jag med ;-)

Sverige idag är fullt av motsättningar mellan olika grupperingar.
Extremhögern får hela tiden ökat stöd, trots att den i stort saknar något övergripande politiskt program.
Det mesta går ut på att kasta ut alla invandrare så att jobben går till svenskar och annat dravel.



Men hur ser det då ut egentligen, och vad är det som skapar denna avundsjuka mot våra invandrare?
Jag ska direkt säga att jag inte har någon fördjupad inblick, statistik svart på vitt eller doktorsavhandling i migrationsfrågor. Men vad jag har är sunt bondförnuft och ett någorlunda neutralt synsätt på saken.

De största orsakerna till dagens enorma integrationsproblem är i tur och ordning pengar, pengar och PENGAR!
Hur då?
Jo.
I dag kommer det fler människor in över våra gränser än vad migrationsverket klarar av att hantera.
Antalet asylfall kan staplas till höga berg, men de som ska ta hand om allt detta räcker knappt till för att fylla trupperna i nån nationell idrottsserie.
Till stor del handlar det alltså om pengar.
Mer pengar till Migrationsverket så kan köerna kortas.

Kan det inte få ta tid då?

Nä faktiskt inte.
Med asylärenden som pågår i många år, får dom det handlar om aldrig någon ro att sätta sig in i det svenska samhället.
Det behövs inte speciellt mycket fantasi för att inse hur det måste vara att hela tiden gå runt och fundera över om man ska få gå klart skolan i Sverige och bli en dela av framtiden här, helt plötsligt skickas iväg till elände, fattigdo, förföljelse, krig eller andra otäckheter.



Vem som helst skulle få svårt att ta till sig vad som är rätt eller fel i en sådan situation, speciellt då man kanske från början kommer från ett ställe där man redan levt under ovan nämnda premisser.
Att en sådan människa i de över tonåren till exempel med dess hormonrusningar, får smak för det minder acceptabla levernet, är väl egentligen inte så konstigt?
Kan en fullt frisk medelsvensson gå och bli mopedåkare med skinnväst och automatvapen under huvudkudden eller på annat vis få klippkort hos kriminalvården, så måste det väl vara ännu lättare för en som av olika anledningar måstat lämna sitt hem vind för våg?
Jag tror helt ärligt inte att människor från andra länder är mer brottsbenägna än andra, men det som skiljer sig är att brotten de utför ofta är mer spektakulära.
Många ggr beroende på att de ända sedan födseln blivit fullständigt lurade om hur en god medmänniska bör uppföra sig.
Men även där handlar det om pengar.
Diktatorer i diverse suspekta bananrepubliker vill knappast ha en utbildad och kulturellt berikad befolkning som är svår att kontrollera. Nä de vill ha dumma får som snällt går i koppel och är rädda för att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Därför, inga pengar till skolor.

Åter till asylpolitiken då.

Jag kan hålla med om att Sverige idag tar emot på tok för många asylsökande.
Men inte för att de på nåt vis förstör den svenska rasen eller annat trams, utan för att vi idag inte har resurserna för att hantera deras ärenden.
Det är samma sak som om det bara skulle finnas anläggningar för bilbesiktningar i de fem största svenska städerna.
Fem anläggningar som ska sköta bilprovningen för alla bilar som finns i Sverige.
Det säger sig självt att det skulle bli väldigt många bilar som blir stående flera år innan de får kontrolleras. De skulle rosta bort utan att rulla en mil.

Om vi istället anpassade antalet asylärenden till de resurser vi kan uppbringa, så skulle rätt personer kunna få stanna  hos oss. Det skulle gå snabbt att sortera ut de som verkligen har behov av asyl och de som bara flyr ifrån nåt jävelskap de själva ställt till i det land de kommer från.

Alternativet är att sätta in större resurser för att klara av alla de ärenden som vi redan har. Men det som krävs då är återigen - pengar.

Det här med att invandrare stjäl svenska jobb då?

Det stämmer ganska illa med verkligheten.
Visst finns det många med utländsk härkomst på den svenska arbetsmarknaden, men det är relativt få som verkligen får arbete.
Och de som får arbeten, får oftast de jobb som svenskar inte vill ha.
Lågavlönade och otacksamma arbeten som knappast stärker självkänslan och höjer moralen i den befolkningskategorin.
Naturligtvis finns det både läkare, ingenjörer och andra höglönearbetare med utländsk härkomst, men många gånger handlar det då om ren arbetskraftsinvandring. Alltså då svenska arbetsgivare medvetet har rekryterat i ett annat land därför att de inte kan uppbringa ledig arbetskraft med rätt kompetens i Sverige.

Återigen - pengar till utbildning.

Vad menar jag då med rubriken?

Den politik som används idag skapar inte direkt större resurser för statskassan att ta tag i dessa problem.
Istället handlar det mer och mer om att var och en ska betala för sitt.
Sjukvård, arbetslöshet, sjukdom och allt annat ska mer och mer skötas av den enskillde individen istället för det stora kollektivet.
Bara för att dom som redan tjänar mest pengar i samhället ska få ännu mer i egen ficka.
För helt ärligt, hur många av oss låg och medelinkomsttagare ser någon större förändring i en eller ett par procents sänkning av inkomstskatten?
Nä precis.

Pengafrågan är faktiskt inget som är unikt för just invandrings och migrationspolitiken.
Det genomsyrar hela vårt samhälle.
Vem som helst som inte har några pengar, och som ser ett sätt att få tag på det, skulle nog kunna drivas till att begå olika kriminella eller oärliga handlingar.
Det handlar bara om motivation och tillfälle.

På det mesta faktiskt.
Slut på pappaledigheten, slut på drömmarna om att slippa kvalserien och slut på energi.
Energin är väl lättast att göra nåt åt, då det oftast bara behövs att jag tar upp min lilla Elliot eller håller om min stora Emil, eller myser till det med min älskling.
Så energin ska nog snart vara på rätt nivå igen :-)

Det andra är det värre med.
Jag har inte alls nån lust att gå tillbaka till jobbet på måndag.
Kallt, stundtals småtrist och långt ifrån värmen hos min familj.
Men man måste ju jobba för att det ska gå runt. Och jag vet ju det att dom finns där hemma varje dag då jag slutat. :-)
Timrå då?
Ja vad ska man säga.
Blev dyngstryk både på plan och läktaren i dagens möte med Skellefteå.
På mindre än en minut tog SAIK ledningen i första perioden, och sen blev det bara värre och värre.
Slutresultatet blev 2-6 och det var inte mycket som stämde för hemmalaget. Så fort Timrå fick till det lite rent spelmässigt, så kom det nåt skitmisstag och så tog SAIK över.
Yared Hagos kunde nog ha stannat hemma idag, för som han spelade såg det mer ut som att han ville följa med bussen tillbaka  till Skellefteå.
Han låg ensam bakom två av baklängesmålen.

Nog om alla tråkiga saker.
I går var vår kära Veronika här med bilderna som hon tog i förra veckan.
Vi åt en bit god mat och umgicks hela kvällen. Hon fick chansen att mysa rejält med lillkillen då han bara skulle vara hos henne för att sova :-)
Och jäklar vilka fina bilder det blev.
Jättebra bilder på hela familjen, bara Elliot, de större barnen, de större och Elliot osv.
Riktigt kul att ha, då det ju oftast saknas nån familjemedlem på alla bilder, nämligen den som håller i kameran.
Nu fick vi lite kort där alla är med :-)



Vi ska göra om det här då tjejerna kommer hem igen. Blir roligt eftersom Elliot säkert är lite mer medveten om det som händer då.

Emil har förresten haft en del lustigheter för sig sen han kom hit igår.
När jag och Helena höll på med maten igår, så låg Elliot i vagnen och Emil satt och såg på film.
Helt plötsligt sa Helena: "Har du flyttat på Elliot"?
Jag kollade vad hon menade och visst, där låg Elliot och sov så sött...i vaggan!
Emil hade då tyckt att lillebror naturligtvis skulle ha det mycket skönare i vaggan, och hade helt enkelt flyttat på honom.
Låter väl kanske inte så farligt, men han har inte handskats så mycket med lillebror än så vi vill inte att han ska lyfta på honom utan att vi är med.
Vi kom dock helt av oss och jag sa till honom att nästa gång säger han till oss så att vi hjälper honom.

En annan sak är att han har börjat svära som en borstbindare. :-(
Idag då han och jag var på hockeyn, så kom det både satan och faan över hans läppar. Det tycker jag inte om.
Förklarade för honom att det låter så fruktansvärt illa då ett barn svär, och han lovade att försöka låta bli. Man kunde ju faktiskt lika gärna säga tusan och sablar istället ;-)



Sista dagen med ledighet i morgon alltså.
Återstår att se vad den för med sig. Ev kommer brorsan och Lex hit och hälsar på en stund i alla fall.

...efter att börja jobba på måndag.
Ja jag vet att det är flera dagar dit, men ändå.
Skulle gärna vara ledig ett tag till :-)
Men, men, det kommer mer av det längre fram.



Satt igår och skulle registera föräldraledigheten på försäkringskassans hemsida, och såg då att jag har 55 dagar kvar med SGI att ta ut på Emil.
Jäkligt skumt, då jag hade en dag kvar sist jag kollade. Nu kommer jag ju aldrig att hinna ta ut alla dagar innan tiden går ut i maj. Ska i alla fall ta ut lördagar och söndagar fram till dess så att jag får ut nåt av det.
Ger mig fan på att dom har som rutin att mörka med dagarna så att folk inte ska kunna ta ut allt.

I morgon ska jag bli pappa förresten.
Det ni, här går det undan ;-)

Nä då.
Vi ska bara ner till faderskapshandläggaren på kommunen och få på papper att jag är Elliots pappa.
Det är ju sjukt hur det där med faderskap funkar.
Om man är ett gift par, så kommer maken automatiskt att registreras som far till barnet. Är man däremot bara sambos, så måste faderskapet bekräftas.
Jag menar, vad är det som gör att faderskapet är mer säkert om man är gfta?
Snacka om föråldrade synsätt.
Vore det inte enklast att man redan innan får lämna ett blodprov som sen bara bekräftas. Då skulle man slippa en massa jobbiga frågor och kommunerna skulle slippa en massa pappersarbete.
Borde inte behöva vara ett förnedrande korsförhör om man är pappa eller ej, om man var närvarande då befruktning skedde osv.
Ett enkelt test vore mycket bättre för alla inblandade.
Jobbigt bara för dom som tror sig vara pappa men får ett stort "ERROR" på testet. ;-)

Om det var en lugn dag i dag, så blir det raka motsatsen i morgon.
Efter besöket hos faderskapshandläggaren, ska vi åka in till stan. Där blir det besök hos Jalle och Anna. Det är min älskade kusin och hans fru. Ja och så deras döttrat Alice och Signe då förstås, världens goaste små tjejer :-)
Vi tyckte det var lättre för oss att komma in till dom nu när vi bara har Elliot hemma, så att dom också får bekanta sig med lilleman.
Dessutom är det ju alltid lika trevligt att umgås med dessa underbara människor :-)

Efter det så blir det att dra iväg bort på Eon Arena.
Vi ska fixa med ett VM-guld TIFO för Friberg och Boyce till på lördag.
För självklart ska grabbarna hyllas ordentligt för sin insats borta i Kanada. Skam vore ju annars.

Så det blir full rulle i morgon

Avslutar med en bild från vår lilla promenad runt samhället idag. Det var underbart väder så vi packade ner Elliot i vagnen och gick ut.

Äntligen en seger!
Efter 6 raka förluster så blev det så en seger för mitt Timrå.
Ja jag vet, de har verkligen varit riktigt dåliga den här säsongen, men som sann supporter så kan man ju ändå inte låta bli att hoppas.
Nu gäller det bara att dom kan fortsätta med en positiv trend.
Kvalserien är nog svår att undvika, men det gäller att gå in i den med starkt självförtroende och tron på sig själva i topp.

I dag hade vi besök från BVC här hemma.
Det var dags för lillens första besiktning av personal från vår vårdcentral och det gick ju galant.
Sköterskan från BVC hade inget alls att anmärka på och märkte ganska fort att varken jag eller Helena är några nybörjare. Vi har ju båda barn sen förut, och det kan ju knappast mycket som förändrats. Barn kommer ju alltid att vara barn :-)
Killen väger nu 3840 gram, vilket är 605 gram upp sen återbesöket på BB.
Stora killen minsann :-)
Storlek 50 börjar han så smått att växa ur nu, även om det är mycket han kan ha fortfarande. Som tur är så har vi ganska bra med kläder ända upp till 68.



Vi var även förbi hos min bror idag.
De har haft vaggan som jag byggde åt Emil en gång i tiden, men nu har deras Lex växt ur den och det är dags för Elliot att ta över.
Känns kul att tre barn ur min släkt nu sovit i vaggan.
Byggde den förresten i vardagsrummet då vi väntade Emil. Det var ganska primitivt, men resultatet blev rätt bra om jag får säga det själv. :-)

Ganska bra om jag får säga det själv :-)

Elliot sover gott i vaggan

Nu ska jag bara fixa en liten platta i mässing där jag ska gravera in namnen på de som sovit i den. Vem vet, förhoppningsvis kan det bli fler i framtiden :-)

Sänder en tanke till offren i gårdagens hemska olycka utanför Vara också.
En hel familj raderades ut och en kollega kommer för alltid att få leva med synen av den mötande bilen på sin näthinna.
Bilden av hur personbilen försvinner in under hans vindruta och sen...borta.
Jag har själv sett samma sak om än inte med riktigt lika allvarlig utgång av händelsen.
Men jag vet hur han känner det och lider med honom. Det är något jag inte önskar någon människa.
Som jag förstod det så försökte han väja undan, men det är inte bara att få 60 ton ur vägen i dåligt före. Snö och halka är inte direkt optimalt för en långtradare med full last.
Hoppas bara att chauffören i fråga kan gå vidare med vetskapen om att han gjorde det han kunde för att undvika tragedin. Man kan inte göra mer än sitt bästa.

I morgon blir det en dag att bara ta det lugnt på.
Vi har absolut ingenting inplanerat så vi tar dagen som den kommer. Förhoppningsvis blir det bra väder så vi kan ta en skön promenad med lillen i vagnen. :-)

Tjolahopp.

Måndag och jag är fortfarande ledig.
Det ni!
Har redan haft mina 10 pappadagar i samband med barns födelse, men nu är jag mer ledig ;-)

Är nästan så att jag börjar ändra åsikt om Försäkringskassan och gilla dom lite...men nä, det vore väl att ta i.
Hur som helst så har dom infört nåt riktigt bra nu.
Bägge föräldrarna kan nu vara föräldralediga samtidigt.
Man har 30 dagar att förvalta under barnets första år.

Helt suveränt. Det här är nåt som jag har efterlyst länge, då jag alltid har ansett att det borde vara upp till föräldrarna själva hur de vill förvalta föräldraledigheten. Båda borde självklart få vara lediga samtidigt om man vill det. Kostar ju inte staten en krona mer då det bara handlar om att föräldradagarna tar slut fortare för föräldrarna. Är väl upp till var och en kan jag tycka.

Dessa 30 dagar är ett steg i helt rätt riktning om man ska se till att regeringen hela tiden älskar att förespråka hur jämställda och bra dom är på att båda kön ska ha det lika.

Jag kan inte låta bli att prata vidare om min älskade morfar.
Ni som följt bloggen vet ju att jag nämnt honom en del den sista tiden, och nu är det dags igen.
Vi var ner till mormor och morfar idag en sväng med lilla Elliot.
Då dom har svårt att ta sig någonstans själva, så fick vi en slant av dom efter det att grabben kom till världen, och igår var vi i Birsta och handlade lite för pengarna. Så vi åkte dit för att visa vad vi köpt.
Mormor låg som vanligt i sängen och basade med mamma som var där för att plocka undan julen bland annat.
Morfar satt i rullstolen vid köksbordet och mumsade kaffe och wienerbröd då vi kom.
Eftersom det var dags för Elliot att äta, så satte jag mig där med gubben för att mata killen och passade på att prata om ditten och datten med morfar.

Jag vet inte hur vi kom in på det, men han berättade lite om den tiden då han var sjöman.
Han berättade om då han var på väg upp förbi Biscayabukten på en båt lastad med koks.
Det gick rejäl sjögång, och rätt som det var så kom det en monstervåg som tog med sig hela däckslasten överbord.
Morfar följde också med i jättevågen, men blev som tur var kvar på däck.
Där hittades han av den eldare som det var meningen att han skulle lösa av, och som nu tyckte att det tog väldigt lång tid för herr Åslund.
Han hittade morfar skvalpandes runt, avsvimmad, på däcket mellan relingen och lastluckan. var ju en sabla tur att det var just den båten, som faktiskt hade en riktig reling, vilket inte var helt vanligt på den tiden.
Hade så inte varit fallet så hade kanske varken jag eller Elliot funnits idag?
Han berättade också då han tjänstgjorde på en Engelsk flodbåt.
Dom skulle åka till Murmansk i Sovjetunionen.
Kruxet var bara att båtens marschfart var 9 knop, vilket inte är speciellt fort.
Resan tog 13 dagar över Skagerack och kattegatt för att sedan förlja den norska kusten hela vägen runt Nordkap till den sovjetiska örlogsstaden.

Jag satt som fängslad och bara lyssnade.
Får liksom inte nog av morfars alla mer eller mindre galna berättelser från då han var ung.

Nu ska jag lyssna färdigt på Metallica på SVT 1 och sen är det sängen.

God natt

Att äta har sin tid
Att sova har sin tid
Att skratta har sin tid
Att gråta har sin tid

Och...



...att köra som idioter i allt för halt väglag har sin tid och skördar sina offer!

Vi körde ju upp tjejerna till deras pappa idag.
Det var jobbigt och jag saknar dom redan. Det är helt tyst här hemma så när som på Elliots små läten och gråt ibland.
Men det var inte Ebba och Evelinas avfärd som var största pärsen idag.
Istället var det så, att jag blir mer och mer gråhårig över andra trafikanters beteende ju mer jag åker på våra vägar.
Idag var det riktigt illa.
Från Höga Kusten bron och uppåt var det ganska halt, och stundtals mycket halt.
Jag höll därför ett vad jag ansåg var ganska väl anpassat tempo sett till rådande underlag.
Men jag var nog ensam om att tycka det.
Folk körde nämligen som idioter och hade tydligen ingen som helst tanke på att det är vinter och halka ute. De körde om överallt där det var som mest opassande och skulle absolut ligga upp i arslet på framförvarande.

Fattar dom inte att dom leker med sina liv på det sättet?
Behövs ju så oerhört lite för att det ska gå käpprätt åt skogen och sen är den dagen förstörd.
Vi fick också se exempel på just det då vi var på väg hem.
Mellan Bjästa och Gallsäter såg vi inte mindre än 3 rejäla avåkningar. Och med ett uns av fantasi var det inte svårt att gissa vad dom berodde på.

Håll för fan igen där ute då det är halt på vägen.
För även om ni själva har nån sorts dödsönskan, så behöver ni väl inte dra in alla andra i det.

Idag var det dopdags.
Min brorson Lex togs upp i kyrkan och Timrå församling.
Tro nu inte att jag är speciellt religiös eller så, men även jag är indöpt i kyrkan en gång i tiden och tycker det är en fin tradition. Är även konfirmerad och vigd i Timrå kyrka, samt att min son är döpt där.
I dag hade jag även en speciell uppgift.
Jag var nämligen utvald till äran att få bli gudfar, eller fadder som det nu heter, åt lilla Lex.
En uppgift som jag med glädje åtar mig då min familj betyder mycket för mig. Skulle det någonsin hända något som gör att Lex mamma och pappa inte kan fullfölja sina åtaganden, så har han alltid en famn att komma till hos mig.
Min älskade bror är dessutom fadder åt Emil. Likaså lillasyster som även hon blev fadder till Lex idag.

Foto: Victoria Broman

Dopet var jättefint med den smått legendariske Anders Sundqvist som präst och mamma Lenitha sjöng mycket vackert.
Var mycket folk där då många av Thomas och Lenithas vänner från Stockholm kommit upp. Såg mer än en som fällde tårar då Lenitha sjöng Lyckeliten helt a´ capella.
Lilla Lex, som normalt kräks en hel del, höll sig hela ceremonin trots mammas smått skämtsamma förhoppning innan om att han skulle göra det i dopfunten ;-)
Glad är väl jag för det då det var jag som höll honom hela tiden förutom just den stund då han fick vatten på huvudet.

Men trots all lycka i det hela, så är jag lite nedstämd för tillfället, och har varit det en tid nu.
Jag saknar någon så oerhört mycket, nämligen min far.

Pappa och jag

Pappa Mats-Ola skulle ju suttit där han med och sett sitt andra barnbarn döpas. Han skulle ha varit stolt som en tupp. Kanske hade han haft sitt tredje barnabarn, min lilla Elliot i famnen.
Denna saknad kommer till mig med jämna mellanrum.
Sist den var så här stark, var vid tiden för Emils födelse. Pappa skulle ju varit med!
När jag var ner till graven på nyårsafton för att tända i lyktan, var det nästan så att jag bara ville sätta mig ner och gråta av saknad. Vet inte varför det kommer så starkt, men jag är samtidigt glad att jag kommer ihåg så mycket av honom, då jag ändå var endast 11 år då han gick bort.
Kommer så väl ihåg många av de tillfällen då jag följde med honom i i jobbet som resemontör. Alla de spännande platser vi då besökte. Gruvor, kraftverk, fabriker, byggen, ja det var massvis av olika ställen. Kommer väl inte ihåg vart allting låg och så, men jag kommer ihåg vad som hände och många av de intryck jag fick.

Ta den gången då vi var i en gruva och jag faktiskt fick med mig en sten med äkta guld i hem. Man fick egentligen ta något därifrån, men förmannen som var med oss tyckte att jag skulle ha en souvenir med hem då vi åkt ända dit för att reparera deras kompressor :-)
Hade kvar den stenen ända tills att jag flyttade hemifrån, men där någonstans fick den fötter tyvärr.
Ett annat starkt minne var då vi var uppe i Sollefteå.
Dom höll på att muddra i Ångermanälven i närheten av kraftverket.
Maskinen som skötte arbetet var en enorm kran som vi gick in i genom en trappa och där inne var det flera plan med pumpar, motorer och kompressorer.
Var mäktigt som tusan att vara inne i "magen" på detta väldiga monster samtidigt som det rörde sig långsamt och klumpigt för att med varje skoptag förflytta runt 100 m3 bottensediment.
Det ni. ;-)

Men det finns många trevliga minnen av pappa.
Ta den gången då vi byggde gocart av trampbilen.
Farsan demonterade en gammal gräsklippare och satte motorn bak på trampbilen där vi hade svetsat en ram. Sen satte vi ett drev på hjulaxeln och kopplade en cykelkedja därifrån till utgående axel på motorn.
Jävlar va den gick!
Så passa att jag tappade kontrollen, rammade fågelbordet och brakade genom grannens häck.
Pappa fick sina fiskar varma av morsan sen ;-)

Kommer även ihåg då jag, 6 år gammal, hjälpte pappa att mura ny skorsten på huset. Satt där uppe på tak nocken med ett ben på varje sida, medan lillbrorsan rände nere på marken och var sur för att inte han också fick vara med.
Eller alla de gånger då jag satt på kofångaren när pappa skruvade med nån bil.
Han var en grym mekaniker och det han inte kunde fixa på en bil var verkligen trasigt. Jag satt ofta där med honom och langade honom de verktyg han behövde.

Har som sagt många fina minnen av pappa, men jag kommer också ihåg den där natten då två polismän ringde på dörren hos mamma och meddelade att han avlidit efter en mc olycka. Visste ju inte då varför dom var där. Jag vaknade bara av dörrklockan och somnade om ganska direkt, men jag blev ju varse om varför morgonen efter då mamma tog mig och brorsan på varsin sida om sig i soffan och berättade att vi inte skulle få träffa pappa igen.

Önskar att det inte varit så.
Att pappa fått uppleva dessa tre tillfällen då han blivit farfar. Att han hade fått vara med och lekt med småkillarna och göra alla de där farfarsakerna. Besöka förlossningen bara timmar efter nedkomst och hålla det där skrynkliga lilla knytet.
Skämma bort dom mot föräldrarnas vetande, busa med dom som bara han kunnat och allt annat.

Ja jag saknar verkligen pappa. Han var ju MIN pappa!

I dag kom så snön här på frostmofjället. Ja det är svärgubbens term för Örnen där vi bor eftersom det ligger just högt uppe på berget ovanför själva samhället.
Snön kom iofs även i stora delar av landet, men det är ju inget som rör oss ;-)
För min del kunde gärna tussilagon kommit istället, för det hade åtminstone inneburit att våren vore på G.
Men men, snö blev det.
Återstår att se hur länge den ligger kvar nu då.

Vi hade besök av en fotograf här hemma.
Det var Helenas barndomskamrat, och nu även min vän, Veronika som hade tagit med sig sin sanslöst braiga kamera och kom förbi.
Hon ville så gärna fota våra små busungar så då passade det ju utmärkt med tanke på att vi väl ska ha in nån bild i tidningen här framöver.
Innan hon kom hade vi lite bestyr med att få på ungarna vettiga kläder att fotas i.
Emil var väl inga bekymmer, då han bara säger ja och tar på sig det man lägger fram. Men till slut så var dom redo.
Emil i sin skitsnygga Diesel t-shirt och jeans, Ebba med en jättefin, röd Mimmi Pigg tröja och jeans, Evelina i en mörkgrå tröja med sin favorit, Hello Kitty(vilken skräll från en 4-åring va), och även hon i jeans.
Lillkillen fick ha på sig två olika uppsättningar under själva fotograferingen.

En av hans outfits idag

När Veronika kom och vi väl började, så var ungarna helt fantastiska, åtminstone större delen av tiden.
De flinade upp sig och turades om att hålla lillebror. De gjorde grimaser då dom blev tillsagda och gjorde i princip allt som "vår fotograf" sa till dom.
Ska bli jättespännande att se resultatet, men det lilla jag såg lovade riktigt gott.
Ni kommer att få se bilder så fort vi får dom av Veronika, men hon skulle fixa och trixa lite först :-)

Tack så jättemycket Veronika för att du tog med dig kameran och kom förbi. Du ska få en finfin belöning för det. Lovar :-D

Såg något riktigt tråkigt idag.
Den här vintern har varit ganska grym mot oss yrkeschaufförer.
Lite snö men mycket regn och slask, i kombination med kalla nätter och varma dagar, har gjort de flesta vägar riktigt lömska. Från att vara bara och fin på ett ställe, till att vara hala och förjävliga bara nån km efter. Svarthalkan är en lastbilschufförs värsta fiende och skördar duktigt med offer efter våra vägar.
I går hände det än en gång.
Om det var svarthalka eller inte ska jag låta var osagt, men halt var det i alla fall.
En kollega, ja inte direkt till mig men han var ju trucker, miste livet i en våldsam olycka i Norge.



Jag lider med mannen i fråga.
Har ju själv krockat med lastbil två gånger. En gång strax öster om Årjäng då jag hamnade upp och ner i ett krondike och en gång, för drygt ett år sen, då jag frontade med en personbil.
Speciellt den gången i Värmland gör att jag kan förnimma den rädsla som den här chauffören måste ha känt.
Kan lova att det är an ganska obehaglig känsla att slå runt med en lastbil. Det är ett långt varv och man hinner tänka tusen tankar under tiden.
vad hände, varför, vad kommer att hända och hur ska det gå för familjen. Det är bara ett axplocka av allt som far genom skallen.
För mig, och Erik som var med, gick ju allt väl tack och lov, vilket är mer än man kan säga om Rolf som körde denna tankbil.
Det känns hur som helt även i mig då en kollega förolyckas, eftersom jag vet i stort hur det känns i själva olycksögonblicket.
Mina tankar går till hans familj och anhöriga.
Vi andra har mist en kollega och en rattens riddare.


Min kära moster lade upp en bild på Facebook idag.
Det är en bild från mormors 75-årsdag. Då var både mormor och morfar ganska krya och pigga.
Här ser ni hur mycket det kan förändras på bara 4 år.

Då Nu

Lillmoffa som alltid varit den man kunnat vänt sig tillför att få hjälp. Med cykel, bil eller vad det nu än kan tänkas vara.
Glömmer ju aldrig då han tejpade fast kjolpaketet på min Opel med skrovtejp. Fick skära loss den och slipa bort tejpen. Han ville ju bara se till att den inte hängde där den var sprucken ;-)
Eller alla de semesterfilmer från då jag var liten och morfar skötte kameran. Han kommenterade allt hela tiden och stod aldrig still då han filmade :-)
Eller alla de frukostar vi åt tillsamman när jag bodde hos dom innan jag köpte min första lägenhet.

Älskar verkligen både mormor och morfar så otroligt mycket. Kommer verkligen att sakna dom den dag dom inte finns här längre.

Tjena tjena.
4 januari och skittråkigt väder. Hällregn och 3 + ute.
Är väl iofs inte nån större skillnad jämfört med alla andra dagar denna vinter, men det gör ju inte saken roligare för det.
Den här årstiden ska det ju åtminstone vara kallgrader om än ingen snö. Men som det känns nu så har det varit höstrusk sen i augusti. Och i natt tror jag att Indalsälven trotsade naturlagarna och bröt sig en ny bana upp över berget och ner igen på baksidan av vårt hus.



Vi fick oss en stund i stillhet här hemma.
De tre vilda drog iväg till Isak. Dom klättrade på väggarna här hemma så det var ju tur att nån kompis var hemma :-)
Själva passar vi på att ta igen oss lite. Blev sen kväll igår då det dels var semifinal i JVM och dels så var Elliot tokpigg lagom då vi skulle knyta oss.
Men, men, det är väl tjusningen med att vara småbarnsförälder...eller nåt sånt ;-)
Älsklingen passar på att sova lite då Elliot också gör det, men jag har bekymmer med att sova på dagtid, så jag har städat kylskåpet och satte mig nu vid datorn en stund.

Det är ändå förunderligt hur bra allt går med lillkillen här.
Visst, han har ett par vakenperioder varje dygn som man inte riktigt vet när de ska infalla, men i stort flyter det liksom bara på.
Storasyskonen kelar och ska hålla honom, men inget mer avancerat än så och det är ju bara sunt att dom vill vara med lillebror.



Tycker synd om Ebba och Evelina som ska åka till pappa på söndag, för att sedan vara där hela vårterminen. Dom kommer bara att få träffa lillebror de två veckorna då det är lov. Kanske kan det bli nåt mer, men det är långt ifrån säkert.
Hade varit bättre om dom hade varit hos pappa på höstterminen och här nu i vår.
Sen kommer ju den stora frågan närmare sommaren.
Vart ska dom bo nästa år?
Då börjar ju nämligen Ebba i ettan och måste således bo permanent endera här eller uppe i Västerbotten. Känner på mig att den striden kommer att bli blodig, även om vi naturligtvis ska se till barnens bästa i första hand.
Vi vill ju naturligtvis ha dom här, men deras far ger nog inte upp utan fight.
Får väl se vad som händer helt enkelt.

Elliot förvånde oss en aning tidigare i dag. Han hade en av sina vakenstunder och var inte alls intresserad av annat än mer mat. Det blir gärna så då Helena håller honom. Han känner väl lukten av maten eller nåt sånt ;-)
Vi skulle få besök av Emils arbetsterapeut så jag skulle dammsuga lite.
Helena ville ju naturligtvis göra sig klar, få på sig lite kläder och fixa håret, så jag tog lillen på armen och satte fart med dammsugningen.
Vad tror ni hände då?
Jo han somnade som en klubbad oxe!
Gungade väl dödsskönt där på farsans arm och vem kan väl hålla sig vaken då?
städade klart och ja ner honom i babysittern för att stoppa undan dammsugaren.
Pang! så slog han upp korkgluggarna och var vaken igen.



Nä, jag tog inte fram dammsugaren igen. Han fick vara vaken ett tag helt enkelt.

Nu kom det in ett gäng blöta ungar, så jag ska väl ta tag i det nu och sen blir det lite käk på Kungsvägen 111 :-)

Nu har det gått en och en halv vecka tillsammans med vår yngsta familjemedlem och vi har blivit varma i kläderna.



För det är ju så, att även om vi båda två har barn sedan tidigare, var det ändå drygt sju år sedan jag hade ett spädbarn att pyssla med, och nästan fem år sedan för Helena.
Det mesta sitter i ryggmärgen, men det är ändå en del småsaker man glömt bort, men blir påmind om med slående brutalitet.
Som tex det faktum att småkillar mycket hellre pinkar i det fria, än i en åtsittande, läskig blöja. En liten detalj som pappa glömt bort och som mamma aldrig fått uppleva då hon har två småtjejer.
Men nu är vi med på noterna ;-)
Men det kommer nog fler saker, och man kommer hela tiden på saker som man gömt någonstans långt bak i huvudet.
Elliot då?
Jo han är riktigt snäll lillkillen.
Han äter, sover och skiter som de flesta bebisar gör bäst, och han sover hyfsat om nätterna, även om vi haft ett par nätter med magknip eller nåt sånt. Men vi hjälps åt så det är inga större bekymmer.
Då är det värre med de tre större.
Även om de är syskon på ett sätt alla tre, så är det en omställning för dom att nu ha en bebis i huset.
Inte så att dom på nåt sätt är svartsjuka eller så, men dom har varit helt hopplösa mot varandra de senaste dagarna.
Jo, det kanske är uppmärksamhet de söker ändå, men inte den som ligger på lillen, utan mer att de vill ta den från varandra. Dom slåss hej vilt och tjafsar om precis allt.
Det är faktiskt det jobbigaste hittills med att vi fått tillökning. Men det ger väl med sig det också.



Jag blir inte riktigt klok på den här vintern.
Ok att det är snöfattigt, det är ju inget man förvånas över, men det verkar som att Kung Bore är förvirrad och inte vet riktigt hur han ska ha det.
Ena dagen är det +5 och spöregn, för att under natten gå över till -10, för att åter var +grader och blötsnö dagen efter.
Så ska det väl inte vara?
Jag röstar för att vi sparkar han som bestämmer över det hela, och tillsätter en ny.
Kan behövas att man rör om i den grytan också.
I dag har det varit helt vansinnigt ut. I morse var det ca 0 och sen började eländet. Temperaturen steg ett par grader, samtidigt som det började tokregna. Vägarna, som faktiskt varit snöbelagda de senaste dagarna, blev hala som såpa av vattnet uppifrån, och nu ikväll så kom det en halv dm snö uppå alltihop.

Kommande helg blir fylld av både glädje och tråkigheter för vår del.
Det roliga är att min brorson Lex då ska döpas och jag ska tillsammans med syrran bli faddrar åt lillkillen.
Brorsan är i sin tur redan fadder åt Emil, så det känns hedersamt att jag får äran att bli det till hans pojke.
Tråkigare är då att tjejerna nu ska åka till pappa.
Vi har haft dom hos oss sedan höstterminen började förutom två veckor då de var hos pappa i november.
Nu ska dom vara uppe hos honom i Västerbotten hela vårterminen, förutom under sport och påsklov då vi får hem dom.
Kommer att sakna dom jättemycket.

Nu ska jag se till att Elliot får lite kvällsmat, då mamma hans snarkar gott här bredvid mig :-)



Ha det så bra allihop.

...Elliot!

Min och Helenas alldeles perfekta lilla son. Han hade bråttom ut den lilla krabaten och var 6 dagar tidigare än beräknat.
Tänkte jag skulle ta och berätta om hur det hela gick till.

Kl 4 på natten mellan den 21a och den 22a december, väckte Helena mig och sa att det nog var dags att åka in.
"Jag tror att vattnet har gått. Ring mamma så får dom komma hit"
Jag tyckte då att hon kunde ringa förlossningen först.
De tyckte naturligtvis att vi skulle komma in, så det var bara att masa sig ur sängen det.
Vi la ner det sista i förlossningsväskan medan vi väntade på att Bengt och Ann Britt. När dom dök upp stod jag och bredde mig ett par smörgåsar för att ha med mig. Vet ju sen tidigare att Sundsvalls sjukhus är ett ganska dåligt ställe att vara på, om man är hungrig efter kontorstid.
"Det där är väl onödigt" sa Ann Britt
Sa att jag varit med förr och ville inte vara hungrig om det skulle dra ut på tiden.
"Är väl ingen risk med den där" sa Bengt, och syftade på Helenas tidigare förlossningar. Då hann hon knappt in förrän det satte igång.

Vi kom in på förlossningen och där satte dom igång en CTG på Helena medan jag bytte om till toffler och förberedde mig för de kommande timmarna med väntan...trodde jag.
Efter CTGn var det inget snack om att lillen var på g, och vi fick flytta från
mottagningsrummet och in på en sal.
Där installerade vi oss så gott det gick, men det dröjde nog inte mer än 5 minuter innan värkarna tilltog. Barnmorskan fick snällt komma in igen och fixa lite lustgas till Helena.
Jävla fina grejer det ;-)
När hon åter gått, så gick jag för att hämta ett par glas åt oss.
Hade tagit med en flaska julmust, och alla vet ju hur jobbigt torr luften på sjukhus kan vara.
Hann bara hälla upp åt oss då Helena säger: "nu är det dags!"
Slängde mig på klockan samtidigt som jag kollade att kameran var redo och plockade undan Helenas glas med must.
Sköterskan kom in och frågade lite nonchalant varför vi ringde.
"Han kommer nu!" upplyste älsklingen henne om i en volym så att ingen på hela våningsplanet kan ha undgått det.
"Det går inte. Vi är inte klara. Du får hålla igen lite" säger tanten då.
Nu vet jag ju inte hur det känns, då det inte riktigt ligger för oss män att föda barn, men jag misstänker att om det är tredje ingen så vet man då det är dags?
Hålla igen var det inte att tala om. Elliot hade bestämt sig för att komma ut.
Barnmorskan kom insnubblande genom dörren samtidigt som sköterskan plockar fram alla prylar. BM han precis få på sig handskar, förkläde och klippa av Helenas trosor (ni vet såna där otroligt sexiga av sjukhusmodell), då Helena utbrister "nu kommer han!"
Och mycket riktigt. Där kunde skymtas en liten hjässa. Nu hade dock sköterskan inte hunnit få fram allt, så BM fick hålla emot honom lite, men så fort hon släppte, behövde gumman bara krysta till lite så var han ute. Världens sötaste lilla Elliot!
Klockan stod på 05.40. Alltså bara ca 2 timmar från att vattnet gick.

Trots det snabba förloppet så höll Helena ihop riktigt bra. Det blev 3 stygn, men inget farligt.
Jag klippte navelsträngen och tog mon son tills att dom var klara med efterbörd, syjunta och annat. Sen kunde vi få bekanta oss med lillen på allvar båda två. Han var så perfekt och öppnade sina söta små ögon, höll om mitt finger med son lilla, lilla hand och gnydde lite mellan varven. Gick inte att sluta titta på honom.
Efter nån timme kom det in en ny BM då det hunnit vara skiftbyte på bäbisfabriken. Men hon som förlöste kom in och sa hej innan hon gick hem.
Elliot blev vägd och mätt.
3384 g och 50 cm. Ingen stor kille, men han var såååå söt. Senare kom Bengt och Ann Britt in med tjejerna för dom skulle åka till pappa för att fira jul samma dag.
Gissa om det var 2 stolta storasystrar som turades om att hålla lillebror.
Vid tvåtiden fick vi så äntligen åka hem efter att barnläkaren varit in och besiktat.
Vi åkte direkt och hämtade storebror Emil på fritids. Han skulle visa lillebror för alla kompisarna :-)

Nu har det gått några dagar och vi har landat lite. Elliot gör det bäbisar gör bäst, äter, skiter och sover.
Jag och Bengt har precis varit och hämtat tjejerna igen. Vi är snart hemma hos mamma och lillebror.
Känns faktiskt bra att vi fick några dagar själva med Elliot, bara jag och Helena.

Nu saknas bara att Emil kommer från mamma på fredag så är hela familjen Rendahl/Jalonen samlad :-)

Ja det har handlat mycket om andra nationaliteter den här veckan.
Norska Cargonet och utländska chaufförer.
I dag råkade jag för övrigt ut för en av det senare slaget.
Han stod bredvid mig och skulle lasta på Tunadal.
Frågade Annika inne på kontoret vart han skulle, och det visade sig vara till Åstorp. En inrikestransport med andra ord.
Nu var det ju visserligen åt rätt håll i alla fall men man kan ju inte låta bli att fundera över vilken lastning i ordningen det här var för hans del inom våra gränser?
Det behöver ju inte vara så förstås. Trots allt så är ju inte riktigt alla oärliga.
Den här killen var bulgar med en bil från samma land. En FH12 från -02. Ovanligt ny för deras del, men den hade sett sina bästa dagar.
Det saknades en massa positionsljus och ena strålkastaren var tejpad på plats. Luften läckte ur alla möjliga kopplingar så att eländet lät som en gammal uttjänt kyrkorgel.
Jag tvivlar starkt på att Svensk Bilprovning hade besvärat sig speciellt länge med den innan spanska flaggan kommit fram.
Hur som helst så fick han sitt lass så småningom, men jag trodde aldrig han skulle ta sig därifrån. Bilskrället såg mer och mer ut som en gravid flodhäst allt eftersom rullarna lastades.
Den norskregistrerade trailern däremot såg ut att vara i fin form.
Förvånande var att däcken såg helt ok ut. Annars brukar det vara ganska dåligt med det på dessa typer av fordon. Han hade väl kanske varit på dessa breddgrader under vintern förr ;-)

En annan sak med en ickesvensk inblandad, var killen som fick växellådshaveri på sin trailerdragare mitt på genomfarten i Sundsvall, alltså E4an. Av nån anledning hade 2ans växel fastnat så han tog sig inte så långt. Var bara för grabbarba i vårt garage, assistanskåren, att kasta sig iväg och ta reda på danskeländet.
Jag stod och pratade med Petter då Uffe och Mikaela kom tillbaka efteråt och det hade inte varit nån enkel sak att demonntera mellanaxeln på denna lågbygda DAF.
Att den dessutom hade gott om lådor och annat utefter sidorna hjälpte ju knappast. Speciellt inte med 70% av alla bilar i Västernorrland susande tätt förbi.

Nä nu är det dags för Jägarna 2. Hoppas den är så bra som det sägs.