Det blev en spännande dag idag.
Inte för att det var någon häftig körning eller mycket att göra, utan för att det var så fantastiskt halt överallt.
Det började regna vi halv nio i morse, och alla vet ju hur det blir med vatten på redan befintlig is, det blir snuskigt halt. Som att försöka gå på en lina insmord i såpa.
Spänningen låg helt enkelt i all veta om man skulle ta sig runt sin runda över huvud taget.
Vägarna var ändå rätt hyfsade då trafiken slitit bort det värsta i blidvädret som varit. Men på alla last/lossningsplatser är det rena rama skridskobanan. Även om de varit ute och grusat, så har temperaturen och regnet sett till att all halkbekämpning varit verklös.
Nu gick det trots allt bra, men det är tusan va slut man blir i kroppen av att halka omkring så fort man försöker ta sig fram. Blir ju att man spänner sig hur man än beter sig.

Inga nya inslag i frågan om järnvägen heller.
Visserligen kommer trafiken mellan Umeå och Götet igång i morgon, men det var inte gratis. Vi fick gå med på en 15procentig höjning av priset, och att binda upp oss för en fast volym. Precis det som vi ville undvika.
Här i Sundsvall ser vi fortfarande ingen ljusning.
Det finns förvisso en aktör som det förhandlas med, men ingenting är klart.
Så det är bara att rulla vidare längs med vägarna tills vidare.
Vi hoppas verkligen på en snar lösning även för Sundsvall, då nuvarande arbetssätt tar otroligt mycket mer pengar och energi än det med järnvägen. Framför allt då allt är provisoriskt eftersom det är meningen att järnvägen ska komma igång. Ingen vill lägga ner en massa energi på en permanent lösning som sen bara måste läggas ner i alla fall.
en vi får se. Drar det ut på tiden måste vi ju hitta på nåt.

Bara 13 dagar kvar till BF nu.
Det känns att det närmar sig. Även om man inte tänker på det, så finns det där hela tiden. Bara det att Helena när som helst kan ringa och säga att det är dags.
Har förberett dom på jobbet att om så blir fallet, så får dom hämta bilen på sjukhuset. För jag tar den till förlossningen.
Vill inte riskera att missa det hela och den risken finns verkligen, med tanke på hur fort det gick för Helena med de två tidigare. :-)

Jag talar om alla dessa terrorister som utför sina terrorhandlingar och självmordsexpeditioner mitt ibland oss.
Det värsta är att de själva oftast överlever medan stackars oskyldiga Svensson får sätta livhanken till.
Ett sabla svineri är vad det är.

De ligister jag talar om är alla de utländska trailerekipage som trafikerar vårt avlånga land med oärliga syften.
De roffar åt sig jobben från oss hederliga truckers med rena skämten till betalning och systematiserat fusk med kör och vilotiderna.
Med undermåliga fordon och obefintligt däckmönster ska dom vara här och ränna hela vintrarna. De står i backar, på lastplatser, på parkeringar och ja...överallt. Där står de, lastade med vårt gods och är dessutom bara ivägen.
Varför dom är ivägen?
Jo för att dom inte tar sig någonstans så fort det är lite vitt på backen eller är kallare än +5.



Men det faktum att dessa talibanchaufförer är livsfarliga för övriga trafikanter är inte det enda skälet till min upprördhet.
Nä det är nämligen så, att de flesta av dom är kriminella i mer än ett avseende.
De kommer oftast in i landet med last från ett annat land. Import helt enkelt.
Men sen de lossat sin last, så vill dom ju knappast åka tomma tillbaks till det råtthål de kom ifrån.
Nä, då häckar dom kvar här och kör allt de kan komma över åt än det ena och än det andra hållet inom Sveriges gränser. Så håller dom på ända tills att dom får ett lass som tar dom härifrån.
De bedriver helt enkelt inrikestrafik med ett utlandsregistrerat fordon och utländsk chaufför.
Det kallas Cabotage, och är en starkt begränsad historia enligt EUs lagtext.

Så som lagen säger, så får ett utländskt ekipage, om det kommer till Sverige med last i internationell trafik, utföra tre transporter inom landet under 7 dagar efter det att godset i internationell trafik lossats. Sedan måste de lämna landet. Dessa transporter får utföras i valfritt medlemsland förutsatt att den utförs inom 3 dagar från att inresan med tomt ekipage skedde.

Så.
En bulgarisk chaufför får alltså komma till Sverige med sin last av kistvirke från Balkan.



Lossa det i Övertorneå för att sen lasta upp och lossa tre ggr på vägen hem igen.
Det är alltså om dom följer lagen.
Problemet är att de flesta skiter fullständigt i lagen. De kör kors och tvärs för att överhuvud taget få ihop pengar till hemresan.
Virke från Kalix till Örnsköldsvik - Papper från Sundsvall till Katrineholm - Trycksaker från Katrineholm och Betong från Strängnäs till Mora - Mer virke från Leksand till Gävle - Kaffe från Gävle till Stockholm...osv osv.
Så kan dom hålla på tills dom har råd att åka hem, eller tills att de hittar ett lass som faktiskt tar dom hemåt eller åtminstone ut på kontinenten.

Detta är käpprätt åt helvete, då dessa körningar borde ha gått till svenska åkare för att skapa mer jobb åt dom som faktiskt är med och bidrar till detta fina land.
Istället går nu staten miste om alla dessa utmärkta skatter och momspengar som annars skulle suttit så fint i den glimrande statskassan.
Dessutom är det ju inte säkert att bulgaren kommer så långt som till kontinenten. Utanför Säffle kan ju familjen Eriksson med tre barn i bilen, ha oturen att möta honom där han kommer ur en kurva och får kast på ekipaget med sina hylandmönstrade däck och obefintligt drivaxelvikt.
PANG!!!
Så var det 5 munnar mindre att mätta men en faslig massa utgifter istället för staten i form av räddning, sanering, pappersexercis och allt annat som tillkommer.
Var det då så smart att inte ha bättre koll på denna bulgar, eller vilken annan nationalitet det nu än må vara?

Nä det är dags för de styrande att ta detta problem på större allvar.
Inför en högre grad av övervakning och framför allt, skit i EUs prat om handelshinder och inför lag om vinterdäck på tunga fordon.
Se till att de inte får ränna runt och stjäla körningar.
Hur det ska gå till har jag inte det bästa svaret på, men det är ju faktiskt därför det finns folk anställda på myndigheterna.



Stöd den svenska åkerinäringen.
Prata med din chef, och se till att just ert företag endast anlitar svenska åkare för transporter inom Sverige.

Tack för mig.

Är väl ingen konst att lägga om en verksamhet bygd på järnvägstransport, till landsväg!
Lätt som en plätt!
Första resan med ett helt gäng bilar utöver det normala gick som på räls.
Det enda lilla kruxet som inte är helt löst, är transporten av lotsar mellan Timrå och Myre, men det löser sig nog det med bara vi får klura lite.

Idag fick jag en mycket bättre arbetsdag än de två föregående.
Blev lite styckelossning tillsammans med P-A och Peter och det är då helt otroligt va smidigt det går bara man är rätt personer som samarbetar. Inga problem alls, förutom att det var en sisådär 300 kartonger med Lego, som var utspridda över halva trailern.
Tog lite tid att sortera, men som tur är så väger ju inte Lego speciellt mycket.



Sen blev det lite glöggfika inne på Schenker innan det blev dags att åka ut på dagen repa.
En ganska ordinär sväng med ett ganska spännande inslag.
Tre buntar med takplåt som skulle ut till ett sommarstugeområde på Alnö. Jag var till samma väg i höstas, och visste därmed att det kunde bli lite knivigt. Vägen är i ungefär samma bredd som spårvidden på lastbilen, så det blev lite funderande innan jag kom dit.
Väl på plats så handlade det om balans på hög nivå. Tungan rätt i mun och små, mycket små, rörelser med ratten.



Gick ju bra i alla fall och sen var det mest rutin resten av dagen.

Morfar fick komma hem från korttidsboendet han legat på idag. Han har varit där i två veckor och ansågs nu kunna rehabiliteras i hemmet efter sin höftskada.
Var hem till dom förut efter att ha hämtat med mig TVn från boendet.
Både han och mormor såg lättade ut över att han var hemma igen. Morfar for runt i rullstolen och verkade förhållandevis pigg.
Men det syns att varje grej som händer tär på honom mer och mer. Lillmoffa har blivit så gammal och det känns. Tycker inte att det var så länge sen han, mormor, brorsan och jag var iväg på våra semesterturer till Jokkmok, Leksand, Tärnaby och andra ställen. Saknar den tiden jättemycket. Var så härligt att umgås bara jag och brorsan med mormor och morfar.
Det var tider det!

Nu är det bara 15 dagar kvar till BF och älsklingen börjar minsann känna att lillen växer till sig där inne. De senaste veckorna har magen blivit rejält mycket större och Jag kan med handen tydligt känna hur han ligger. Han har inte fixerat sig än, och det känns bra då vi gärna ser att han stannar där inne några dagar extra. Kommer han efter nyår så har jag 20 pappadagar istället för 10, plus att jag hellre ser att han är född i början av året än i slutet.
Håll tummarna för att det blir så är ni snälla :-)

Ja, för det är väl bara dom som kan tänkas önska mer av den här vita skiten som faller från skyn?
Knappast.
Skulle vara en massa ungar då som av nån anledning älskar att bli blöta och kalla. Men så finns det ju också en anledning till att man inte är myndig förrän vid 18 års ålder. Få har man förhoppningsvis kommit på bättre tankar.



Idag var det dags för det stora elddopet för Milles.
Allt som normalt har gått på järnväg frön Norrland till Västkusten, skulle nu rulla längs med landsvägen.
Ett gäng helt oprövade kort skulle nu ratta vår 25,25 or. Inga bekymmer egentligen, om det inte hade varit för detta sabla lappmögel.
Kan tänka mig att det finns ett antal herrar i ledande positioner som kommer att sova på helspänn i natt.

Jag hade en ond aning inför denna dag.
Inte för det där med att gå från spår till väg, utan mer för min egen del.
Jag kommer ju sällan i kontakt med järnvägen numera.
Nä det var nåt annat.
Och minsann så blev det också en skitdag.
Började med att min bil inte var lossad då jag kom i morse. Paketburar och stycke stod kvar, så det var bara att backa in vagnen, koppla isär och backa in bilen.
Men va fan!
Ingen av de bryggor jag backat mot fungerade. De bara åkte upp och ner som en jojo. Bara att koppla ihop skiten igen och ta 2 andra bryggor. Måttligt less kan jag lova.
Efter många om och men kom fick jag så reda på vad dagen hade att erbjuda i övrigt. Det blev inte direkt bättre.
Först skulle jag lossa 8 paket virke på Samhall här i Timrå. Nu är tyvärr inte dom den snabbaste instansen i dessa trakter. 45 minuter tog det!
Efter det skulle jag lasta upp och köra ut till TESAB, Töva traktor och Sonoco där jag även skulle lasta.
Därefter var det bara att härja tillbaka till Timrå, byta vagn, lossa den nya på Bevego och sen stressa iväg till Matfors för ytterligare ett lass på Sonoco. Därefter åter till Nacksta för att hämta två virkespaket till Umeå.
Hann knappt andas under dessa 6 timmars hetskörning. Lunch var bara att glömma för att hinna ut till Matfors för lass nr 2 innan de stängde.

När jag väl var tillbaka på jobbet kvart över fyra och lämnade ifrån mig bilen till nattchauffören, så satte jag mig ner för att äntligen få en kopp kaffe åtminstone.
Trodde jag.
Var bara att hälla ut skiten och kasta sig in i hetluften igen.
Två bilar skulle flakas om. En som skulle vidare ner till Myre för att gå mot Göteborg, och så var det Örebrobilen som skulle bytas ut för service.
Tio över fem var jag lagomt mör efter en kaffe och lunchlös dag i ett vansinnigt tempo med en massa vitt skit farandes kring öronen.

Tur att man inte har anlag för psykisk sjukdom. Då skulle det nog gå åt helvete en sån här dag.

Tänkte fortsätta lite på ämnet svensk järnväg.
Sista tågen har nu rullat i Cargonets regi.
Kombitrafiken från Norrland till västkusten har nu upphört.

I morgon kuggar vi i och kör rubbet på landsväg istället med allt vad det nu innebär.
För oss på Milles innebär det ca 10 bilar extra från 3 orter i norr till Göteborg. Vi har medvetet dragit ner lite på enheter nu under omläggningen för att se hur upplägget fungerar.
Vill tacka alla som på kort tid hörde av sig till oss och erbjöd sina tjänster. Vi fick ihop de chaufförer vi behövde på bara några dagar, så det var verkligen inte illa.


Flaket längst fram är det jag har på min linje idag. Rullar mellan S-vall och Skellefteå

Men hur kan det bli så här egentligen?
Hur kan regeringen bara lugnt se på medan allt de hela tiden arbetet för, att så mycket gods som möjligt ska gå på järnväg, går upp i rök.
I torsdags var det debatt i ämnet på TV och där kunde man mellan raderna lyssna sig fram till att miljöarbete är otroligt viktigt, så länge det inte kostar pengar.
För hur ska man annars tolka följande?

1.Infrastrukturministerns svar till Sundsvalls tidning på frågan om vad regeringen tänker om kommande nedläggning och den höjda spåravgiften.
"Underhåll kostar"

2.Det faktum att saken inte ens kommit upp i de stora medierna. Trots allt handlar det om enorma mängder ökade CO2 utsläpp och en faslig massa fler tunga fordon på redan hårt trafikerade vägar. Totalt handlar det om närmare 100 bilar extra varje dygn genom Sundsvall där jag bor. Ni som varit där vet ju precis hur illa det kan vara redan nu i vissa fall.

Är det så enkelt att staten vill lösa problemen med dålig kapacitet på våra järnvägar, genom att straffa ut en del av trafiken?
Måste ju vara så med tanke på det som nu hänt.
Jag som yrkeschaufför borde ju egentligen tycka att det är bra om allt går på väg, då det ger fler jobb, men jag tycker helt ärligt att det hela är åt helvete.
Kombitrafik är en bra lösning då det gäller att minska branschens miljöåverkan och godset måste ju ändå åka lastbil i slutändan. För det är ju inte så att spåret går för bi ICA och Konsum direkt.
Men ska vi kunna minska beroendet av fossila bränslen och öka anseendet för yrkeskåren så är järnvägen det enda alternativ vi har idag.



Vi på Milles har arbetet tätt tillsammans med olika spåroperatörer i många år och i det stora hela har det gått riktigt bra.
Visst, ibland har det varit stora förseningar som lett till en del extra arbete, men i stort har det gått smärtfritt. Förseningar drabbar ju även landsvägstransporter även om det oftast går lättare att lösa där i form av vägval och förutseende.



Ska bli spännande den närmaste framtiden att se hur hela den här soppan artar sig.
Jag har svårt att tänka mig att det det inte kommer en lösning i fråga om järnvägen, men hur den kommer att se ut, och när den kommer, ja det återstår att se.

I dag var det en riktigt solig och fin dag...eller INTE!
Fy bubblan vilket väder.
Det blåste halv orkan samtidigt som det både regnade och snöade, ja fan vet om det inte haglade också, på tvären.
I uppförsbackarna parkerade talibanchaufförerna i klasar och i nedförsbackarna åkte Svensson/Andersson i diket, då han fick panik över lite nederbörd.



Det är samma visa varje gång.



Vi har fått nya hyresgäster till en del av vårt garage på jobbet. Det är Assistanskåren som har flyttat in och har kontor, fikarum samt en av portarna tillsammans med oss nu. Ett härligt gäng verkar det som, men idag fick dom verkligen bekänna färg.
Efter att ha haft en relativt lugn natt, trots vädret, så har dom haft häcken full hela dagen idag.
Det har varit bilar i diket, i mitträcken, liggandes på tak, ja överallt.
Bussar, personbilar, lastbilar och allt annat på hjul har tydligen haft nån sorts kollektiv kollaps bara för att det stormade lite.
Ja inte vi på Milles då.
Vi har ju riktiga däck och tänker till lite då vi lastar. Då klarar man sig ganska bra.
Värre är det med alla dessa utländska ekipage som envisas med att sladda in över gränsen söderifrån med halvtaskiga däck eller fel sorts däck för att ta sig fram här.

Det snackas år efter år om att införa en lag om vinterdäck på tunga fordon. Helt suveränt tycker jag, då vi redan har det på vårt åkeri.
Tyvärr är en sådan lag helt värdelös så länge vi är med i EU. Den skulle nämligen gälla enbart för svenska åkerier.
Det är nämligen så, att skulle svenska staten försöka kräva vinterhjul på utländska lastbilar, så är det ett handelshinder enligt EU.
Inte en trafiksäkerhetslag, utan ett handelshinder.
Att en sån lag kan spara liv spelar liksom ingen roll, för fan ta lilla Sverige om vi bryr oss om liv före pengar. För det är tydligen en rättighet att dessa terrorister ska kunna komma i sina halvdassiga, tvåaxliga dragare, med taskiga däck och köra ihjäl oss svenskar en efter en.
Allt i den fria handelns sanna namn.



Men gäller det åt andra hållet med?
Nä nä nä.
Inte får vi svenskar komma till Tyskland med våra automatiska halvljus inte. Och inte får vi komma med våra rejäla ekipage om 25,25 meter och åka ute i Europa inte.
Då gäller nämligen inte alls EUs direktiv om fri handel.
Så otrooooligt sjukt!

Men nu är det helg, så då skiter jag fullständigt i terrordragare med spritköksmat i hytten och hylandmönster på däcken.

Ha en bra helg allihop så hörs vi.

Hej alla glada.
Idag är det en sån där dag då jag bara känner mig låg.
Ja jag ska inte säga för mycket för då blir det bara värre, men en stor del av det har med jobbet att göra.
Hade en motig dag helt enkelt.
Framför allt var det väl en sak som mer eller mindre förstörde hela dagen, då jag anser att vissa har helt fel i det ämnet.
Men nu skiter jag i det och tar nya tag i morgon.
Jag vet vad jag kan och levererar max.

Vi pratar om nåt annat istället.
Igår åkte vi in på förlossningen.
Nä det har inte kommit ut nån Elliot än, men vi trodde nästan det.
Inte för att vattnet gick eller värkarna satte igång eller så. Nä men Helenas blodtryck fick spader samtidigt som hon svullnade upp i ansiktet och fick huvudvärk.
De misstänkte att det kunde vara tecken på havandeskapsförgiftning så vi fick åka in för att kolla.
Men det var falskt larm.
Eller....det var ju inte helt hundra eftersom blodtrycket är högt, men det fanns ingen äggvita i urinen så det var inget akut som tyder på havandeskapsförgiftning.
Men nu ska Helena gå och kolla blodtrycket 2 ggr i veckan samt lämna kiss för provtagning.
Håller tummarna att det inte är nåt allvarligt och att lillen stannar där inne tills efter nyår ;-)

Men sjukhusbesöket var inte det enda som hände igår.
Lillasyster fyllde 18 år :-D
Tycker att det var inte länge sen jag satt med henne i famnen och gav henne välling. Men tydligen är det en sisådär 17 och ett halvt år sedan ;-)
Så nu är syrran krogvuxen. Hon ska ut och göra stan med de andra tjejerna på fredag. Får väl se om jag behöver hjälpa henne hem ;-)

...eller inte!
Nä man kan väl inte påstå att det råder någon vidare julstämning här inte.
Och varför skulle det?
Är ju 22 dagar kvar till jul så varför ha bråttom?
Dessutom saknas det några väsentliga detaljer för julstämning.
Glögg, julskinka och snö.
Snön kan jag visserligen vara utan. Kan ta en julöl istället ;-)

I morgon är det den årliga julfesten med jobbet.
I år blir det äntligen ett RIKTIGT julbord så som det ska vara. Iofs med en betoning på vilt, men ändå.
Tidigare har det hela tiden varit en massa show eller annat fjant inblandat och maten varit kass. Hoppas på nåt bättre i år.
Vi ska nämligen vara på Östanskärs Jakt & Konferans.



Jag har varit dit i tjänsten bara, men en gång bjöds jag på kaffe och kakor av han som driver stället. Jäklar vilken trevlig gubbe måste jag säga.
Ser verkligen fram emot den här julfesten :-D

Känner ni nån lastbilschaffis som behöver jobb?
Skicka han/hon till Milles Åkeri vet ja. Där får alla jobb just nu.
Vi ska nämligen lägga om hela vår verksamhet som idag går på järnväg, till landsväg.
Visst låter väl det som ett sunt miljötänk?
NOT!
Men nu är det ju inte Milles fel att det blir så.
Jag ska förklara hur det funkar.

I dag har Milles en verksamhet som bygger på att vi skickar ca 60-70 % av allt gods vi transporterar, på järnväg mellan Göteborg-Sundsvall och Göteborg-Umeå.
Alla våra enheter är anpassade för att kunna lyftas över från lastbil till järnvägsvagnar och sen åka på räls mellan orterna.
Ett helt suveränt sätt att hålla nere både kostnader, slitage och framför allt miljöpåverkan.


Så här kan det se ut då ett växelflak flyttas mellan lastbil och järnvägsvagn

Den 10 december ser det ut som att denna möjlighet försvinner för oss.
Då lägger nämligen Cargo Net, som sköter om själva järnvägstransporten, ner sin verksamhet. Höjda spåravgifter har gett dålig lönsamhet och när det nu flaggas för ännu högre sådana avgifter, ja då klappar dom igen.
Jag förstår dom.
Det går ju inte att bedriva en verksamhet som går med förlust på grund av omständigheter som man inte kan göra ett skit åt.

Green Cargo, som är ett statligt ägt företag, har erbjudit sig att ta över hela verksamheten från Cargo Net. Ett beundransvärt sätt att agera kan tyckas, om det inte vore för en sak.
Dom höjer priserna så att det inte ens är ett alternativ längre.
Hela den här processen känns rutten tycker jag.
Regeringen talar sig varma om hur bra järnvägen är för miljön och om att så mycket gods som möjligt ska gå den vägen.
Samtidigt höjer dom avgifterna så mycket att det inte lönar sig att använda detta miljövänliga alternativ.

För oss på Milles innebär det att allt det som vi idag skickar på järnväg (rekordet för oss i Sundsvall ligger på ca 440 ton på en dag).
Vi klara av det eftersom vi haft den möjligheten med i beräkningarna då vi byggt upp vår fordonsflotta, men det är inget vi vill göra.
Förutom de enorma ökningarna av utsläpp det innebär, så är det heller inget som faller inom ramen för vår miljöpolicy. Men vad ska vi göra?
Börjar man tänka på hur illa det verkligen är så svindlar det nästan.
En lastbil vill ha mellan 4 och 5 liter diesel/mil. Mellan Sundsvall och Göteborg är det ca 75 mil. Det blir ungefär 340 liter diesel enkel tur. Så om vi skickar 5 extra bilar från Sundsvall så är det 1700 liter. Sen går det ju lika många bilar från andra hållet, då har vi 3400 liter. Ta detta gånger 220 arbetsdagar så har ni 748 000 liter diesel på ett år.
Tänk er då att vi lägger över minst lika mycket på väg mellan Umeå-Göteborg också så har ni ytterligare drygt 1 miljon liter diesel på ett år.
Alltså runt 1748 m3 diesel!Det är OROOOLIGT mycket diesel det.
Och all denna diesel skulle generera över 4 ton CO2 i utsläpp.

Nu lyder min fråga.
Hur kan detta gå ihop med modern miljöpolitik?

21 november och inte en snöflinga ute.
Knappt det är minusgrader så att det kan bli några ens.
Eller...inte i luften åtminstone. Marken verkar vara riktigt kall åtminstone om man ser till rådande väglag ute.
Egentligen är det väl inte så illa på dagarna då solen skiner och trafiken håller värmen på vägbanan, men i de skuggiga partierna är det inte helt tillförlitligt.
Där kommer tjuvhalkan som ett brev på posten och man får vara alert för att inte bli överraskad.
Tyvärr är inte alla med på noterna och drattar på ändan eller hamnar på sidan om vägen.

Jag har inget emot att snön lyser med sin fråånvaro, men det kunde gott få slå om nu och bli en sådär 10 minus och ett par decimeter vitt på backen. Då vet man i alla fall vad man kan förvänta sig och det är lättare att köra därefter.
Idag såg jag flera som hade det lite kämpigt. Framför allt nu på kvällen då jag åkte hem från styrelsemötet. Det hade då krupit ner under nollan och vägarna var helt täckt med frosthalka. Den är lömsk den rackaren.
Oftast går det ju bra om man anpassar farten och har bra däck, men det finns tillfällen då den är fruktansvärd, framför allt om man har 20 hjul på bilen som tillsammans skapar en förvånansfärt stor yta mot den hala asfalten. Borde ju inte vara några bekymmer kanske ni tycker, men kruxet är att det sitter bara vinterdäck på 4 av dom.
På lastbilar får man nämligen inte ha dubbdäck.
Nu skulle det iofs inte göra nån skillnad, då dessa dubb med all säkerhet skulle vara borta efter bara en arbetsdag på grund av den extrema belastningen.
Ok att vi inte har dubbdäck.
Sen är det så att det är i regel bara på drivaxeln som det sitter däck med vintermönster. Det gör liksom ingen större skillnad på de övriga hjulen. Ok att det ska vara bra med mönster, men greppet blir inte annorlunda direkt bara för att det sitter vinterdäck där.
Det sitter i regel bara rulldäck från boggien och bakåt.
Det gör att oavsett hur duktig chaufför det än sitter bakom ratten, så är han maktlös då det bär iväg.
Vikten och hjulytan ger samma effekt som vintermönster på hjulen.
Men det finns en sak som ställer den logiken på ända.
Friktionen.
Samtidigt som friktionen är det som skapar greppet mot den hala vägen, så är den ochså den störst boven vid halkolyckor med lastbilar.
Friktionen gör att däcken blir varma.
På is blir det därför samma effekt som skridskor har på en hockeyrink. Den smälter isen och "smörjer" vägen under hjulen.
Är det snö och kallt så är det ingen fara för då greppar hjulen, men is och frosthalka kan förstöra dagen för en totalt.

Jag skulle aldrig ha sagt nåt.
När man för en gångs skull får uppleva äkta glädje hos någon nära, så rycks det bort på ett ögonblick.
Varför måste det vara på det viset?

Ja jag pratar förstås om min älskade morfar.
Han var ju så glad och pigg i söndags då vi var där.
Det var en fröjd att se honom så rask och alert.
Men det gick liksom över.
I går kväll råkade morfar ramla hemma av en eller annan anledning. Efter det ville inte ena benet bära honom riktigt och han hade ont. Men han tjurade på och inte förränn i dag på förmiddagen fick hemtjänsten iväg honom till sjukhuset.
Där undersökte dom honom och det var inte så bra.
Han har en fraktur i höften och lades in direkt.

Nu ligger han där med höften fixerad och kan inget annat göra än att vänta ut det.

Tycker så synd om stackars morfar. Nu när han kände sig bättre för första gången på länge, så råkar han ut för det här.
Hur rättvist är det egentligen?

Lika synd är det om lilla mormor som nu får ligga helt ensam där hemma. Ingen att prata med annat än då nån tittar förbi eller då hemtjänsten kommer.
Usch!

Nä det är fan inte lätt att bli gammal inte.

...men det bästa som hände idag var inte att tända ljus på pappas grav, fira svärfar eller bli gratulerad själv.
Nä, det var att se glädjens låga tändas i ögonen på två människor som har ont, besvärligt och kanske inte allt för lång tid kvar hos oss.
Jag pratar om min mormor och morfar.
Dom har så länge jag kan minnas varit den centrala nerven i vår familj, där alla har kommit och gått som vi velat och alltid varit lika varmt välkomna.
Idag är det tyvärr inte riktigt så.
De har båda två tacklat av betydligt de senaste åren och framför allt morfar då, även om det är mormor som är sängliggande med sitt enda ben. Det andra förlorade hon i en hajattack för några år sedan.


Eller inte!

Nä det var inte alls så dramatiskt även om det var minst lika tragiskt.
Det berodde helt enkelt på komplikationer av åldrandet och ett fruktansvärt motstånd till allt vad läkare heter.
Så de senaste 3 åren har hon varit sängbunden och kommer endast upp nån gång då och då i sin rullstol.
Annars är nog hon vid ganska god hälsa för sin ålder och domderar lite som hon vill där hemma.

Morfar däremot är fortfarande på benen, men har det jobbigt.
För några år sedan kollapsade han mitt på byn och fick återupplivas av ambulanspersonal efter det att en hjältinna hållit igång honom de minuter det tog tills proffsen var framme.
Det var efter det han började bli sämre och även om han kanske inte har några större problem med de vitala delarna av kroppen, så är han långt ifrån den som promenerar själv till affären längre.
Han har stora problem med sin stackars rygg som bara blivit krokigare och krokigare de senaste åren. Även en del andra krämpor gör att han nu mestadels håller sig inomhus och har fullt upp med att fixa det lilla han kan utan hjälp.
Man ser hur jobbigt de båda har då man är där på besök, men det finns en sak som får dom att bli flera år yngre.
Barnbarnen och barnbarnsbarnen.
Varje gång vi har med oss barnen, allihop eller bar en eller två, så lyser dom upp och blir så mycket gladare.

Ta idag till exempel.

Efter att vi varit hos Helenas föräldrar för fars dagsfirande, så åkte vi förbi mormor och morfar med morfars sedvanliga lotter. Han älskar att skrapa lotter och det finns ju liksom inte så mycket man kan köpa till nån som uppnått hans ålder.
Så fort vi kom in där så var morfar uppe på benen i ett huj och kom oss till mötes i hallen. Emil är ju hos mamma så Evelina vikarierade med att ge honom lottkuvertet och gratulera honom på fars dag.
Sen var vi där en stund medan mormor och morfar åt sin middag och tjejerna fick varsin klubba att mumsa på.
Ebba hade fullt upp med att prata med mormor om ditten och datten och mormor njöt i fulla drag. Morfar log mest hela tiden han med och sen kom det som nog förlängde deras liv med minst ett par år.
När vi klätt på oss och skulle gå, så gick Ebba in och gav dem båda varsin stor kram.
Mormor fnissade högt och morfar blev jätteglad. Han kramade henne ordentligt och såg i just det ögonblicket riktigt kraftfull ut.

Jag älskar verkligen min mormor och morfar och det kommer att vara ett stort tomrum i mitt liv den dag de inte finns hos oss längre.
Men förhoppningsvis dröjer det och jag får njuta av att se det jag såg idag fler gånger.

**********************************************************

Brorsan ringde då jag satt på muggen förut.
Den stackaren blev ju pappa för första gången för drygt en månad sedan, men får tyvärr tillbringa sin första fars dag på distans.
Han jobbar nämligen nere i Stockholm men har resten av familjen här i Timrå.
Tråkigt men han får se det som att om ett år så blir det desto bättre. :-D

Ja nu är familjen samlad igen.
Åtminstone på samma ort då Emil är hos mamma den här veckan, men vi fick hem småtjejerna i dag och då känns det i alla fall som att vi har alla inom räckhåll.
Ebba och Evelina har varit hos pappa i två veckor nu och idag fick vi äntligen lägga i växeln för att åka och hämta hem dom.
Under sommarhalvåret så möts vi på macken i Junsele då det ligger ungefär mitt emellan Timrå och Norsjö.
Men på vintern så är den vägen inte riktigt lika trygg, framför allt inte från Norsjö och ner med alla renar och skit som inte kan hålla sig borta från vägen. Då möts vi istället i Hörnefors som ett bättre alternativ då E4an är tusan så mycket tryggare vintertid.

Vid 12-tiden snubblade så tjejerna in på macken i Hörnefors och genast spred sig ett lugn i kroppen.
För även om det kan vara ganska skönt med lite ledigt från allt stoj och stim ibland, så saknar man barnen som bara den då de inte är hos en. Alla tre!
Emil är bara hos mamma en vecka, men ändå saknar man honom och tycker tiden går sakta.

Det är ju så då man väl blivit förälder så går man in för det med hjärta och själ. Allt annat än barnen kommer liksom i andra hand.
Tyvärr är det ju inte alla som har den inställningen.
Allt för många tycker fortfarande att deras eget liv med fest, fylla och kompisar är viktigare och gör allt för att lägga över barnen på nån annan för sitt ehet höga nöjes skull.
Eller vad sägs om det här.
En kille här i stan, kan åka med sin dotter i bil i över 10 mil, för att lämna lilltjejen till en farmor hon sällan träffar, och som har ytterligare 10 mil hem. Allt det bara för att kunna gå ut med kompisarna på kvällen och bli packad.
Oj vilket föräldraskap.
En annan gång kanske det inte ens är farmor utan bara en kompis eller nån flyktig bekantskap. Försvaret från hans sida är: "Hon sover ju ändå"

Nu är detta inte nån jag känner själv, men en nära bekant till en av mina närmaste.

Tyvärr är detta inte ovanligt utan händer allt för många barn i vårt samhälle. Jag vet inte varför, men vissa har inte den föräldrainstinkt som krävs för att ha barn, så jag förstår inte varför dom skaffar ungar över huvud taget?
Det snackas ju om att införa licens på att få inneha vissa hundraser, men det vete tusan om det inte skulle införas licens på att få inneha barn först ;-)


***********************************************************

Nu är det 46 dagar kvar till BF och magen har börjat öka på rejält :-D
Älsklingen kanske inte uppskattar det lika mycket som jag, men det är härligt att se hur min lilla kille växer på sig tills det är dags.

Hoppas ju iofs att han dröjer 4-5 dagar längre än BF.
Dels så känner jag att det är bättre att ha födelsedag tidigt på året än sent, och dels så får jag då 20 pappadagar istället för 10 som det är nu.
Väljer helst det senare alternativet ;-)

Nä nu är det dags att kasta ungarna i säng. Dom har åkt långt idag och somnar säkert gott nu :-)

Hej så länge.

Facebook, Familjeliv, Twitter och många, många fler.



Ja listan kan göras lång över alla de så kallade "sociala medier" som finns idag och som fler och fler bygger hela sin vardag runt.
Det spelar ingen roll om det är nageltrång eller dödsfall i familjen så lägger folk ute det på nätet långt innan de närmaste vet om det. Ok...nageltrång kanske inte är nåt man ringer runt till släkten om, men ni fattar vad jag menar.

Jag kan köpa att det är inne att tala om vad man gör på Facebook eller kläcker ur sig nåt man hört på Twitter, men sen då?
Det finns massvis med människor där ute som verkar tro att sociala medier är någon sorts allsmäktig storhet som har alla svar om livet.

Först och främst tänker jag här på en sida som heter Familjeliv, FL.
Där kan de som har eller de som planera barn och familj skriva av sig och prata med likasinnade om ditten och datten.
Men det finns dom som tar det steget längre och lägger hela sitt liv och hälsa i händerna på alla andra amatörer som flummar där.
Jag ska ta några helt otroliga exempel:

En mamma startade en tråd för ett tag sedan.
Hon hade kommit på sina egna barn, 8 och 14 år gamla, när de hade sex. Med varandra.
Ok.
Nu kan det ju inte jag påstå att det är ett helt sunt beteende för barn och då framför allt syskon, men det var i alla fall gjort.
Det är inte innehållet i tråden i sig jag reagerar på, utan det faktum att mamman i fråga går ut på FL och frågar vad hon ska ta sig till och vad hon ska göra med barnen. Ska hon bestraffa dom, ta dom till psykolog, ignorera det, bara ta det med den äldre(flickan) eller nåt annat.
Denna lilla tråd skapade ett mindre världskrig över nätet där mamman fick lika många svar som det finns människor på denna planet. Men det vete fan om hon fick nåt svar som var bra?
För vad är egentligen det rätta?
Knappast nåt som gemene man, eller kvinna, är rätt person att svara på genom en hemsida på internet. Snarare ett fall för fullblodsproffs inom vård eller skola.
Nä istället satte en kvinna framtiden för sina barn i händerna på ex antal helt okända amatörer.
Jag fattar det inte.

På FL är det en ganska stor majoritet av medlemmarna som är gravida kvinnor, och jag blir mer och mer frågande om hur det egentligen är ställt med primärvården i vårt avlånga land.
Åtminstone så verkar det vara helt otroligt ont om barnmorskor.
För hur ska man annars förklara att det vimlar av blivande mammor som måste fråga i ett socialt media om hur det är ställt med deras foster?
De har inte känt fosterrörelser, fått ont, haft vattenavgång...eller inte, börjat blöda med mera.
Men tar de kontakt med sjukvården för att få svar eller kolla upp det?
Nä då.
Dom skriver ut det på internet först och hoppas att Saida eller nån ska komma med rätt svar från 150 mils avstånd.
Själv skulle jag ju  kasta in käringa i bilen och blåsa in på sjukhuset om hon började blöda efter 30 veckors graviditet.
Inte tusan skulle hon få chansen att babbla med en massa andra fruntimmer om det på nätet först i alla fall!

Men jag verkar ju vara en väldigt gammalmodig stofil som känner så, då det moderna verkar vara att avvakta minst ett par dygn, tills man fått tillräckligt mycket medlidande från okända, innan man åker in och får det konstaterat att man åkte ca 40 timmar för sent.

Jag förstår inte hur det kan vara på det här sättet. Att internet har mer att säga till om då det gäller hälsa och välmående, än de som är bäst på det och som verkligen vet vad de pratar om.
Inte som sett ett par avsnitt av Dr Phil och därmed anser sig vara fullärda.



Nåt fel är det i alla fall och ibland undrar jag om inte det här kommer att leda till en smärre katastrof innan det är färdigt.

En annan sak som fascinerar mig på de här sidorna, är då folk lägger ut om att deras respektive gjort ett eller annat utanför det normala, och därmed kan anses vara otrogna.
Oftast får de svaret att självklart måste det vara så då han helt plötsligt, efter 5 år utan, vill ta en fylla med grabbarna för att fira nåt som i en kvinnas öron låter helt banalt. Som tex SM-guld för favoritlaget eller liknande.

För övrigt så anser jag att just otrohet är minst lika vanligt hos kvinnor som hos män.

Tack och hej - leverpastej!

Blev lite ledsen idag.

Eller egentligen ganska mycket ledsen.

Det är nämligen som så, att min mamma håller på att ta körkort vid den förnämliga åldern av 52 år.
Inte alls illa tycker jag, då min mamma är en sån som aldrig tyckt sig behöva något körkort, och fortfarande inte tycker det.
Men hennes arbetsgivare, Posten, tycker annorlunda.
Dom kom i början av året på att det vore ju jättebra om alla anställda hade körkort. Då skulle ju alla kunna utföra samtliga arbetsuppgifter som finns på firman.
Inte alls någon dum idé egentligen, om det inte vore för en, eller egentligen två, saker.

1. Dom satte som KRAV att alla anställda ska ha körkort. Även de som redan är anställda och saknad det. Inget körkort inom en viss tid = uppsägning

2. Trots dessa krav på vad jag uppfattar som vidareutbildning, så tänker inte Posten stå för kostnaden. De anställda måste själva stå för hela kalaset trots hotet om uppsägning hängande över huvudet.

Dessa två punkter tycker jag är rena rama utpressningen.

Min mamma, som jobbat som brevbärare i över 30 år, skulle med andra ord få sluta sitt yrke på grund av en teknikalitet.
Hon har aldrig själv ansett sig behöva ett körkort och kommer säkert inte ens att skaffa sig en egen bil då hon fått det. Hon tog ju mopedkort för några år sedan då dom övergick från cykel till moped på Posten och tycker väl att hon kan skaffa en moppe om hon en dag skulle få jobbigt att gå och åka buss.

Nu har hon tvingats kasta ut en massa pengar på nåt hon inte vill ha, då hon lika gärna kunnat låta bli. Posten kommer även fortsättningsvis att ha mopeder som ska köras av nån som inte har nåt emot att springa upp och ner i trappor med flera kilo post i armarna.
De flesta på mammas arbetsplats skyr just dessa delar av jobbet som pesten, men mamma och nån till gör det så gärna.
Så varför bråkar Posten med dom?

Sen det här med att dom får betala allt själva.
Posten bidrar med 5000 kr (fnys) då körkortet är klart.
5000 kronor täcker knappt de fasta kostnaderna för ett körkort idag och är inte ens i närheten av vad som behövs för att få det överstökat.
Jag begriper inte hur fruktansvärt ovilliga Posten är att hjälpa sina anställda att klara det hela då de ändå är de som ställt detta krav. Om de nu inte anser sig kunna stå för fiolerna, så borde dom väl åtminstone kunna bistå för att underlätta det hela.
Då detta gäller för alla Postanställda i hela landet, vore väl det bästa att Posten gjorde en central upphandling hos en rikstäckande utbildare, om körkort för de som saknar det.
Då skulle ju garanterat kostnaderna minska för de anställda och kanske hade det till och med varit möjligt med körkort till fast pris för alla.
Inte alls orímligt tycker jag, men Posten verkar fullständigt skita i deras anställdas välmående.
För den press som detta innebär för den enskilde måste vara enorm.
Att lägga ner pengar, tid och energi, samtidigt som deras arbetsgivare står över dom med pekande finger och hotar med avsked.

Nä fy fan va glad jag är att jag inte fastnade hos den arbetsgivaren för 12-13 år sen då jag själv delade ut post.



Jag är dock övertygad om att mamma grejar det här.
Vi hjälper henne alla så gott det går och jag kan inte se alls varför det inte skulle gå.
Även om hon nu kuggades på uppkörning nr 2 idag, så vet jag att hon fixar det.
Det var ju bara skitsaker hon fick nedslag på. Bagateller som vi alla gör dagligen utan att ens tänka på det.
Verkar som att man ska agera på uppkörningen som om man redan haft körkortet i 10 år.

Du grejar det här mamma!

Vet ni vad som hände i fredags?

Gissa?

Inte?

Jo visst ser ni. Bara drygt en månad efter det att jag själv blev farbror, blev nu älsklingen faster.
Kl 20.03 i fredags tittade lilla Lotus ut och såg dagens ljus.
Eller...nja...förlossningssalens ljus snarare.

Men det var inte första gången nån ur familjen var på förlossningen den dagen.
Vi var också där bara några timmar tidigare.
Nä...vi födde inte barn.
Men vi var hos BM på morgonen och hon blev lite bekymrad. Lillkillen hade inte rört sig så mycket på några dagar så hon ville att vi skulle åka in och kika på det.
Men det var ingen fara.
De gjorde en CTG kurva och ett tillväxtultraljud som visade att allt såg bra ut.
Vi fick definitivt besked om att det är en kille nu. Han visade upp sig och vi fick tydligt se en pung och en liten snopp på ultraljudet.
När vi sen åkt hem, så gick det inte mer än ett par timmar innan Kent och Paula ramlade in.
Rena rama familjedagen på förlossningsavdelningen :-D

Lilla Lotus, alldeles nykläckt :-D

Så nu är 2 av 3 ungar här.
Nu väntar vi bara på att vår lilla Elliot ska komma också. Men han får gärna dröja över nyår, för då får jag hela 20 pappadagar istället för 10 som det är idag.
Dessutom så måste det ju vara bra mycket roligare att vara född tidigt på året istället för sent.

Igår åkte vi till min kära kusin Jalle och hans familj.
Han och Anna, hans fru, har två helt bedårande småtjejer.
Alice som är 2 år och världens driv hela tiden. Hon vill ha full fart och far runt som en virvelvind med sitt långa blonda hår.
Sen har vi lilla Signe.
Hon är 7 månade och hur charmig som helst. Hennes leende gör så att man smälter totalt.
Dessa två småtjejer är lika bedårande som sina föräldrar, jättemysiga människor.

Nä nu blir det lite TV mys innan det är dags att stänga kiosken för idag.

Ta hand om er alla.

Inga nya bebisar ännu i släkten.
Men det kommer väl då det kommer antar jag :-)

I går rann det över för herr Jalonen då jag råkade ut för en stollboll av stora mått på jobbet.
Ja egentligen gick jag väl aningens för långt, men det är sånt som händer ibland.

Hur som helst. Det här var vad som hände.

Jag skulle lasta ett papperslass på Tunadalshamnen i Sundsvall.
Jag körde fram mot vakten och hade två bilar före mig. Just då jag stannade till så släpptes bilen längst fram in genom grindarna. Precis när vi andra rullade fram ett steg, kom det en trailerdragare dundrande på högersidan om oss för att köra in genom grindarna.
Kruxet är bara att man måste skriva in sig med bilnummer hos vakten innan man får åka in.
Nu kom han aldrig in...just då. Grinden började gå igen och han fick tvärnita för att inte krascha. Men så fort vakten öppnade den igen för att släppa in bilen framför mig, drog dragaren, en danskreggad, iväg som en avlöning.

Nu var det min tur att checka in och jag sa till tjejen i vakten att det var då fasen va vissa har bråttom.
Hon var då ganska upprörd eftersom hon måste tillkalla en ronderande kollega då dansken nyss begått ett brott genom att åka in oregistrerad på hamnområdet.
Jag tyckte att det skulle hon väl inte behöva då jag ju ändå skulle in jag med och kunde därmed upplysa vederbörande om att knata tillbaka och anmäla sitt ärende.

Sagt och gjort.
Jag körde in, parkerade och därefter gick jag baktill på danskbilen där föraren påbörjat sin flakstädning och sa:
"- Du...i det här landet har vi nåt som kallas kösystem."
Dansken såg ut som ett frågetecken och undrade vad jag sa.
"-Jo vi brukar stå i kö här och vänta på vår tur."
Då mumlade han nåt ohörbart (ja han var ju dansk) om att dom hade ringt från Danmark och sagt att han skulle komma.
"-Det spelar ingen roll" sa jag. "Du måste i alla fall anmäla dig i vakten"
Tror han sa nåt om att det gällde inte honom, och då började jag härskna till.
I samma veva kom Anders. Han har som uppgift att kontrollera att flaken är rena och hela innan lastning.
Han undrade vad som stog på och jag förklarade att den ärade dansken på trailern inte anmält sig i vakten och trängt sig för i kön.
Alltihop gick en sväng till och dansken svarade ungefär lika igen med samma arroganta attityd.
Då brann det
"-Nu går du och anmäler dig i vakten danskjävel, annars kan du åka härifrån och inte komma tillbaka!" sa jag och började gå mot min bil.

Då blev det fart på grötätarn istället.
Han hoppade ner från trailern och gormade en massa strunt medan han nästan studsade fram.
Anders fick lugna ner honom och i samma veva kom en kollega till mig så jag gick för att prata med honom istället.

När jag sen lastat klart så mötte jag dansken på väg ut och fanskapet pekade finger åt mig.
Då var det nära att jag körde efter och förklarade ett och annat mer ingående för honom. Men jag besinnade mig och fortsatte med mitt istället.

Hela situationen var väl kanske inte så snyggt skött av mig, men jag kände på nåt sätt att man får fan inte göra hur man vill heller. Det sitter stora anslag på väg in till hamnen om hur man ska göra då man åker in, och ändå sket han fullständigt i det.
Jag satte bara ner foten en aning.

****************************************************

Idag höll man på att bli en slant fattigare också.
Farbror blåljus hade monterat upp sin mobila fartkamera i Birsta. Jag kom från Matfors och var på väg tillbaka till Timrå. Måste ha suttit i mina egna tankar och upptäckte inte kameran förrän jag var bra jäkla nära. Det blev en ganska rejäl inbromsning och det var nog fan på det berömda att kameran inte blixtrade till.
Men nu gick det ju bra :-D

****************************************************

Kan för övrigt meddela att vårt kattskrälle förstår precis vad jag säger till henne, och gör precis tvärtom.
Jag blir tokig på henne ibland då hon verkligen gör allt för att retas med mig.
Men hon är go också :-D

Ja kan ni tänka er?
Vi har lugn och ro här hemma.

Emil är hos mamma till på söndag och tjejerna är hos pappa till på lördag.
Det är bara jag, älsklingen och katten hemma.
Fast ibland är det fanimej så att kattskrället lever om mer än alla tre ungarna tillsammans. Hon får världens tuppjuck rätt som det är och ränner runt som en dåre här hemma.
Upp i sängen...ner ur sängen...upp i soffan....ner från soffan...en repa genom hallen....tillbaka...upp i bokhyllan...osv.
Hon är verkligen helt galen ibland men även världens goaste där i mellan.

Det närmar sig mer och mer den dagen då vi blir en till i familjen Jalonen/Rendahl.
Det är 58 dagar kvar och det känns som att tiden går tvärsakta.
Allt är ju klart här hemma för Elliot.
Spjälsängen står där, bäddad och klar.
Skötbordet hänger där, fyllt med blöjor och allt.
Så han kunde gott få titta ut snart :-D

I dag var det för övrigt BF-datum för Helenas brors sambo.
Dom ska också ha en liten kille och Kentas första barn dessutom. Paula har redan två grabbar sedan tidigare och är luttrad.
Hoppas att allt går bra för dom med precis som det gjorde för brorsan med fru för några veckor sedan.
Blir en väldans massa bebisar här framöver :-)

Nä nu blir det "Den som dräper" på fyran och mys med gumman. :-)

...det är ju frågan.

Ibland kommer det såna där lägen då man börjar fundera.
Är det här chansen jag väntat på, eller har jag det bästa redan nu?
Ska jag hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen?
Det är just ett sånt läge jag står inför nu.
Eller...?
Jo jag tror det. Åtminstone hoppas jag det.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad det är riktigt än, men ni lär ju få se om det blir nåt av.
Det låter bra så här långt i alla fall så vi får se vad som händer.

Annars rullar det väl på som vanligt. 2 månader kvar tills att guldklimpen beräknas anlända och det börjar kännas att det närmar sig.
Han verkar må bra i alla fall då det är ett sabla liv på honom i mammas mage. Visserligen hade tillväxtkurvan gjort ett rejält hopp nedåt på skalan sist vi var hos bm, men det är nog inget att oroa sigf över. Vi får väl se nästa fredag då vi ska dit igen.

Magen som den såg ut i förra veckan.

Om det nu inte räckte med att vi snart har vår egen lilla bebis, så hade vi 2 st här på besök i söndags.
Dels så var det brorsan med fru och lilla Lex, och dels var det min kära kusin Andreas med hela familjen. Deras bebis är visserligen ett halvår nu, men hon är likväl en bebis lilla Signe :-D

Det blev verkligen fullt hus här då med 6 barn och lika många vuxna.

Appropå lilla Lex förresten.
Vi fick äran att ha honom alldeles för oss själva i förra veckan.
Mamma Lenitha blev jättedålig under natten mot  måndag och fick ta ambulans in på akuten. Det var hennes galla som spökade och visade sig senare innehålla ett mindre grustag.
Jag fick rycka ut och hämta lilleman mitt i natten och sen var han hos oss i 2 dygn.
Men det stoppade inte där.
Senare i veckan återkom smärtorna för Lenitha och Lex fick komma tillbaka upp till oss på berget medans mamma lades in på sjukhus för operation. Den här gången blev det inte lika länge då pappa satte sig på bussen och kom hem från arbetet i Stockholm.

Det var i alla fall mysigt att få rå om det lilla knytet ett tag. :-)

Lilla Lex i "faster" Helenas famn

I dag blev jag lite smått förbannad på den otur som förföljt mig ett tag nu.
På förmiddagen sken solen för fullt och jag bestämde mig för att tvätta hela ekipaget.
Sagt och gjort så åkte jag till Lastcenter och körde in i tvätthallen. Inga problem med det, men då jag skulle ut därifrån då allt var klart, så had solen gjort helt om och istället föll ett kallt, grått novemberregn.
Sabla otur milt uttryckt!
Nu var ju hela projektet ogjort. Tog ju inte lång stund innan bilen var lika skitig som innan jag körde in i tvätthallen :-(

Nä det är ingen kinky grej som jag och Helena håller på med bakom stängda dörrar.
Det är bara så att jag älskar att ligga med huvudet på hennes mage nu, och känna då min lilla kille rör sig där inne. Han håller på som bara den och är sällan stilla.
Visst, ganska jobbigt för hans mamma som får dras med det, men för mig är det en underbar känsla.
Kände likadant då vi väntade Emil. Han var också ganska aktiv med rejäla rörelser i magen. Precis som Elliot.
Kan ligga där och känna då han trycker och sparkar mot mig hur länge som helst.
Pappas lillkille.



Det var faktiskt lite lustigt hur vi fick reda på att vi väntade Elliot.

Helena har tidigare haft ett elakt magsår som lett till en del besvär.
I somras började hon känna av det igen och gick till VC för att få det kollat. Det var vid den tredje omgången prover som läkaren ville ha ett urinprov också.
Jag följde med henne då det ändå föll samman med min lunch, så vi satt där och väntade efter avslutad provtagning.
När läkaren kommer, så säger han, med ganska barsk stämma och allvarlig uppsyn:
"Ja men man får väl gratulera då"
Jag fattade ingenting.
Gratulera till ett magsår?
Var han dum i huvudet karln?
Skulle jag resa mig upp och ge fanskapet en smäll?
"Ja ni ska ju ha tillökning" sa han sen med ett mycket vänligare ansikte.

Vi blev jätteförvånade då det väl var det vi minst väntat oss.
Helena åt ju för tusan Cerazette som ska vara det säkraste pillret av alla.

Vi fick knalla över till en barnmorska direkt som gjorde en rejäl undersökning och konstaterade att vi var ganska långt gångna.
Hon frågade det vanliga och när Helena sa att hon åt Cerazett så utbrast hon: "Men då kan du ju inte vara med barn"
Hmm...jo uppenbarligen! Vi har nu bytt BM och hon har en helt annan uppfattning än den första hurvida det går eller inte :-D

Så på den vägen är det.
Vi fick tid för ultraljud bara två veckor senare och bara ett par dagar efter beskedet började lillen ge sig till känna med rörelser där inne. Det var då i vecka 17 och på RUL fick vi se en frisk och livlig krabat.
Den 28 december är BF (visst står det för "Bäst Före"?) och jag längtar jättemycket.
Allt är förberett och vi kan ta det lugnt nu den sista tiden. Vi har redan barnvagn, skötbord, spjälsäng, vaggan som jag gjorde till Emil och allt annat som behövs. Nu saknas det bara en liten bebis att lägga däri. :-)